Starten blev kaotisk för Dagens Medicin
Under den första tiden arbetade ”de åtta utvalda” nästan dygnet runt. Allt som oftast möttes de av stängda p-hus kl 24.00 då de skulle hämta ut sina bilar och tvingades övernatta på redaktionen.
De åtta hade valts ut av Bonniers och Ekonomi och Teknik Förlag, vanligtvis två bittra konkurrenter som kring den här lanseringen ingått en ohelig allians.
Uppdraget var att ge ut en nyhetstidning bara om sjukvård. En helt främmande tanke i början på 90-talet.
Idén dömdes också ut av Andrs Milton, dåvarande VD:n på Läkarförbundet när han tillfrågades om Läkarförbundet ville vara med på ett hörn.
Per Gunnar Holmgren som blev Dagens Medicins förste chefredaktör var som klippt och skuren för jobbet. Han hade studerat medicin i nio terminer och arbetat som nyhetsjournalist i 12 år på Östgöta Correspondenten och Sydsvenska Dagbladet i ledande befattningar.
– Jag hade konstaterat att sjukvården var den största sektorn i samhället som inte hade någon egen nyhetskanal. Så jag tyckte idén att starta Dagens Medicn var utmärkt och svarade ja med en gång när jag kontaktades.
Redaktionschef blev Anders Malmsten som kom från Veckans Affärer. Från början var konceptet att Dagens Medicin skulle bli en ”Veckans Affärer” för sjukvården.
– Vi skulle ta de viktigaste händelserna under de gångna veckorna och analysera och ge perspektiv på dem, men inte egentligen ha en rak nyhetsförmedling, men snabbt märkte vi hur dåliga andra medier var på sjukvårdsnyheter. Både dagstidningar och etermedia var så långsamma och så dåligt insatta att vi kunde förmedla nyheter trots att vi bara kom ut var fjortonde dag. Så då svängde vi om inriktningen och sade att eftersom det inte finns någon bra nyhetskanal så ska vi bli den och så tog vi beslutet att ge ut tidningen en gång i veckan
.
Det fanns heller ingen tidning i landet som satte in sjukvården i en helhet. Antingen så såg man bara de medicinska eller det vetenskapliga eller organisationsperspektivet, så vi bestämde oss för att sätta in sjukvård och medicin i ett samhällsperspektiv.
Journalistiskt gick det bra redan från starten. Tidningen betraktades som en spännande uppstickare och debattörerna strömmade till, men efter ett halvår var det trots de journalistiska framgångarna ytterst nära att tidningsäventyret tog slut.
– Då var vi en hårsmån från att gå i putten. Det hölls krismöten om tidningens existens. Då hade vi funnits så pass kort tid att läsarna inte hunnit bestämma sig för helårsprenumerationer och annonsörerna hade inte hunnit utvärdera om Dagens Medicin var en seriös aktör.Men vi klarade krisen och redan efter ett år såg det helt annorlunda ut.
Prenumerationerna tog fart och annonsörerna bestämde sig för att Dagens Medicin var en seriös publikation. Per Gunnar Holmgren och pionjärgänget kunde andas ut och istället satsa framåt med full fart.
Så under från 1995 till 2000 växte allt med en väldig hastighet. 1997 lanserades tidningen i Danmark. 1998 i Finland och Norge. 1999 i Holland och 2000 i Polen. I Sverige steg upplagan till 15.000-20.000 exemplar per nummer.
– Det var expansion åt alla håll. Vi blev lite fartblinda vilket straffade sig för när vi startade i Holland lyckades vi inte utan var tvungna att lägga ner efter tre år, säger Per Gunnar Holmgren.
Vad hade ni för mål från början?
– Vi ville bli en tidning som skulle läsas över yrkesgränserna så att vi på det viset kunde bidra till en diskussion och så ville vi öppna debatten mellan politiken och professionen, vilket jag tycker att vi lyckats med.
Vilka var succéfaktorerna?
– Den största succéfaktorn var säkert att vi var oberoende. Att vi inte drog oss för att berätta känsliga saker med hänseende till ett visst intresse. När vi tittade oss runt såg vi att alla andra publikationer var låsta till någon aktör. Antingen var det Läkarförbundet eller så var det Vårdförbundet eller arbetsgivarna eller industin. Alltså någon hade alltid ett huvudmannaskap. Som nyhetsjournalister visste vi att det där kan leda till snedvriden rapportering och betoning av debatten.
– Läkarförbundets helt misslyckade IT-satsning Ronden och den skandalösa hanteringen av medlemmarnas pensionspengar i Salus Ansvar är två exempel på att media knuten till vissa intressen kan ha svårt att agera i läsarnas intressen, menar Per Gunnar Holmgren.
När det gällde miljonrullningen i Ronden och Salus Ansvar låg Läkartidningen väldigt lågt, i stort sett skrev man ingenting. Det hade varit självklara saker att skriva om för det är uppenbart att deras läsare var intresserade av vad som händer med de egna pensionspengarna.
Tyvärr lyckades vi inte åstadkomma något för de drabbade läkarna. Läkarförbundet vägrade ta sitt ansvar, säger Per Gunnar Holmgren.
– När det gäller Ronden som var en gigantisk IT-satsning som Läkarförbundet ganska oplanerat och okritiskt satte i sjön vid helt fel tillfälle var det samma sak. Läkartidningen låg lågt och skrev ingenting kritiskt. Men läsarna upptäckte att vi skrev om allt så fick vi mer och mer tips från dem, säger Per Gunnar Holmgren.
– En annan succéfaktor var att vi fick igång debatten. Om man som läsare hela tiden vet om att man kan hitta de senaste nyheterna och till det kopplar en diskussion till de viktiga ämnena då blir det ett väldigt starkt koncept.
De som var debattglada och ville något mer med sitt jobb hörde snabbt av sig vilket betydde att det blev en katapulteffekt i starten.
Vi märkte också att vi blev ett nyckehål in i sjukvården för beslutsfattarna på den politiska sidan. De fick se saker som de annars inte fått se. Verksamhtescheferna blev också tidigt en viktig läsargrupp som genom Dagens Medicin fick hjälp att scanna av hur sjukvården utvecklas politiskt, ekonomiskt och medicinskt.
Vad brann ni för i starten?
Vi var oerhört triggade av att det fanns en hel samhällssektor som saknade kvalificerad nyhetsbevakning, vilket ju betydde att samhället runtomkring fick en väldigt begränsad och kanske skev bild av sjukvården och att de som arbetade i sjukvården definitivt inte fick en bra bild av helheten. Vi tyckte att vi hade en stor uppgift att fylla.
Efter det första succéåret var det dags att utöka redaktionen.
Målsättningen var att nyanställa personal som kunde titta djupare i de medicinska och ekonomiska ämnena, så försök gjordes att anställa läkare som var intresserade av att utveckla sig till skribenter, men försöket övergavs.
Det visade sig vara en mer framkomlig väg att ta erfarna skribenter som ville bli mer kunniga i medicin och sjukvård. Det var för stora kulturskillnader mellan journalistiken och medicinen.
Däremot har några läkare varit ovärderliga krönikörer genom åren, menar Per Gunnar Holmgren.
– Redan tidigt hittade vi två fantastiska krönikörer som fortfarande är kvar i tidningen, Annika Janson och Nisse Simonson.
Annika Janson, som är barnläkare vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, är en mästare på de små nyanserna som kan förklara de större sammanhangen. Hon är en utomordentlig stilist som behållit den kreativa ådran i 15 år.
Nisse Simonson, som idag är pensionerad kirurg, är krönikören som har schwung i pennan och ser sammanhangen mellan vitt skilda fält inom både sjukvården och samhället i stort. De är starka personliga röster som fört in nya moment som inte redaktionen i övrigt kunnat ta fram. Det har varit fantastiskt roligt att arbeta med dem och många andra fantastiskt duktiga människor. Det är nog det man minns mest trots allt – engagerade och professionella medarbetare och läsare, säger Per Gunnar Holmgren.
Se också:
• ”Den borgerliga Alliansregeringen är största besvikelsen”
• Per Gunnar Holmgren fick motta 2009 års Friska Sjukvårdspris
