Stark läkemedelsutveckling inom neurologiska sjukdomar
Inom epilepsi kan man idag erbjuda kirurgi där den del av hjärnan som orsakar anfallen opereras bort.
Det gäller dock bara på väl utvalda patienter där alla anfall kommer från ett och samma område. Operationen
fordrar noggrann kartläggning av både neurolog, neurofysiolog, neuroradiolog och neurokirurg.
Idag erbjuds endast ett fåtal patienter den här behandlingen, även om det sannolikt finns betydligt fler som skulle kunna botas. De allra flesta epilepsipatienter blir dock bli anfallsfria med läkemedelsbehandling.
I mitten av 1900-talet fanns endast två läkemedel att erbjuda epilepsipatienter. På 1970-talet kom ytterligare tre och på 1990-talet och fram till 2010 har arsenalen utökats med 13 nya läkemedel. Alla dessa med olika biverkningsprofil.
Samma utveckling har skett inom MS. På 1980-talet erbjöds behandling med metylprednisolon och kortison. På 1990-talet kom interferon-beta, avonex, betaferon, glatirameracetat och copaxon.
Bromsmediciner
Samtliga dessa är bromsmediciner, det vill säga de stoppar nästa inflammatoriska attack på nervsystemet. På 2000-talet kom natalizumab, tysabri som arbetar enligt en helt ny strategi – att stoppa inflammationsceller att ta sig in i nervsystemet. Det medförde dock risken att om det fanns ett speciellt virus redan på plats i nervsystemet kunde behandlingen leda till att viruset fick härja fritt utan att kroppens försvarssystem kunde stoppa infektionen. Då utvecklas ett tillstånd som kallas PML, vilket innebär att nervsystemet bryts ner på mycket kort tid och patienten avlider. Att hitta dessa patienter och notera i tid vilka som löper risk för PML är nödvändigt.
Under 2000-talet har ytterligare sju nya läkemedel för MS utvecklats. Inom Parkinsons sjukdomsgrupp finns samma utvecklingstrend. På 1960-1970talet introducerades LDOPA som läkemedel. Nu finns flertal läkemedel som både förlänger effekten av L-DOPA behandlingen och de så kallade agonisterna som kan förbättra rörligheten genom att ”gasa” på andra receptorer i hjärnan än vad L-DOPA gör.
Pumpar ger jämn tillförsel
Det har också utvecklats andra administrationssätt än tabletter exempelvis apomorfin-pumpar och duodopapumpar som på olika sätt ger en jämnare tillförsel av läkemedel och därmed ett jämnare rörelsemönster.
Men de har biverkningar! Agonisterna ger lätt en utveckling av hallucinationer och andra psykotiska symtom, men också spelberoende. Parkinsonpatienter och även darrningssjukdomarnas patienter kan erbjudas djup hjärnstimulering, DBS, en elektrod förs in i centrala delar i hjärnan där man nu vet genom decennier av neuroforskning att felen sitter. Då kan darrningen momentant upphöra. Nu utvecklas också stamcellsbehandlingar både för Parkinsons sjukdom och MS, vilket i framtiden kan dramatiskt ändra förloppet.
Även inom lindrigare, icke dödliga folksjukdomar som migrän, har läkemedelsutvecklingen gått starkt framåt. På 1990-talet kom sumatriptan, imigran, och senare allt fler olika läkemedel i denna grupp. Nu finns ett helt nytt behandlingsalternativ i slutfas av läkemedelsstudier. För de migränpatienter som har mycket täta anfall så erbjuds också förebyggande behandlingar med ett flertal olika läkemedel. Här är nu också ett nytt alternativ möjligt sedan senaste årsskiftet – Botoxbehandling vid kronisk migrän.
För Hortonpatienterna finns nu också möjlighet att erhålla inopererad stimulator på occipitalnerven i nacken samt också djup hjärnstimulering vid kronisk Horton.