Smittskyddsexperten som aldrig slår sig till ro

Han har hunnit fylla sextionio och ett halvt år. Men trots att han uppnått pensionsålder med råge har han inga planer på att sluta jobba inom överskådlig tid. Tvärtom lägger pappan, farfadern, maken, hundägaren och infektionsläkaren Johan Giesecke in en högre växel.

Vissa människor kan bara inte ta det lugnt trots att de gått i pension och borde kunna unna sig lyxen att koppla av och njuta sitt livs otium i syrénbersån läppjandes på en iskall cava eller iste.

Johan Giesecke kvalar lätt in i kategorin ”vi som aldrig kommer att slå oss till ro”.

Sextionioochetthalvtåringen – jo, han betonar, på samma sätt som små barn gärna gör, att han inte är 69 utan faktiskt snart fyller 70.

– Jag har alltid sagt att jag är si och så gammal plus ett halvt. Då kan man passa på och fira det där halva året också, säger han och skrattar gott.

På snirkliga småvägar har vi rattat oss fram till den magnifika Skärfsta gård mellan Stockholm och Södertälje och som en gång var Elsa Beskows sommarbostad men där Johan och hans fru Kajsa huserar sedan tio år tillbaka.

Vi blir väl emottagna av ståtliga Leo, familjens tioåriga golden retriever. Inne i huset har Johan tänt en brasa i en av bostadens pampiga kakelugnar. Kaffet är framdukat i Blå Blom porslinskoppar. Kakan har Kajsa bakat.

Allt andas gemytlighet. Men vi är inte här för att göra ett ”hemma hos reportage” utan för att prata om smittskyddsläkarnestorns passion för just smittskydd i hans egenskap av rådgivare åt WHOs generaldirektör i smittskyddsfrågor.

– Generaldirektören ville ha en kommitté som hjälp och rådgivare när det handlar om att bestämma huruvida ett smittsamt utbrott någonstans i världen är att anse som ”a public health emergency of international concern” och då blev jag tillfrågad om jag ville ingå i den gruppen och det ville jag såklart gärna. Sammanlagt är vi tolv personer från olika delar av världen som träffas med jämna mellanrum. Vi har ingen bestämmanderätt utan är endast rådgivare, betonar Johan och hugger in på fruns mumsiga sockerkaka.

Det är bra att länderna i Afrika får en egen kompetens inom smittskyddet.

När ett smittutbrott når en viss magnitud kan WHOs generaldirektör besluta om att det enligt regelverket ”International Health Regulations” ska betraktas som ett ”Public Health Emergency of International Concern” (PHEIC) med avsikt att minimera spridningen av en smitta som i värsta fall kan leda till en pandemi, vilket var fallet när svininfluensan slog till med full kraft mot bland annat Sverige 2009.

Enligt regelverket, som inrättades strax efter andra världskriget, är alla länder inom WHO skyldiga att rapportera­­ in till Världshälsoorganisationen vid ett misstänkt smittutbrott.

”Afrikas länder vill i högre utsträckning ta hand om sina egna problem”, säger Johan Giesecke.
Foto: Stefan Nilsson

Nu jobbar Johan inte ”bara” som rådgivare på WHO. Han har många andra järn i elden. Bland annat har han som smittskydds­expert för Världsbankens räkning varit på plats i Addis Abeba för att sondera möjligheterna för att bygga ett smittskyddsinstitut i den etiopiska huvudstaden.

– När jag arbetade som statsepidemiolog på Smittskyddsinstitutet anställde jag en ung kvinna som statistiker. Hon flyttade så småningom till Amerika och började jobba på Världsbanken. I april 2018 ringde hon upp mig och sa att banken funderade på att bevilja ett lån till ett afrikanskt smittskyddsinstitut och undrade om jag ville följa med som smittskyddsexpert och det tyckte jag verkade kul.

Sammanlagt handlar det om ett ekonomiskt stöd på 150 miljoner dollar, motsvarande cirka 1,35 miljarder svenska kronor i dagens penningvärde, som banken överväger att låna ut för att den afrikanska kontinenten ska få ett eget smittskyddsinstitut, Africa Centres for Diseases Control and Prevention (ACDC).

Med ett eget laboratorium på plats kan länderna själva ta hand om smittsamma prover istället för att ta ”omvägar” via Centers for Disease Control, CDC, i USA, Pasterurinstitutet i Paris eller Robert Koch Institut i Tyskland.

Det var i efterdyningarna av det omfattande ebolautbrottet i Västafrika 2014/2015 som samtliga länder i Afrikanska Unionen (AU) beslutade att det var hög tid att inrätta ett eget smittskyddsinstitut för att förebygga och kontrollera spridning av smittsamma sjukdomar.

– Det är bra att länderna i Afrika får en egen kompetens inom smittskyddet så att de i högre utsträckning själva kan ta hand om de utbrott som uppstår. Tanken är naturligtvis att de ska klara sig utan hjälp utifrån, säger Johan och framhåller att det finns ett antikolonialt drag i detta.

– Afrikas länder vill i högre utsträckning ta hand om sina egna problem och slippa ha en massa amerikaner och européer som kommer dit och talar om vad de ska göra.

Det finns flera svårigheter, inte minst handlar det om politiska spänningar mellan olika stater.

Förutom huvudkontoret i Addis Abeba är tanken att det ska upprättas fem regionala koordinationscentra (RCC) – i Nigeria, Gabon, Kenya, Zambia och Egypten.

– Men detta är inget som kommer att finnas på plats inom överskådlig tid. Jag gissar att vi får räkna med minst 25 år innan allt blir verklighet.

Tanken är att grundfinansieringen av smittskyddet ska utgöras av en halv procent av Afrikanska Unionens budget. Världsbanken beslutar senare i vår om stödet på 150 miljoner dollar ska beviljas.

Väl investerade pengar, menar Johan som vigt större delen av sitt yrkesverksamma liv åt smittskyddsbekämpning och han betonar att Sverige som land är väldigt duktigt på smittskydd.

Vilka utmaningar ser du när den afrikanska kontinenten ska bli ”självförsörjande” på att kunna hantera svåra utbrott?

– Det finns flera svårigheter, inte minst handlar det om politiska spänningar mellan olika stater som kan leda till problem, till exempel när man ska skicka smittsamma prover mellan länderna. Ta det aktuella ebolautbrottet just nu i nordöstra Kongo som ju delvis drabbat även Uganda. Varje dag passerar en halv miljon människor gränsen mellan länderna. Det kan till exempel uppstå problem vid kontaktspårning. Det finns många konkreta legala bekymmer att förhålla sig till. Infrastruktur, epidemiologisk och mikrobiologisk kompetens, logistik och lagstiftning är några nödvändiga ingredienser som krävs för att ett intrakontinentalt smittskydd ska fungera, säger han.

Johan Giesecke älskar sitt Skärfsta gård som en gång i tiden var sagoförfattarinnan Elsa Beskows sommarbostad.
Foto: Stefan Nilsson

Även om det är av yttersta vikt att det byggs ett smittskyddsinstitut i Addis Abeba inklusive fem regionala centrum är det minst lika angeläget att utbilda personal som kan hantera smittsamma utbrott på ett säkert sätt och att det byggs moderna sjukhus som kan ta emot infekterade patienter.

– Det går inte att behandla smittade personer i provisoriska tält som vid ebolautbrottet 2014/15, säger Johan.

Att länderna kan hantera utbrott utan att behöva vara hänvisade till att begära hjälp utifrån är viktigt även utifrån en kulturell aspekt, framhåller han.

– Den egna befolkningen har en större känslighet för lokala problem. Jag tänker till exempel på begravnings­ritualer. Vissa släkter vill att den avlidne ska läggas på ett bord för att tvagas innan begravningen ska äga rum. Seden bjuder att barnen ska sitta under bordet för att vattnet som man tvättade den avlidne med ska rinna ner på dem. Fullständigt livsfarligt naturligtvis ur ett smittoperspektiv. Detta har vi i västvärlden svårt att förhålla oss till men där har lokalbefolkningen förhopp­ningsvis en annan förståelse.

Det låter ju väldigt bra att de afrikanska länderna på sikt ska bli självförsörjande när det gäller smittskydd. Men handen på hjärtat, kommer inte vi här uppe i Norden och övriga Europa ändå att vilja lägga näsan i blöt eftersom det ligger i vårt intresse att smittorna inte når oss? Lite egotänk?

Faktum är att både Afrika och Sydamerika har ett bättre mässlingsskydd än Europa.

– Det ligger mycket i det. Samtidigt är risken att det kommer en ebolas­mittad person till Sverige och smittar väldigt många svenskar otroligt liten, säger Johan som menar att risken är betydligt större att det uppstår en influensapandemi, typ Spanska sjukan som härjade i slutet av första världskriget.

– Det är en realitet som vi måste förhålla oss till. Man brukar säga att det är ungefär tre influensapandemier per sekel. Samtidigt är vi betydligt bättre rustade idag genom att vaccinkandidater kan godkännas mycket snabbare, plus att vi har en större beredskap än under svininfluensan 2009, säger han.

Nu ska man inte förledas att tro att Sverige aldrig utgör en smitthärd. Ett aktuellt exempel är debatten för och emot att vaccinera sina barn mot mässling. Idag dör 100 000 barn världen över per år i den mycket smittsamma sjukdomen.

I Sverige och en del andra europeiska länder finns en del vaccinmotståndare.

– Faktum är att både Afrika och Sydamerika har ett bättre mässlingsskydd än Europa. Idag är det vi som exponerar mässlingen till andra länder.

Innan vi tar Johan i hand och klappar om Leo ska de tu fotograferas och vi förflyttar oss till infektionsläkarens kombinerade arbets- och lekrum där de åtta barnbarnen kan busa när de kommer på besök.

På väggarna hänger foton med hela läkarfamiljen Giesecke samlad, förutom Johan själv, hans hustru Kajsa som är anestesiläkare och de tre barnen, Peter, Anders och Julia som alla gått i föräldrarnas fotspår.

– Det hade varit bättre om man haft en rörmokare, en präst och en advokat istället. Nej, jag skojar, säger Johan och skrattar.

AV: Katarina Arnstad Elmblad

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-02

Tema - Fortbildning/Årets Vissare: Metod är inte rättssäker/Läkare i Örebro kräver fler läkare i ledningen/Pristagaren har sin vision klar för sig/Porträttet: Annakarin Nyberg/Krönika: ”Hur hanterar vi att det finns hedersförtryckare inom vården?”/Forskare: Svårt hitta samband mellan hög beläggningsgrad och ökad dödsrisk

Prenumerera