• 15 november 2015
• 0
• AV: Malin Gavelin

Det blir allt vanligare att en ensam individ – inte sällan läkare – får stå själv och ta alla smällar när mediedrevet drar igång. Men skulden för att det blir så ligger inte alltid hos media utan ofta hos organisationen bakom individen, enligt en studie från bland annat Göteborgs universitet.

– Medias roll har förändrats och blivit allt mer pressad. Det gör att behovet av att förenkla historien har ökat. Samtidigt väljer organisationerna som media vill skriva om att putta fram en ensam individ som får svara på alla frågor.

Det säger Maria Wramsten Wilmar, legi­timerad psykolog och en av fyra personer bakom rapporten ”Ledarskap i vården: Att möta media och undvika personfokuserade drev”.

Genom att intervjua 27 chefer inom hälso- och sjukvård och kommunal omsorg, samt ett 20-tal av deras överordnade, kollegor, anhöriga och i vissa fall informatörer, har man skapat sig en tydlig bild av det personfokuserade drevets mekanismer och hur man reagerar när man blir utsatt.

– Det inledande kriteriet för att vara med i studien var att man var chef och hade varit utsatt för ett negativt fokus. En del av dem var läkare, men inte alla. Sedan kompletterade vi med positiva intervjuer där det hade gått bra. Vi gick inte in och gjorde någon egen bedöm­ning av om det rörde sig om ett drev eller inte – utan det var chefernas egen upplevelse som avgjorde.

Det man kunde se tydligt i rapporten var att individen som utsattes för det mediala fokuset ofta blev lämnad väldigt ensam.

– Det som händer då är att individen som puttas fram blir väldigt stressad och mindre nöjd över det som kommer ut. Tendensen i många ledningsgrupper är att se på problemet som att det var den enskilde chefen som var helt ansvarig, inte gruppen eller organisationen som helhet.

Konsekvensen blir en rädd organisation med en stor rädsla inför att fatta kontroversiella beslut och bli ”offrad” på detta sätt till allmänhetens beskådan.

– Jag har träffat en del läkare som har blivit rejält utsatta. Det är viktigt att poängtera att de som ingick i vår studie inte har gjort något juridiskt fel. De är inga brottslingar, utan det handlar ofta om att de har verkställt ett politikerbeslut eller får stå till svars för medicinska bedömningar. Är det chefen själv som varit behandlare är de ofta så skärrade själva att de inte är bäst lämpade att möta media.

En av rapportens slutsatser är att det i en sådan situation är betydligt vettigare att låta någon annan med motsvarande kompetens svara på medias frågor.

– Av sekretesskäl är det ändå väldigt sällan att det går att gå in på detaljer kring patienten och därför kan någon annan chef med erfarenhet av motsvarande förlopp lika gärna ta frågan, menar Maria Wramsten Wilmar.  – Handlar det inte om en medicinsk bedömning kan en kommunikatör eller överordnad vara den som möter media. Svaren skall i möjligaste mån ges på organsiationsnivå och inte på personnivå, anser hon.

– En del kommunikatörer har en spretig kompetens eller är mer administratörer, men en del kan det här hur bra som helst – de har kanske själva en bakgrund som journalist. Som läkare kanske man lätt frågar sig – har de verkligen sakkunskapen? – och nej, det kanske de inte har – men de vet hur media fungerar och kanske kan en informatör ihop med chefen göra det bästa jobbet?

När Maria Wramsten Wilmar frågade personerna som ingick i studien vilket stöd de hade fått, tittade många av dem förbryllat på henne, berättar hon.

– Det ingick sällan i en handlingsplan att de skulle få stöd av någon som hjälpte dem att bibehålla sin besluts­kraft. De fick stå väldigt, väldigt ensamma och skapa en helt egen strategi, i stället för att ha organisationen bakom sig som stöd.

En av de saker som förvånade Maria Wramsten Wilmar mest under arbetets gång var hur svalt intresset från kollegor som själva hade utsatts för mediedrev tidigare verkade vara inför att stötta utsatta kollegor.

– Jag trodde att man skulle vara mer mån om att stötta andra men så var det inte. Inställningen verkade vara att ”de får klara sig lika mycket själva som jag fick”. Det är en kultur som finns på många håll inom hälso- och sjukvården. ”Om jag klarade det så ska väl de också göra det”. Men vårt främsta budskap är behovet av att lyfta upp kommunikatörernas roll, normalisera och sätta in stödåtgärder för att bibehålla besluts­kraften hos den som är utsatt.

• Fotnot: I forskningsprojektet om mediedrev deltog förutom Maria Wramsten Wilmar från Götebogrs universitet även Lotta Dellve, professor från Högskolan i Borås/KTH, Gunnar Ahlborg dr, PhD från Institutet för stressmedicin, samt Christian Jacobsson leg. psykolog och PhD.