”Staten bör se till att mål för primärvården uppnås”
Bristen på specialister i allmänmedicin är en lång historia trots att styrande politiker på alla nivåer år efter år har uttalat ambitioner om att prioritera och lyfta primärvården.
– Vi har alltid jobbat med att sedan ska det bli bra, när vi blir fler. Men det blir vi inte inom överskådlig framtid. Vi behöver utgå från det vi har nu, säger Christer Olofsson, specialist i allmänmedicin och styrelseledamot i Distriktsläkarföreningen, DLF.
Enligt en enkätundersökning som Läkarförbundet gjorde hösten 2012 fanns det då 1 863 ST-läkare i allmänmedicin vid landets vårdcentraler. Enligt samma undersökning bedömde verksamhetscheferna då att det skulle behövas ytterligare cirka 960 ST-läkare i allmänmedicin för att vara fullt bemannade 2017. Om man dessutom siktade på en bemanning för att nå målet ’en allmänläkare per 1500 listade patienter’ skulle det krävas nästan dubbelt så många ST-läkare.
– En bidragande orsak till bristen är att vi har haft svårt att visa vad det innebär att vara allmänläkare. Dessutom har det framförts väldigt mycket klagan från vår sida om hur jobbigt arbetet är. Det lockar ingen, säger Christer Olofsson.
Han menar att det är viktigt att börja i nuet, och göra den situation som råder så bra som möjligt. Då blir det lättare att behålla de läkare man faktiskt har. Utan dem är det svårt att rekrytera nya.
Han får medhåll av DLF:s ordförande Ove Andersson som också ser att nuet är en sjukvårdspolitisk fråga.
– Vi måste diskutera uppdraget för de allmänmedicinare som finns nu. Vad ska de göra? Det går inte att göra allt som politikerna vill i alla situationer.
Båda är emellertid eniga om att det ändå brinner i knutarna för att utbilda fler specialister i allmänmedicin. Christer Olofsson påpekar att det är lätt att se ST-läkarna framförallt som ett välkommet tillskott till arbetsstyrkan på vårdcentralen, men att det är en farlig utgångspunkt.
– Man måste känna att man får en kanonbra specialistutbildning, inte bara betraktas som en produktionsenhet för att det behövs någon som jobbar. Då tar vi tar död på oss själva.
Ove Andersson är för statlig styrning i den meningen att staten måste vara med och se till att de mål, som riksdag och regering fattat beslut om för primärvårdens del, uppnås.
”Primärvården skulle kunna få viss kvot av ST-tjänsterna”
Christer Olofsson säger att man till exempel skulle kunna tänka sig att en viss andel av de ST-tjänster som inrättas i varje landsting, ska vara primärvård.
– Men det här med att styra saker och ting, att tvinga folk att bli allmänläkare om de egentligen vill bli något annat, känns inte helt optimalt, säger Christer Olofsson.
Han menar att man istället måste fundera på hur man kan göra allmänmedicin så attraktivt och får sådan status så att de unga läkarna faktiskt söker sig dit.
Ove Andersson säger att när varje landsting enbart planerar för sig och inte överutbildar så visar erfarenhet att det fungerar i vissa delar av landet men i andra delar blir det underutbildning istället.
– Nettoeffekten blir att det blir färre utbildade i allmänmedicin än planerat.
Ove Andersson tycker att det skulle vara en god idé att premiera de landsting som överutbildar allmänläkare på »gröna öar«, det vill säga välfungerande enheter. Det skulle fylla på kåren och förhoppningsvis skulle de färdigutbildade sprida ut sig över landet.
– Vi har haft sjukskrivningsmiljarder och äldrevårdssatsningar, man kan mycket väl göra en primärvårdssatsning nu. Det absolut viktigaste är att öka antalet ST-tjänster.
Men för att satsningen inte enbart ska få en momentan effekt anser både Ove Andersson och Christer Olofsson att det också krävs mer omfattande strukturella förändringar.
– Primärvården/allmänmedicinen har inte den plats den skulle behöva ha inom svensk sjukvård, för att överleva och bli starkare, säger Ove Andersson.
Han menar att allmänmedicinen måste bli en mer bärande del i grundutbildningen och en större del för fler specialiteter inom ST.
– Det borde vara naturligt att ST-läkarna i till exempel psykiatri och geriatrik tillbringar åtminstone ett halvår, kanske ett år i vissa fall, på en vårdcentral för att få det perspektivet. Majoriteten av deras patienter går till största delen i primärvården hos allmänmedicinare.
Christer Olofsson fyller på:
– Man kanske behöver ändra gränser och indelning i sjukvården; slutenvård, primärvård, psykiatri… de är lite arbiträra uppdelningar.
Men den primära och konkreta åtgärd som DLF nu väntar på är ändå fler ST-block i allmänmedicin överallt i landet. Sannolikt krävs ett statligt initiativ.
Ove Andersson tycker egentligen inte att det spelar så stor roll hur det görs, det viktiga är att det blir av.
Men vad gör man då om unga läkare helt enkelt inte vill bli allmänmedicinare?
– Utomlands finns system som har fungerat i 30–40 år. Där är det inga problem att rekrytera. De är nationella system där professionen utvecklat innehållet och där politikerna valt att inte styra utvecklingen utan överlåtit det till professionen i mycket högre grad än här. Det har skapat en långsiktig trygghet, säger Ove Andersson.
Christer Olofsson säger att nästan alla AT-läkare som varit på hans vårdcentral i Kallinge har trivts väldigt bra, men att de ofta redan har etablerat kontakt med slutenvården,
– Och så försvinner de dit.
Vad skulle hända om verkligen väldigt många fler skulle vilja bli allmänläkare? Finns det inte risk att det uppstår bristsituationer i andra specialiteter?
– Vi är nästan Europas läkartätaste land och absolut Europas specialistläkartätaste. Man måste fundera på hur man organiserar sjukvården, säger Ove Andersson som påpekar att 90 procent av Sveriges sjukvårdsbesök sker i primärvården.
– Så det är där man måste bygga basen om det ska bli något!
