Nyhetsarkiv

Sophie Graner – adrenalinjunkien som brinner för att göra skillnad

En föreningsmänniska och adrenalinjunkie som brinner för att göra skillnad. Sjukhusläkaren har träffat Sophie Graner – vice ordförande i Läkare utan Gränser – och fått veta vad som driver henne ut i världen till förlossningssalar och landsorts­sjukhus så långt bort som i Afghanistan och Sudan.

Kvinnan anländer till det lilla landsortssjukhuset i Sydsudan i en enkel träkanot. Hon har befunnit sig i aktivt förlossnings­arbete i mellan två och tre dygn och det lilla barnets hjärta har sedan länge slutat slå. Kvinnan är mycket medtagen och släktingarna sätter sitt sista hopp till Sophie Graner och övrig personal i Läkare utan Gränsers team, trots att det här inte är en förlossningsklinik utan bara ett sjukhus med det mest basala. På något vis lyckas de utan vare sig sugklocka, tång eller operationsmöjligheter få ut barnet och rädda kvinnans liv – men där och då fattar Sophie Graner ett karriärmässigt mycket avgörande beslut – hon måste lära sig utföra kejsarsnitt om hon ska kunna ge sig ut och jobba i världen igen. Inga fler kvinnor ska riskera att dö framför hennes ögon på grund av att den kunskapen inte finns.

– När jag kom hem kontaktade jag alla sjukhus i Stockholmsområdet och sa ”ge mig ett sommarvikariat – jag behöver ingen semester. Bara jag lär mig att snitta”. Det var kanske lite naivt av mig att tänka att jag skulle hinna lära mig det så snabbt, men i september månad lämnade jag Sverige på nytt och gav mig ut i världen igen med denna nya kunskap i bagaget.

Karolinska i Solna var sjukhuset som fångade upp den kunskapstörstande, nybakade läkaren med de stora visionerna och trots att det har blivit många utlandsresor sedan dess är det fortfarande här Sophie Graner har sin bas – men nu som ST-läkarchef och studierektor inom obstetrik och gynekologi. Här arbetar hon i dag ungefär halvtid kliniskt och resten av tiden läggs på mer administrativa uppgifter.

Eftersom hon numera har tre egna barn har hon satt de längre utlandsresorna på vänt några år, men desto mer tid läggs på arbetet för Läkare utan gränser i Sverige.

Sophie Graner utanför ett sjukhus i Kabul.

– Jag är vice ordförande sedan ungefär ett år tillbaka och det passar mig perfekt eftersom jag är en föreningsmänniska ut i fingerspetsarna. Arbetet här hemma handlar om att stötta vårt viktiga arbete i fält med pengar och personal. Men också om att berätta i Sverige om hur det ser ut överallt där vi arbetar och att påverka samhällsstrukturer. En av våra viktigaste frågor just nu är att åter göra sjukhus och hälsostrukturer till non-targets runt om i världen. Det har skett en oroande utveckling de senaste åren i bland annat Syrien som innebär att man har börjat attackera sjukhus som tidigare var helt fredade. Det är något som vi har diskuterat mycket med bland annat FN och den svenska regeringen om som vi måste hjälpas åt att komma tillrätta med.

Men inom Läkare utan gränser känner man även starkt för hela migrationsfrågan i Europa och till Europa, berättar Sophie Graner.

– Vi följer ju de här familjerna hela vägen från Afghanistan och Turkiet på vägen mot Grekland. Vi ser vad de går igenom och vi försöker ge dem den nödvändiga vården längs hela den här farliga resan. Jag tycker att det är oförsvarligt av Europa att stänga sina gränser. Det är en kollektiv skam. Svenska regeringen kan göra så mycket mer.

På ett personligt plan skulle Sophie Graner gärna vilja öppna gränserna helt och hållet, berättar hon, men hon är noga med att betona att den åsikten är hennes egen och inte något som Läkare utan Gränser står för generellt.

– Jag anser att det finns plats här – vi får plats! Det är klart att vi hade fått ett samhälle som skulle se annorlunda ut. Det skulle självklart bli ett annat Sverige men inte på något sätt ett sämre Sverige eller fattigare Sverige. Vi kan inte fortsätta så här – folk kan inte dö för att vi ska värna om hur det är hos oss. Det är inte mänskligt.

Sophie Graner har alltid vetat att hon ville jobba med internationell hälsa och hon har även alltid haft en inneboende längtan efter att få jobba utomlands, berättar hon. Chef, ledare, även statsminister och generalsekreterare i FN var en del av hennes målbild som ung.

– Läkardrömmarna väcktes på allvar under gymnasietiden när jag fick ett sommarjobb i receptionen på en läkarpraktik i USA via bekanta till familjen. Där upptäckte jag att jag hade en naturlig fallenhet för det här med att ta och prata med människor. I mina arbetsuppgifter ingick även att väga och mäta bebisar och tiden på läkarpraktiken gjorde att jag blev nyfiken på det här med medicin.

Men väl hemma i Sverige satte gymnasiebetygen tvärt stopp för läkardrömmarna och Sophie Graner kom i stället in på en universitetsutbildning i systemvetenskap.

– Men jag hade sökt in till några olika läkarutbildningar ute i Europa också och en bit in på terminen började erbjudandena trilla in. Först hörde ett universitet i Skottland av sig, men det kändes inte självklart för mig att släppa allt det jag hade påbörjat. Jag gillade det logiska i att bygga program och det kändes som bra karriärmöjligheter inom systemvetenskapen.

Men ytterligare några veckor senare ringde Trinity collage i Dublin. Att tacka nej till det som stod högst upp på önskelistan två gånger inom loppet av sex veckor gick bara inte. Sophie Graner packade väskorna och tog sig till den gröna ön, där hon blev kvar till termin fem.

– På den tiden var vi inte med i EU och regelverken såg annorlunda ut. Det var svårare att komma hem efter avslutad utbildning så därför flyttade jag tillbaka till Sverige och Uppsala för den kliniska delen av utbildningen. Redan från dag ett kände jag att det här var rätt utbildning för mig. Och hela tiden visste jag att det var arbete för Läkare Utan Gränser som gällde när jag var färdig.

Sagt och gjort. Efter avslutad AT-tjänstgöring på Gotland och ett diplom i internationell hälsa kontaktade Sophie Graner föreningen och berättade om sitt intresse för att åka ut i fält. Hösten år 2000 var det dags.

– Jag hamnade i Sydsudan på gränsen till Etiopien på en plats som heter Akobo. Det var ett projekt där Läkare Utan Gränser är som mest typiskt – vi tampades med mycket undernäring, infektionssjukdomar och en hel del pediatrik. Vi flögs in och hade mycket lite kontakt med omvärlden under sex månader.

Arbetet var precis så stimulerande och utmanande som Sophie Graner hade trott och resorna därefter avlöste varandra. Intresset för kvinnosjukvård växte sig allt starkare och när hon själv och maken väntade sitt första barn kändes det självklart att ägna graviditeten och de tidiga barnaåren åt att specialisera sig mot förlossningsvård hemma i Sverige.

– Det var ett område som jag tyckte hade allt – kirurgin, internmedicinen, teamarbetet. Jag disputerade och skrev min avhandling om mödrahälsovård i Vietnam.

Hur var det att själv få barn efter alla dina upplevelser runt om i världen?

– Den frågan får jag ofta! Men jag måste säga att det var helt odramatiskt för mig. Jag visste att jag var en frisk kvinna med ett friskt barn i magen. Statistiskt sett skulle jag utan problem ha kunnat föda mina barn under en palm i Afrika. Jag hade förlöst tillräckligt många kvinnor för att veta att det nästan alltid går bra. Men hur man känner inför den egna förlossningen tror jag nog först och främst är en personlighetsfråga.

Hur var det att förhålla sig till svenska kvinnor och deras förlossningar efter att ha sett hur kvinnor har det runt om i världen?

– Man skulle kanske kunna tro att man plötsligt skulle komma tillbaka med en annan inställning och känna sig trött på svenska mammor med små problem. Men faktum är att det här ”bruset” med personer som söker vård utan att det är något allvarligt fel finns överallt i världen. Alla patienter på sjukhusen i till exempel Sydsudan är inte heller dödligt sjuka. Men däremot kanske jag har blivit lite mindre av ett kontrollfreak och mer pragmatisk i min roll som läkare. Jag har också fått en större förståelse för hur olika man kan förhålla sig till exempelvis sorgen efter att ha förlorat ett barn. Förlusten och sorgen är lika stor oavsett i vilken kontext du befinner dig – men acceptansen för att det kan hända är större i ett samhälle som det i Sudan. Det är hur man förhåller sig till sorgen som skiljer sig åt. Där är det inte lika chockerande som det är i Sverige där man absolut inte förväntar sig att förlora ett barn.

Du har befunnit dig i många av världens mest farliga områden – har du aldrig varit rädd?

– Det är också en fråga jag får väldigt ofta när jag är på middagar och liknande. Men faktum är att jag litar på systemet hos Läkare Utan Gränser. Det finns de som är ansvariga för logistik och säkerhet och de som är ansvariga för den medicinska vården. Jag sköter mitt uppdrag och jag litar på att de sköter sitt. Och säkerheten fungerar mycket väl. Sjukvårdsstrukturer är något man ska freda. Men tyvärr verkar det att attacker på sjukvårdsstrukturer blir allt vanligare. Problemet har funnits länge i länder som Sudan och Afghanistan och i Jemen och Syrien blir det allt vanligare. Det har blivit ytterligare ett sätt att kontrollera en befolkning – ett maktspråk. Kanske har det flera olika orsaker.

Vad är det som ändå driver dig att fortsätta att åka?

– För mig handlar mycket om det här med ”to make a difference”. Jag har en stark känsla av att det alltid går att göra världen lite bättre – det är en sann drivkraft. I viss mån är jag även en adrenalinjunkie. Att resa ut i världen är spännande. Mina egna barn är väldigt kluvna till det jag gör – å ena sidan är de ledsna och arga för att jag är borta så mycket, men å andra sidan är mitt jobb väldigt konkret och lätt att förstå. Det här arbetet tar en väldigt stor del av mitt liv men det är också den jag är – jag har inte en personlighet innanför och en utanför yrkesrollen.

Vilken är den vanligaste frågan du får när du går på fest?

– Vilket land skulle du vilja åka till? Eller vilket land skulle du absolut inte vilja åka till? Jag brukar svara att jag vill åka dit där Läkare Utan Gränser behöver mig som bäst – i övrigt har jag ingen synpunkt på destination. Jag hade en dröm om att åka till Afghanistan, men där har jag varit så annars har jag inga synpunkter.

Som avslutning –har du någon solskenshistoria att bjuda på från någon av dina resor?

– För mig är vartenda barn som kommer ut där allt går bra en solskens­historia. Jag minns massor med förlossningar med glädje. Den jag minns bäst är nog den sista precis innan jag skulle åka hem från min senaste resa till Afghanistan. Jag hade redan börjat packa för hemfärden när en sköterska kom rusande civilklädd och hämtade mig. Hon var väldigt stressad och jag trodde det var panik. Det visade sig vara hennes syster som hade anlänt till sjukhuset med  nästan fullgångna trillingar i magen. Jag gjorde mitt femte kejsar­snitt det dygnet och ut kom tre jättefina, pigga rosiga barn mitt i natten. Den bilden hade jag med mig hem på planet och den kan jag fortfarande plocka fram ibland och glädjas åt.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera