Lars Börjesson, ordförande i läkarprogramkommittén på Sahlgrenska Akademien och professor i kirurgi, om den nya läkarutbildningens utmaningar och fördelar.

• 12 november 2021
• 0
• AV: Ingemo Orstadius

Vilka är de största skillnaderna?

Den största skillnaden är att vi adderar långa kliniska praktikperioder i slutet av programmet; detta för att kompensera att AT försvinner.

En annan sak som är helt ny för oss är att vi i princip övergår till enbart terminslånga kurser. Från att ha haft 25 kurser med så varierande längd som alltifrån­­ en vecka till en dryg termin, kommer vi att ha endast en kurs per termin. (Ingen kurs försvinner, utan de korta går upp i de stora.) Det kanske inte verkar som någon stor sak, men organisatoriskt innebär det en stor förändring­­ för oss som arbetar med programmen­­.

Tidigare har alltså 25 ansvariga planerat utbildning och bestämt innehåll för sina kurser. Men många små kurser medför svårigheter när vi ska lägga upp gemensamma riktlinjer.

Genom att övergå till 12 termins­långa kurser får vi får större möjlighet att styra programmet, vilket innebär en stor fördel.

Vi inför också vissa valbara moment; något vi inte haft tidigare.
EPA, (entrustable professional activities), är ett helt nytt förhållningssätt i det nya programmet. Kompetenserna i sig är inte nya, men sättet att arbeta på är detaljstyrt. Att alla svenska lärosäten nu enats om att börja använda EPA är väldigt bra tycker jag. Det är en styrka att vi är överens om dessa grundläggande saker.

Ett nytt mål i läkarutbildningen är att ”visa förmåga att självständigt diagnostisera­­ och inleda behandling av akuta livshotande tillstånd”. Efter önskemål från studenterna inför vi en kurs i akutsjukvård under den sista terminen. Det blir en repetition där vi ”knyter ihop säcken”.

Studenterna hamnar ju i första linjen i sjukvården som legitimerade läkare efter 12 terminer.

Vilka är de största fördelarna?

Det vi vinner är att studenterna blir legitimerade tidigare. En annan fördel är att vi verkligen vänt på alla stenar när vi gjort om programmet. Vi har frågat oss vilket som är det bästa sättet att organisera de nya kurserna på. Förhoppningsvis blir utbildningen nu ännu bättre.

EPA, som jag nämnde tidigare, är något jag tror och hoppas mycket på. EPA innebär en annorlunda kontroll av vad studenten kan. På ett systematiskt sätt kan vi följa studenterna noga under utbildningens gång, så att vi vet att de klarar de vardagliga saker som de möter i vården.

Att det i de nya målen, som är skrivna med stor tydlighet, trycks lite mer på patientens medverkan är också en fördel, tycker jag.

Vilka är de största utmaningarna?

Utan tvekan att få till en bra samverkan med sjukvården, som var satt under press redan innan pandemin. Att då ha en ökad mängd studenter som ska tas om hand, undervisas och genomgå EPA, tar naturligtvis mycket tid i anspråk.

AT-läkarna, som var med i arbetet hela tiden, kommer nu att ersättas av studenter som kräver en annan typ av handledning. Det är viktigt att universiteten får med sig sjukvården, så att vi kan genomföra utbildningen tillsammans på bästa sätt.