Anna Nergårdh leder sedan i somras utredningen Behovsstyrd vård. Huvuduppdraget är att lämna förslag på en tydligare och skarpare vårdgaranti samt hur kontinuiteten ska öka. Men hur ska utredningen nå framgång med 21 självbestämmande regioner som har miljardunderskott och svårigheter att rekrytera vårdpersonal?

• 18 december 2024
• 0
• AV: Eva Nordin

Fler ska få vård i tid. Det är en av regeringens viktigaste prioriteringar på hälso- och sjukvårdsområdet. Redan den 2 januari ska utredaren Anna Nergårdh lämna förslag på statliga engångsinsatser i syfte att korta väntetiderna i landets regioner.

– Det lyfts ofta en farhåga med engångsinsatser. Men vi kommer att föreslå åtgärder som vi verkligen tror kan korta köer, som är praktiskt genomförbara och även kan bidra till ett lärande när det gäller nya arbetssätt för att korta köer.

Utan att föregripa utredningens konkreta förslag på statliga engångsinsatser pekar Anna Nergårdh på vissa praktiska hinder som står i vägen för ett bättre resursutnyttjande i hälso- och sjukvården.

– Vi har ett system med stuprör på olika nivåer som försvårar samarbeten. Vårt uppdrag är att med helikopterperspektiv titta på hur kapaciteten ser ut i hela landet och hur vi på ett klokare sätt kan använda den gemensamma kapaciteten. Under höstens arbete har vi sett att det ibland finns brister när det gäller att matcha patienters behov med befintlig kapacitet. Här finns det stora utvecklingsmöjligheter.

Landets regioner arbetar väldigt olika för att hjälpa patienter vidare om vårdgarantin inom den egna förvaltningen inte kan uppfyllas, menar Anna Nergårdh.

– Patientorganisationer berättar bland annat om att hjälpen man kan få för att navigera i det här systemet ser väldigt olika ut. Det kan exempelvis vara svårt att veta vad som gäller utifrån vårdgarantin, hur man söker vård någon annanstans, inom eller utanför den egna regionen. Och om patienter inte får hjälp och stöd blir systemet rätt tandlöst. Det kan upplevas som en ojämlikhet mellan regionerna, vilket ytterst kan bli en förtroendefråga för hela det offentligt finansierade hälso- och sjukvårdssystemet.

Hur tänker ni kring de statliga engångssatsningarna: Hur säkerställer man att förslagen inte bortprioriteras, hamnar i byrålådan och förstärker den ojämlikhet som redan finns?

– Hur våra förslag tas vidare är en politisk fråga. Men genom att vi har en bred inkludering och förankring hoppas och tror jag att förslagen ska kunna implementeras och verkligen leda till att köer kortas.

De statliga engångssatsningarna är dock en del av en mycket större fråga, menar Anna Nergårdh.
– Vårt huvuduppdrag är att lämna förslag på en ny konstruktion av vårdgarantin, som inte bara tar hänsyn till väntetider utan också till portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen, att den som har störst behov ska ges företräde. Utredningen bär ju också namnet Behovsstyrd vård för att prioriteringsfrågor är en viktig del av uppdraget.

Hur prioriteringar görs och särskilt hur horisontella prioriteringar ska hanteras är några av de frågor som utredningen diskuterar. 
Det är så enkelt att säga att den med största behov ska ges företräde till vård, men hur görs den uttolkningen? Vem har störst behov och vilka behov är större än andras? 

– I dag trycks många svåra prioriteringsbeslut, som inte är av direkt medicinsk karaktär, ändå ut till verksamhetschefer och medarbetare i vården, när ansvaret borde ligga på andra nivåer i organisationen. Socialstyrelsen har i sina nationella riktlinjer gjort vertikala prioriteringar, men frågan om ansvaret för horisontella prioriteringar mellan olika sjukdoms- och diagnosområden har vi inte riktigt lyft på systemnivå. Jag tror att den här typen av frågor kräver en levande dialog mellan många olika aktörer, därför är samverkan så viktig för vår utredning.

Behövs det en nationell prioriteringsfunktion som kan göra horisontella bedömningar, menar du?

– Det är för tidigt att säga. Men det är uppenbart att vi behöver hitta modeller för hur vi gemensamt ska hantera frågor om horisontella prioriteringar.  Jag tycker att det blir tydligt i svensk hälso- och sjukvård att om vi inte får upp den här frågan på systemnivå lägger den sig som en våt filt över många andra frågor. Vi behöver bli bättre på att öppet redovisa på vilka grunder olika typer av prioriteringar görs, behoven är stora och vi har en begränsad resurs att använda.

Sedan tidigare finns en vårdgaranti på plats, men köerna är fortfarande långa i många regioner. Det finns också en stor frustration i regionerna som kämpar med miljardunderskott och svårigheter att rekrytera vårdpersonal. Hur ska den här utredningen lyckas kapa köer under rådande förutsättningar?

– Ingenting blir bättre om vi inte gör något alls. Här hoppas jag att utredningens förslag ska kunna bidra till förbättring. I vårt större uppdrag ingår att lämna förslag på åtgärder som också stärker huvudmännens och vårdgivarnas förutsättningar att uppfylla vårdgarantin och patientlagen. Om vi kan bidra till att få ett nationellt system på plats för att bättre matcha patienter med befintlig kapacitet, är vi en bra bit på väg. Jag tror att vi kan bli bättre än idag på att involvera patienter och egenerfarna i de förslag till lösningar vi föreslår.
Vi ser redan att det finns praktiska och administrativa hinder som vi behöver röja när det gäller hur vi använder den kapacitet vi har i systemet. Patientlagen ställer höga krav på hälso- och sjukvården när det gäller att informera och stödja patienter till vård redan inom dagens befintliga vårdgaranti. Vi ser redan att det finns en hel del kvar att göra för att det ska upplevas så.

Fotnot: Utredningen ska lämna sitt huvudbetänkande senast den 25 maj 2026.