Styrningen av vården måste förändras under kris och krig

I ett panelsamtal under Almedalsveckan, som arrangerades av Sjukhusläkarna och Läkarförbundets chefsförening, lyftes det medicinska ledarskapet och styrningen av sjukvården i vardagen samt i kris och krig.

Vad krävs för att vi kunna klara utmaningarna i kris och krig när utmaningarna och problemen i vardagen redan är så stora?

– I vardagen har vi svårt att klara sjukvårdsuppdraget på grund av att förväntningarna hos befolkningen är stora och resurserna begränsade. I en kris- och krigssituation är förväntningarna mycket lägre ställda. Även om behoven inom vissa områden kommer att öka, skärps också prioriteringarna. Det här är en jätteviktig kommunikationsfråga. Under pandemin blev den kognitiva dissonansen stor, det vill säga glappet mellan den försäkran om att situationen var under kontroll som politiker och vissa sjukvårdsledningar för sjukvården kommunicerade utåt, och vad som faktiskt ägde rum i den bistra verkligheten på sjukvårdsgolvet där mycket var bortom kontroll. Det gjordes även en del prioriteringar som aldrig annars skulle ha tolererats, exempelvis åldersgränsen för vilka som skulle få intensivvård. Det bidrog också till ökad etisk stress hos vårdpersonalen som upplevde att de inte hade stöd från sin ledning när tuffa prioriteringar skulle göras. Så, kommunikationen under kris och krig är av största betydelse för att skruva ned förväntningarna på sjukvården och skapa förståelse för vad som gäller i form av minskat vårdutbud och hårda prioriteringar.

Nu har det gått flera år sedan covid-19 pandemin. Samtidigt befinner vi oss i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Har vi lyckats förvalta lärdomarna från pandemin och är bättre rustade idag?

– Både ja och nej. Det har kommit flera direktiv från departementen till ansvariga myndigheter som ändå tyder på en ökad medvetenhet om vilka förberedelser som krävs, särskilt de praktiska delarna av sjukvården som exempelvis behovet av ökade beredskapslager, fler vårdplatser och att man ska öva mer. Men det här ska ju omsättas i praktiken i regionerna och då blir det genast svårare förstås eftersom den ökade beredskapen konkurrerar med utmaningarna i vardagsverksamheterna, säger Andreas Wladis och fortsätter:

– Med det nya kansliet i Uppsala, NSPL, Nationell samordning, planering och ledning, får Sveriges regioner en gemensam samordningsfunktion vid höjd beredskap eller krig. Men jag skulle gärna vilja se att kansliet får en ännu starkare ledningsfunktion. Förutom en kanslichef finns det en chefsgrupp som består av sex regiondirektörer och sex hälso- och sjukvårdsdirektörer. Om ledarskapet och styrningen ska fungera måste det finnas ett välfungerande samarbete och samförstånd kring mål och prioriteringar.

Du har i tidigare intervjuer sagt att den svenska krisorganisationen behöver göras om från grunden och centraliseras. Hur har det gått, tycker du?

– Vi har fått en organisation som är mer robust, framför allt genom de nya direktiven till beredskapsmyndigheter som Socialstyrelsen, MSB och Läkemedelsverket. Den allmänna krismedvetenheten har också stärkts. Men en stor svaghet är vår krisledningsorganisation. Det sägs uttryckligen att den ska vara densamma i kris och krig som i vardagen. Vissa menar att om vi har en bra och välfungerande sjukvård till vardags, så är vi säkrade även vid kris och krig. Det kan låta bra, men om vi tittar tillbaka på de nationella och även lokala kriser som vi haft de senaste 20–30 åren, så visar det sig att vi gång på gång har misslyckats. Många forskare på ledning i kris och krig från exempelvis Försvarshögskolan dömer ut den här ledningsmodellen. Orsaken är att den grundar sig på att olika myndigheter ska samverka och försöka komma överens om viktiga beslut i kris eller krig. Förutom att det är tidsödande är risken stor att det är svårt att komma till beslut eftersom myndigheterna är självständiga och rollfördelningen otydlig. Vid nationella kriser och snabba och oförutsägbara händelseförlopp krävs ett agilt, snabbfotat och tydligt ledarskap med mandat att fatta nödvändiga och svåra beslut. Nu har regeringen nyligen gett beredskapsmyndigheterna i uppdrag att stärka sin beredskap och säkerställa en kultur av handlingskraft och proaktivitet som krävs vid krig eller krigsfara. Regeringen föreslås också få mer makt vid allvarliga, akuta kriser och kunna fatta beslut om tillfälliga åtgärder utan att riksdagen först godkänt dem. Det är rätt väg att gå, anser jag.

Vilken betydelse har det medicinska ledarskapet under kris och krig?

– Det är otroligt viktigt att vi har läkare på ledande positioner i sjukvården som kan hantera hårda prioriteringar och svåra beslut kring liv och död. Alla inser att bara läkare bör och kan fatta sådana beslut. Många läkare är dessutom disputerade och har en vetenskaplig skolning på hög nivå, de är tränade inom statistik och analys och kan fatta tuffa ledningsbeslut som andra chefer i vården inte kan eller vågar på samma sätt. Vi har idag verksamhetschefer som exempelvis är socionomer, arbetsterapeuter och sjuksköterskor. De kan vara bra chefer, men skulle inte kunna fatta svåra inriktningsbeslut under kris och krig på samma sätt som läkare kan. Vi behöver därför den medicinska kompetensen i ledande befattningar och vi behöver tidigt identifiera och inspirera läkare som är lämpliga och intresserade av att axla ett ledarskap i sjukvården. Här behöver vi bli bättre om vi ska kunna odla medicinska ledare som är beredda att kliva fram när det gäller.

Om du hade mandat att vidta åtgärder som ska stärka och förbättra den svenska sjukvårdsberedskapen i kris och krig, vilka åtgärder prioriterar du?

– Svensk sjukvård styrs av självständiga regioner och kommuner som brottas med stora ekonomiska underskott. Så för att stärka beredskapen och finansieringen, som idag är ryckig och osäker, skulle jag öka de riktade statsbidragen med villkorade och tydliga mål. Sådana statsbidrag måste också ta hänsyn till variationer i skattekraft och Försvarsmaktens inspel. Jag skulle också tillsätta en utredning som tittar närmare på hur man kan förändra styrningen av svensk sjukvård i kris och krig så att vi får ett tydligare nationellt ledarskap som innebär att vi snabbt kan växla tempo när vissa kritiska tröskelvärden uppnåtts, och kan agera på ett mer snabbfotat sätt, säger Andreas Wladis.