PORTRÄTT

Stridbar läkare brinner för utbildning – men pensionen ställer till det

Uffe Hylin, överläkare i ortopedi vid Södersjukhuset och universitets­lektor vid Karolinska institutet, brinner för utbildning – men påtagliga nackdelar med pensionsavtalet gör att han överväger att sluta undervisa, berättar han.

Om det hade gått bättre på antagnings­provet till musiklärarprogrammet vid Musikhögskolan när Uffe Hylin sökte in under våren 1984 hade han med all säkerhet arbetat som musiklärare i dag. När brevet från högskolan, som gjorde klart att hans poäng tyvärr inte räckte till, damp ner i brevlådan i kollektivhuset i Hässelby började han dock fundera i nya banor.

– Alla andra som sökte in på utbildningen hade gått förberedande utbildningar, bara för att söka in. Rent logiskt hade jag kunnat fortsätta att kämpa och försöka igen, men jag tappade sugen.

Uffe Hylin arbetade vid denna tid på Friluftsmagasinet i centrala Stockholm, en butik med inriktning på natur och fritid. Verksamheten, som senare togs över av Naturkompaniet, gick emellertid trögt, och Uffe Hylin sökte sig vidare till Televerket. Tankarna på att studera vidare fanns emellertid kvar, men i annorlunda skepnad. Efter en kortare tid på Socialhögskolan sökte han och blev antagen på läkarprogrammet vid Karolinska institutet. Han blev färdig 1994 och började jobba på sin nuvarande arbetsplats Södersjukhuset 1998 efter några år på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.

Intresset för musik och pedagogik har inte desto mindre hela tiden levt kvar. Han disputerade på en avhandling om interprofessionell utbildning 2010 och fick en lektorstjänst på Karolinska institutet samma år.

–  Jag har ett bra och roligt jobb. Jag trivs utmärkt med mina kollegor. Jag gillar egentligen det mesta: att operera, att möta patienter, att utvecklas. Samtidigt har jag ett stort intresse för pedagogik, och har aktivt sökt mig till lärartjänster.

Det är fantastiskt att se när samarbetena fungerar bra.

Några månader efter att Uffe Hylin hade börjat arbeta på Södersjukhuset startades en klinisk utbildningsavdelning, KUA, på sjukhuset. På avdelningen får studenter från fyra utbildningar – blivande läkare, sjuksköterskor, arbets­terapeuter och fysioterapeuter – med hjälp av handledare i praktiken driva verksamheten. När avdelningen, som först var ett projekt på tre år innan den blev permanent, skulle utvärderas blev Uffe Hylin inkopplad.

Utvärderingsarbetet resulterade med tiden i hans avhandling, och interprofessionell utbildning blev hans undervisningsnisch.

– Vi vill att studenter ska lära sig att arbeta tillsammans mot samma mål, vilket de också gör. Det är fantastiskt att se när samarbetena fungerar bra.

Uffe Hylin, som är 57 år gammal, växte upp i Hässelby gård. Merparten av uppväxten bodde han tillsammans med sin mamma på Hässelby familjehotell, ett kollektivhus som byggdes år 1956. I samband med att allt fler kvinnor på 1950-talet kunde förvärvsarbeta etablerades hus med viss service för att underlätta hemmabestyren. I detta fall fick de boende, som i övrigt hyrde vanliga hyreslägenheter, tillgång till en gemensam matsal som dagligen serverade mat till förmånliga kostnader, samt en del annan service som städning.

Det fanns en gemenskap som inte finns i vanliga hus, vilket givetvis har präglat mig.

När hyresvärden vid mitten av 1970-talet avsåg att lägga ned restaurangverksamheten tog de boende över verksamheten i kooperativ form.

– Som barn i huset fick jag bra kontakt med andra barn, men också andra vuxna. Min mamma var ensamstående och jobbade som lärare och kunde inte vara hemma jämt, men då kunde jag käka middag med mina kompisar och deras föräldrar i stället. Min mormor och morfar flyttade också in i huset efter ett tag. Det fanns en gemenskap som inte finns i vanliga hus, vilket givetvis har präglat mig.

Uffe Hylins föräldrar skilde sig när han gick i lågstadiet. Hans pappa som arbetade i it-branschen, jobbade utomlands och kontakten med sonen hade blivit alltmer sporadisk. Han skickade lite vykort vid födelsedagar, eventuellt, men inte mycket mer. Först när Uffe hade fyllt 18 år försökte de få en mer normal kontakt. Vid den tiden bodde pappan hemma i Sverige igen.

– Jag saknade pappa som barn, det gjorde jag, men jag hade många andra vuxna manliga förebilder runt omkring mig. Framför allt eftersom att jag bodde i kollektivhuset, men jag hade också nära kontakt med en av mina farbröder, säger han.

– Försöken att få en mer normal kontakt gick väl så där. Det blev aldrig riktigt bra…

Uffe Hylin lutar sig tillbaka i stolen på sitt arbetsrum på våning fyra i Södersjukhuset, som han delar med två arbets­kamrater. Väggarna är till stor del klädda med böcker. På en mindre sidovägg, direkt till höger när man kommer in genom dörren, hänger två gitarrer: en elgitarr och en tolvsträngad akustisk gitarr. Dörren står på glänt, och ljudet från passerande hörs dovt i bakgrunden.

Hur har din pappas frånvaro påverkat dig, tror du?

– Det är svårt att säga. Jag hade lite trassligt i skolan i lågstadiet, och det är möjligt att en psykolog skulle säga att det berodde på skilsmässan. Men jag vet inte. Jag var, som sagt, en del av en stor gemenskap med många vuxna omkring mig och hade det ändå väldigt bra.

Redan tidigt blev Uffe Hylin, som i dag bor med sin fru Sofia Hylin och deras fyra barn i Bromma, intresserad av musik. Det fanns som en naturlig del av familjens vardag. Både pappan och en av farbröderna var aktiva i Kårsdraget, en orkester vid Stockholms universitet, och han fick följa med på repetitioner innan han ens hade lärt sig att gå.

Uffe Hylins intresse för musik väcktes i mycket unga år. Foto: Adam Öhman

I dag tar sig musikintresset uttryck på flera sätt: Uffe Hylin är med i olika bandkonstellationer och spelar ofta vid exempelvis disputationsfester, klinikfester och midsommarfiranden. Huvudinstrumentet är gitarr, men han hanterar även trumpet, bas, dragspel och trummor med lätthet.

Man lär känna sina egna förmågor, men också andra människor. Det är mycket glädje!

Hans musikvideor med satiriska och humoristiska inslag – till exempel ”Narkosens fel” och ”NKS – projektet utan vett och sans” – har fått stor respons.

– Musiken betyder mycket för mig. Dels finns en meditativ sida. Om jag vill lugna ner mig, ta en paus och rensa hjärnan, kan jag sätta mig och spela på egen hand. Dels finns en social sida. Det är otroligt kul att skapa i stunden tillsammans med andra människor. Man lär känna sina egna förmågor, men också andra människor. Det är mycket glädje!

Trots att Uffe Hylin trivs med läkar­yrket är han tydlig med att det finns påtagliga problem i hans yrkesvardag. Han är fackligt aktiv sedan cirka tre år tillbaka, är inne på sitt andra år som ledamot i styrelsen för Sjukhusläkarna Stockholm, och tvekar inte för att säga ifrån när han identifierar problem. Tvärtom.

Ett problem, som Uffe Hylin nyligen uppmärksammade i Sjukhusläkaren, och som plockades upp av andra medier – däribland Expressen och TV4 Nyheterna  – är allt teknik- och lösenordsstrul. Varje morgon tar det cirka två och en halv minut för honom att logga in på datorn på jobbet, en procedur som upprepas flera gånger under dagen i och med att han arbetar på olika avdelningar. Varje gång han byter dator – samma process med ungefär lika mycket tidsspill. Väl inne i datorn tvingas han att använda minst fjorton olika system med olika lösenordskrav. Sammanlagt tar alla inloggningar cirka en timme av Uffe Hylins betalda arbetstid – varje vecka, enligt hans egna beräkningar.

– Det är fruktansvärt irriterande. Det är ett evigt strul. Det borde bara krävas ett lösenord – det jag använder när jag loggar in i datorn med mitt id-kort, säger han.

– Det finns en bred samstämmighet bland kollegorna, men även en upp­givenhet. Det är någon inom landstinget som har bestämt att det ska vara så här. Och IT-enheten är väldigt anonym.

Jag blir så trött när jag tänker på allt krångel.

Lösenorden måste också bytas med jämna mellanrum. Uffe Hylin har löst svårigheten med att komma ihåg alla lösenord genom att skriva upp dem i en lista, som han bär med sig under dagarna. Eller rättare sagt: Han har skrivit en lista med en form av koder, som hjälper honom att komma ihåg lösenorden.

– Jag blir så trött när jag tänker på allt krångel.

Region Stockholm meddelar att man är på gång med en lösning. I framtiden ska endast ett lösenord krävas för att få tillgång till alla system, i linje med Uffe Hylins önskemål. Men förändringen dröjer – det talas om cirka tre år. Grovt sett innebär det att Uffe Hylin, fram till dess, har förbrukat minst en månads arbetstid på strulet.

Lösenordskrånglet påverkar arbetsmiljön på ett påtagligt negativt sätt, enligt Uffe Hylin. Foto: Adam Öhman

– Man kan ju säga att vi skulle kunna använda tiden till patienterna i stället, och det skulle man naturligtvis, men samtidigt är det väldigt upphackat, säger han.

– Det man tjänar vid en förändring är framför allt att vår arbetsmiljö blir mycket bättre. Det blir mindre stress.

Lösenorden är dock långt ifrån det enda it-relaterade krånglet som Uffe Hylin och hans kollegor irriterar sig på. Känslan är, enligt honom, att så fort det införs en ny elektronisk rutin blir det bestämt att ansvaret för den ska ligga på läkaren. Ett typexempel är röntgen­remisser.

– De skrev man ju tidigare för hand. Men nu ska man göra det elektroniskt och det tar betydligt längre tid, säger Uffe Hylin.

– Det blir en tidstjuv, ett stressmoment, som drabbar arbetsmiljön.

Ett annat problem som verkligen engagerar Uffe Hylin är pensionerna för läkare som kombinerar kliniskt arbete med tjänster på universitet. I enlighet med gällande avtal räknas lönerna som dessa läkare får från sjukhusen med i lönerna som de får från universiteten, man lägger helt enkelt ihop dem och baserar tjänstepensionen på det. Problemet är att ersättningen för jourtjänstgöringen inte tas med i beräkningen.

För Uffe Hylin, som arbetar en hel del jour, innebär det enligt egen uppgift att han kommer gå miste om 8 000 till 10 000 kronor i pension varje månad, jämfört med om jourersättningen hade räknats in. För andra, som jobbar mer jour, kan det alltså handla om betydligt mer.

I det läget måste man hitta en lokal lösning. På något sätt måste man klara ut det här.

Läkarförbundet har tryckt på för att få till en ändring, men har inte fått något gehör från Arbetsgivarverket.

– I det läget måste man hitta en lokal lösning. På något sätt måste man klara ut det här. Den sämsta lösningen vore att jag slutar som lektor och bara arbetar som läkare. Det vore dumt.

Är det uppe på bordet?

– Jag har en pågående diskussion med mina chefer om att vi måste lösa det här nu i år. Från och med nästa år börjar mina pensionspengar att räknas på allvar – jag har tio år kvar till pension – så nu börjar det här bli verkligt intressant. Sedan är det ju många kollegor som sitter i samma sits. Problemet är att många inte har en aning om det här.

Uffe Hylin säger att han älskar att kombinera det kliniska arbetet med jobbet på universitetet. Han vill absolut inte bli av med den pedagogiska delen, den som han har brunnit för sedan ung ålder.

– Jag vill verkligen inte sluta som lektor. Men någonstans finns en gräns för vad man kan tolerera.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra / Flera krönikor

Prenumerera