”Specialistläkare har fått mycket sämre möjligheter att bedriva forskning”
Utöver vårdplatsbristen – som satt djupa spår i både arbetsmiljö och patientsäkerhet i Umeå – lyfter Sjukhusläkarnas lokale ordförande, Yngve Gustafson, också frågan om de försämrade möjligheterna för sjukhusläkarna att bedriva forskning vid universitetssjukhuset som en av de viktigaste.
Läs fler artiklar i serien Sommarfrågan
Vilka är de viktigaste frågorna hos er lokalt just nu?
– Det är ungefär de frågorna som gäller i hela landet – vårdplatsbristen. Det är en ond cirkel där arbetsmiljön blir vedervärdig. De som drabbas hårdast är nog ändå sjuksköterskorna som ofta måste genomföra det praktiska i att skicka hem patienter som inte är färdigbehandlade. För ett par år sedan publicerade jag, tillsammans med Peter Nordström, en artikel i the British Medical Journal där vi kunde visa att det innebär en kraftigt ökad risk för patienten att dö en månad efter utskrivning när vårdtiderna blir för korta. Så även ur patientsäkerhetssynpunkt är vårdplatsbristen livsfarlig.
– Det som har hänt här, och som jag tror gäller för flera av universitetssjukhusen, är att specialistläkare har fått mycket sämre möjligheter att bedriva forskning. Tidigare ingick dels en skyldighet att bedriva undervisning av läkarstudenter, dels en möjlighet att bedriva klinisk forskning i alla specialistläkartjänster. Men här i Umeå måste den som söker ALF-medel vara disputerad och det innebär att det är väldigt få icke-disputerade specialistläkare som kan starta forskningsprojekt. En annan fråga är löneskillnader mellan kvinnor och män. På universitetssidan har vi efter många års systematiskt arbete lyckats få jämställda löner, men på landstingssidan är det fortfarande bedrövligt.
Hur har 2017 varit hittills jämfört med tidigare år gällande det fackliga arbetet?
– Jag har haft flera rehabärenden med läkare som är universitetsanställda, vilket har tagit väldigt mycket tid och energi. Just nu har vi en facklig fråga som utgår från en medlem, som både handlar om medlemmens lön, men också mer principiellt om forskningsöverläkartjänsterna på universitetssjukhusen. Här i Västerbottens läns landsting har arbetsgivaren bara sett det som en förmån för en överläkare att få forskningstid och inte att det faktiskt är särskilt meriterade överläkare som sökt i konkurrens. Alla överläkare har kunnat söka de här tjänsterna som utannonserats, men sen vägrar landstinget att löneförhandla. Trots att det är ett krav att man ska bedriva forskning på ett universitetssjukhus för att få kalla det universitetssjukvård har många verksamhetschefer inte fattat detta och även kombinationstjänsterna har fått ett väldigt dåligt utfall i löneförhandlingarna på landstingssidan. Förutsättningarna för universitetssjukvård är att det bedrivs både forskning och utvecklingsarbete, utan det kan man varken bedriva läkarutbildning, forskarutbildning eller regionsjukvård.
Vad hoppas du för framtiden lokalt hos er?
– Att neddragningarna av vårdplatserna var den största i procent förra året är otroligt skrämmande. Jag vågar påstå att den viktigaste frågan både för våra medlemmar och för patienterna är vårdplatsbristen – den skapar så dålig arbetsmiljö och är ett hot mot patientsäkerheten. Så jag hoppas på att vi skulle få ett trendbrott och få fler vårdplatser. Vi har en åldrande befolkning och vi kan göra mycket mer, men vi måste få förutsättning att göra det.
