Inom fem år har i stort sett alla ämnesföreträdare och professorer i rehabiliteringsmedicin gått i pension. Därefter finns ett stort glapp till de som ska ta över posterna.

• 26 februari 2021
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

– Generationen under professorer är inte riktigt flygfärdiga professorsämnen ännu. Man diskuterar om man ska försöka få in folk från exempelvis Finland eller Holland istället, och det är ingen rolig situation. Dessutom går även ett antal äldre specialister på viktiga överläkartjänster i pension, som kommer att vara svåra att ersätta, säger Kristian Borg, ordförande för Svensk Förening för Rehabiliteringsmedicin (SFRM).

Att det finns ”ett hål i systemet” tror han, i alla fall delvis, beror på att många färdiga specialister under en period valde att ta olika jobb utanför specialiteten – till exempel på Försäkringskassan eller inom företagshälsovården.

– Det har dränerat ett gäng i ”mellanposition” i vår specialitet. Varför de valde att välja sådana jobb vet jag inte, men jag tror att vi skulle behöva kunna svara upp mot sådana erbjudanden både lönemässigt och karriärmässigt.

Däremot är tillgången till ST-läkare i rehabiliteringsmedicin god, menar Kristian Borg. Och det trots att man i den nya läkarutbildningen finns med i mindre utsträckning än tidigare.

– Men vi har lyckats flytta fram positionerna, kunnat visa upp oss ännu mer och bli attraktiv som specialitet.

Rehabiliteringsmedicin är en av de specialiteter som i och med covid-19 fått ställa om stora delar av verksamheten. Inledningsvis, när det egna patientflödet minskade, pandemiplacerades många på IVA och infektionsavdelningar. När insikten om att många covid-patienter är i behov av rehabilitering gick man in i en helt annan fas.

Kristian Borg exemplifierar med hur man i Sörmland helt saknade slutenvårdsrehabilitering och fick bygga upp den, hur man i Östergötland tagit över en ortopedavdelning som blivit covidrehabiliteringsavdelning och nu blivit ansvariga för regionens post-covid vård. I bland annat Stockholm har man fått extra vårdplatser för just covidrehabilitering.

– Det är en helt ny kategori patienter som har kognitiva störningar som vi inte har sett förut. Det är personer som har jobbat och haft ett väl fungerande socialt liv, men som efter covid har svårt med till exempel minnet, koncentrationen eller att läsa. Det är något som jag aldrig tidigare sett – inte i den här omfattningen och inte för så unga personer, säger han och tillägger att man även inom covidrehabiliteringen under pandemins gång har fått lära sig hur man bäst tar hand om patienterna.

Det är en helt ny kategori patienter som har kognitiva störningar som vi inte har sett förut. Kristian Borg

Utöver de mer direkta konsekvenserna av pandemin har den också fört med sig en vårdskuld även inom rehabiliteringsmedicin. Trycket från primärvården med patienter som är långtidssjuka i covid, framförallt de med kognitiva störningar som inte klaras av inom primärvårdsrehabiliteringen, har ökat.

– De patienter inom slutenvården med hjärnskador som har varit inneliggande har vi tagit hand om som vanligt, men det finns en sannolikt en eftersläpning i öppenvården.

– Pandemin har påverkat oss på alla plan. Ibland undrar man om inte hela rehabiliteringskliniken på Danderyds sjukhus skulle göras om till covidrehabilitering.