Stora skillnader i förutsättningar för landets onkologer
På en klinik har bara en av tio specialister deltagit i en medicinskt relevant fortbildning det senaste året – på en annan har samtliga gjort detsamma. Skillnaderna i förutsättningar till fortbildning på landets onkologikliniker är slående. Det visar Sjukhusläkarens rundfrågning.
Onkologin är ett av de områden där utvecklingen går i ett rasande tempo och där fortbildning är ett absolut måste för att kunna erbjuda patienterna bästa möjliga godkända och evidensbaserade behandlingar. Sjukhusläkaren frågade verksamhetscheferna för landets onkologikliniker hur möjligheten till fortbildning egentligen ser ut för de anställda specialisterna.
Och skillnaderna visade sig vara slående på flera områden. Till exempel har endast en av tio specialister genomgått någon form av medicinskt relevant extern fortbildning under den senaste ettårsperioden på en klinik och tre av tio på en annan.
Samtidigt svarade verksamhetscheferna på fem andra kliniker att samtliga specialister har genomgått dylik fortbildning. Snittet landade på 79 procent.
På frågan om verksamhetscheferna upplevde att antalet utbildningstillfällen hade blivit fler, färre eller låg på samma nivå under den senaste tioårsperioden svarade endast en av fem att de hade blivit fler. Mer än en fjärdedel svarade att utbildningstillfällena hade blivit färre under tidsperioden och över hälften upplevde dem som lika många.
Flera av verksamhetscheferna som uppgav att utbildningstillfällena hade blivit färre uttryckte en oro över detta. ”På ett universitetssjukhus är det av vital betydelse att vi är up to date på forskningsfronten. Vårdkvalitet kan försämras på sikt” kommenterade en av cheferna och ”sämre kvalitet på vården och ökad risk för utbrändhet” upplevde en annan att konsekvenserna av den minskade fortbildningen kunde bli.
Det var också stora skillnader i huruvida specialisterna har en individuell och dokumenterad fortbildningsplan. Snittet låg här på 62 procent, men tre verksamhetschefer svarade att ingen av specialisterna hade en sådan plan. Fem andra att samtliga av specialisterna hade detta.
Tydligt var att flera av verksamhetscheferna önskade bättre förutsättningar för att kunna erbjuda specialisterna fortbildning i högre grad. ”Att få en förståelse och acceptans i regionen för vår kompetens. Vi behöver delta på konferenser både nationellt och internationellt” skriver en av verksamhetscheferna. En annan svarar att man ”skulle behöva en budget anpassat till våra behov vilket inte är fallet idag”. Och ”bättre bemanning så att man har möjlighet med frånvaro för fortbildning, resurser till kliniken för att kunna täcka kostnader” efterlyser en tredje verksamhetschef.
