”Ska du bli psykiater? Du verkar ju helt normal”. Kollegerna på läkarlinjen hade svårt att förstå varför Ullakarin Nyberg helst av allt ville arbeta med att hjälpa människor som har ont i själen.

• 12 april 2019
• 2
• AV: Katarina Arnstad Elmblad

Detta hände sig på 80-talet då det ansågs lite ”finare” att jobba som barnläkare och kardiolog än som ”hjärnskrynklare”.

Men Ullakarin har aldrig ångrat sitt beslut. Tvärtom kan hon inte tänka sig en viktigare specialitet än psykiatri.

– Jag älskar mitt jobb, säger hon och ler.

Vi träffas under de sista skälvande minuterna av Svenska Psykiatri­kongressen i mars på München­bryggeriet i Stockholm.

Hon har precis blivit avtackad efter att ha avslutat sitt ordförandeskap i Svenska Psykiatriska Föreningen.

– Nu får jag mer tid över som jag kan ägna åt att skriva fler böcker, säger Ullakarin Nyberg, som till vardags arbetar med suicidprevention inom Norra Stockholms psykiatri och forskar om suicid vid Centrum för psykiatriforskning på Karolinska Institutet, KI.

Lång, ståtlig och vacker med en sjal draperad om huvudet slår hon sig ner för att prata om psykisk ohälsa i allmänhet och hur personal inom vården och andra människovårdande yrken ska bli bättre på att fånga upp människor som mår dåligt, i synnerhet.

Vi svenskar mår nämligen inte speciellt bra psykiskt. Värst är det för unga vuxna som skattar sin psykiska hälsa väldigt lågt.

Vad beror det då på att vi mår så dåligt i själen och varför skjuter ohälsotalen i höjden år efter år, speciellt bland barn och unga vuxna?

– Det är naturligtvis väldigt allvarligt att den självskattade psykiska ohälsan hos unga har fördubblats de senaste tio åren. En viktig faktor tror jag är vårt samhälles fokus på prestation, som för med sig höga krav både inifrån och utifrån. Unga jämför sig med andra och tror att alla klarar mer än vad de själva gör. Här spelar sociala medier en stor roll, säger Ullakarin Nyberg.

Det blir lätt att man buntar ihop psykiska sjukdomar som schizofreni och bipolaritet med stressrelaterade diagnoser.

Hon hävdar att det finns en begreppsförvirring kring termen psykisk ohälsa.

– Det blir lätt att man buntar ihop psykiska sjukdomar som schizofreni och bipolaritet som orsakar svåra funktions­­nedsättningar med stressrelaterade diagnoser. De förra har inte ökat, medan de stressrelaterade sjukdomarna som har med vår livsmiljö att göra har stigit kraftigt, säger hon.

Hon anser att det är viktigt att skilja mellan psykiska reaktioner i svåra situationer, till exempel sorg, och behandling­skrävande sjukdomar som djup depression, även om båda tillstånden kan orsaka stort lidande.

– Det finns en tendens i dagens samhälle att medikalisera normala reaktioner som ger psykiska besvär, alltså göra dem till sjukdomstillstånd som kräver expertis utifrån. Det kan ske på bekostnad av tilltron till vår egen förmåga att hantera det som är svårt. Många ägnar mycket tid åt att försöka avlägsna allt som gör ont i stället för att acceptera att smärta hör till livet. Ingen människa lever i ständig lycka. Man blir stark genom att falla och resa sig och falla igen, inte genom att aldrig utsättas för lidande och smärta. Det är en del av livet som man inte behöver vara så rädd för. De flesta människor klarar mer än de tror, särskilt om de får rätt stöd och hjälp, menar Ullakarin.

Hon startade sin läkarkarriär på 80-talet och beslutade sig rätt omgående för att bli psykiater, men hon har även varit cancerläkare. Idag är hon en av landets främsta suicidexperter.

Hon kallas ofta in för att bistå i svåra ärenden där kollegor behöver hjälp.

Hon tycker överlag att medvetenheten och kunskapen om psykisk sjukdom har ökat, men menar att bemötandet och omhändertagandet av de som drabbas kan bli bättre.

– Många i primärvården känner sig frustrerade över att de inte har tid, resurser och kompetens för att möta patienterna i deras lidande. Vårt sjukvårdssystem är inte alltid anpassat till de behov som finns utan det handlar ofta om att avhandla allt på så kort tid som möjligt. Vi fokuserar mycket på diagnostik och färdigformulerade frågor och på skräddarsydda behandlingar. Allt detta är viktigt och bra, men jag skulle vilja att det alltid fanns ett parallellt spår som handlar om mötet med människan och hens berättelse.

Vi behöver bli bättre på att samtala om existentiella frågor som sällan har givna svar och inte kan fångas i ett formulär. Patienten kan alltid mest om sig och sitt, säger Ullakarin och betonar att när hon träffar en patient är det alltid med utgångspunkt i att vi är två experter som möts.

Det måste vara svårt att hjälpa människor som mår riktigt dåligt om man själv känner sig otillräcklig?

– Absolut, och det är en jätteviktig arbetsmiljöfråga som jag är väldigt engagerad i. Allt fler, både inom psykiatrin och andra människovårdande yrken mår dåligt själva för att de upplever att förutsättningarna för att göra ett bra jobb saknas. De hamnar i samvetsnöd, vilket är väldigt allvarligt och leder till att folk slutar, att man väljer bort psykiatr­i till fördel för en annan specialitet eller i värsta fall blir förhärdad. Många behöver hjälp att hitta balansen mellan att vara inkännande och att kunna stänga av. Idag får läkare väldigt lite hjälp med det, säger Ullakarin som själv arbetar mycket med personalstöd.

Hon pekar på forskning som visar att förutsättningarna för ett vettigt förändrings­arbete är att man som läkare själv får stöd och hjälp.

De stressrelaterade sjukdomarna ökar och vi ser att kvinnliga läkare drabbas i hög omfattning.

– Det finns ställen där man har ett organiserat stöd medan man på andra platser helt förlitar sig på den kollegiala backupen, som ofta är fantastiskt bra, men inte tillräcklig. Det behövs insatser där vi till exempel får lära oss hur vi separerar vår professionella bedömning från vår egen känslomässiga reaktion, säger hon.

Hon ser en oroande utveckling, framför allt bland kvinnliga läkare.

– De stressrelaterade sjukdomarna ökar och vi ser att kvinnliga läkare drabbas i hög omfattning. En förklaring kan vara att vi som kår är väldigt ansvars­tagande och baksidan av ansvar är skuld och en känsla av otillräcklighet, som på sikt blir tung att bära.

Hon tycker att vi alla lite till mans kan bli bättre på att möta människor i själslig nöd genom bekräftelse, igenkänning och omtanke.

– Det handlar inte om att man måste komma med en lösning på personens alla problem utan mer om att visa engagemang, till exempel genom att erbjuda sig att ta en fika eller gå en promenad. Vi svenskar är lite begränsade i vårt känslospråk, men det blir lättare att prata känslor om man utgår från sig själv. Vi kan alla må dåligt och behöva någon att prata med och det är inte så farligt att mötas i det, säger Ullakarin som själv kämpar med ett psykiskt mående som åkt berg- och dalbana sedan strax före jul då hon diagnosticerades med bröstcancer.

– Jag är en i grunden väldigt glad person men cytostatikan, höga kortisonnivåer och mängder av mediciner mot olika biverkningar orsakar en kemisk mix som påverkar humöret. Det finns dagar då jag bara sitter och gråter och tycker att livet känns tomt och grått, säger hon.

Men dessa perioder varar högst några dagar. Sedan är hon ”på banan” igen.

Hon är ingen cancerromantiker och kan inte se att det finns någon högre mening med att bli svårt sjuk.

–  Däremot får jag en unik insikt i hur det kan kännas för människor som lider av svåra depressioner och som lever med ständiga tankar på att de aldrig kommer att tillfriskna. Jag vet ju varför jag mår dåligt och att det kommer att gå över. Denna erfarenhet kommer jag att ha nytta av i mina patientkontakter, säger Ullakarin.

Du arbetar ju väldigt nära döden i så motto att du träffar svårt sjuka patienter som försökt ta sina liv. Hur tänker du själv kring döden nu när du drabbats av aggressiv bröstcancer?

– Min prognos är god, tack vare en mycket skicklig och noggrann läkare som hittade tumören som inte syntes på mammografin och jag kommer med största sannolikhet att bli helt frisk. Det är konstigt med mig, och det är kanske en förutsättning för att jag ska klara av att jobba med det som jag jobbar med, att jag är rätt ointresserad av döden men väldigt intresserad av livet. Jag vill gärna vara med så länge som möjligt eftersom jag känner att jag har så mycket kvar att bidra med.

Vi började samtalet med dina kollegers­­ raljerande över att du, av alla, ville satsa på en karriär inom psykiatrin. Det var mer eller mindre lite ”brainwaste”, tyckte de.

Idag är psykiatri många unga läkares förstahandsalternativ.

Men det var då. Idag är intresset för psykiatri och hjärnans sjukdomar enormt stort. Något Ullakarin var på det klara med redan när hon började på läkarlinjen.

– Idag är psykiatri många unga läkares förstahandsalternativ. Hjärnans sjukdomar är ju så ofantligt intressanta, säger Ullakarin och ler stort.

Psykets outgrundliga mysterium, kärleken till hjärnan och dess spännande vindlingar går som en röd tråd genom hela vårt samtal, men även hennes genuina intresse för mötet med människor, ett engagemang hon burit med sig genom hela livet.

– Jag är otroligt nyfiken av mig, säger Ullakarin som växte upp med en mamma som led av återkommande djupa depressioner och som även försökte ta sitt liv.

Sin förmåga att lyssna, känna in och hjälpa upptäckte hon redan som liten –  alla nödvändiga egenskaper för att hjälpa människor i nöd. Som läkare inom suicidforskning jobbar hon med de stora frågorna som meningen med livet och vad som händer efter döden.

– Mitt jobb blir aldrig tråkigt. Jag lär mig något nytt vid varje möte och den lycka jag känner när jag når fram till en svårt sjuk människa som funderar på att ta sitt liv är något alldeles speciellt. När jag hjälper människor att hitta sin egen kraft, då får jag en lyckokick.

Förutom den positiva feedback hon får genom patientkontakterna ser hon till att må bra både fysiskt och psykiskt även när hon är ledig. Då är det hög­intensiv träning, som aerobic och spinning, som gäller. Och körsång förstås, i Maria Magdalena Kammarkör.

– Eftersom jag vet att jag har en nedärvd risk att drabbas av depression har jag alltid sett till att träna mycket och sjunga i kör. Det är mina antidepressiva mediciner, skrattar hon.

Någon enkel lösning har jag inte eftersom det är så många olika faktorer som är inblandade.

Slutligen, Ullakarin, här kommer hundramiljonerskronorsfrågan, hur vi ska få ner de höga självmords­talen?

– Någon enkel lösning har jag inte eftersom det är så många olika faktorer som är inblandade. Vissa är svåra att påverka, men vi vet att det är nödvändigt att jobba mycket mer med att se till att suicidala patienter inte hamnar mellan stolarna. Vårdkedjan behöver bli bättre, det vill säga samarbetet mellan kommun, primärvård, beroendevård, kyrka, anhöriga och vänner. Detta är vi tyvärr inte så bra på idag, säger Ullakarin som dock ser att det psykiska omhändertagandet och stigmat kring begreppet psykisk ohälsa är på väg att raderas ut.

– Vi är definitivt på rätt väg, säger hon och rättar till den vackra sjalen som är det enda synliga tecknet på den kamp hon själv går igenom.

En kamp hon är övertygad om att hon kommer att vinna.