Sveriges första nationella handlingsplan för ökad patientsäkerhet presenteras inom kort. Svenska Läkaresällskapet (SLS) har bland andra kritiserat planen för att vara luddig och inte ta fasta på professionens centrala roll. Hans Rutberg, ordförande för Svenska Läkaresällskapets kommitté för säker vård, betonar att det är av stor vikt att planen blir konkret.

• 12 januari 2020
• 0
• AV: Adam Öhman

Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen tagit fram en nationell handlingsplan för att stärka patientsäkerheten. Handlingsplanen, som börjar att gälla den 31 januari, behandlar fem prioriterade områden med cirka 35 förslag till åtgärder.

Planen lyfter fram att kunskapen om patientsäkerhet inom hälso- och sjukvården måste öka, att det förebyggande arbetet måste utvecklas, samt att arbetet måste förstärkas med analyser av vad som orsakar vårdskador. I planen, som gäller åren 2020–2024, betonas bland annat att tillräckligt med hälso- och sjukvårdspersonal med relevant kompetens är en förutsättning för en säker vård.

Socialstyrelsen föreslår att ett nationellt råd för patientsäkerhet bildas för att genomföra arbetet.

– Handlingsplanen tar avstamp i de ansträngningar som görs i hela landet och adresserar de stora utmaningarna som vi har. Det har varit viktigt att samverka med representanter för huvudmännen, myndigheter, nationella organisationer, patienter och närstående, säger Charlotta George, sakkunnig i patientsäkerhet på Socialstyrelsen.

Under remissrundan under hösten kom cirka 90 svar in. Svenska Läkaresällskapet, som i grunden är positivt inställt till att man har tagit fram en handlingsplan, framhåller i sitt remissvar att planen inte är tillräckligt konkret för att regioner och kommuner faktiskt ska kunna använda och bli stöttade av den.

”Det saknas en tydlig bild av vilka roller olika aktörer har, hur handlingsplanen ska genomföras, eller hur fokusområden knyter an till nu pågående projekt. Det som på flera ställen betonas och lyfts fram är bara de första stegen i arbetet (skapa kännedom, lära sig, påbörja, etcetera) vilket är otillräckligt”, skriver SLS.

Svenska Läkaresällskapet har därför efterlyst en tydlig beskrivning av hur förutsättningar och fokusområden omsätts från ord till handling, samt över de olika aktörernas ansvar, mandat och möjligheter.

– Ingen har ju sett slutversionen ännu. Men vi och andra remissinstanser har haft återkommande möten under hösten, och utifrån det vi har sett har våra synpunkter beaktats, säger Hans Rutberg, ordförande för Svenska Läkaresällskapets kommitté för säker vård, och fortsätter:

– Planen måste tydliggöra hur vi kan strukturera och samordna arbetet mellan myndigheter på nationell nivå, och hur det fungerar i kopplingen till det regionala arbetet, men även arbetet i NSG, den nationella samverkansgruppen för patientsäkerhet.

Det sker ett omfattande arbete som utgår från professionernas önskan att förbättra vården. Hans Rutberg, SLS

Svenska Läkaresällskapet betonar även att professionerna och deras organisationers betydelse för patientsäkerhetsarbetet måste belysas mer än tidigare. Enligt SLS har de anställda genomgående saknats, trots att de ytterst bedriver själva vården och slutligen avgör om den är säker eller inte.

– Inte minst kopplat till kvalitetsregistren bedrivs mycket förbättringsarbete som både ökar kvaliteten och patientsäkerheten. Det sker ett omfattande arbete som utgår från professionernas önskan att förbättra vården. Vi har en stor möjlighet att förbättra vården om vi bygger på det professionella engagemanget från läkare och sjuksköterskor, säger Hans Rutberg.

Läkarförbundet har under hösten på liknande sätt poängterat att det breda anslaget i planen i praktiken kan innebära en risk att den inte får särskilt stort genomslag. Förbundet, som inte minst har poängterat betydelsen av kontinuitet i vården och god medicinsk kompetens på alla relevanta nivåer, efterlyser att ett antal konkreta åtgärder formuleras i planen.

Synnöve Ödegård, sjuksköterska och forskare med mångårig erfarenhet inom patientsäkerhetsområdet, bland annat som chef på avdelningen för Patientsäkerhet på KTH, och Irene Tael, beteendevetare med 30 års erfarenhet från föreskriftsarbete, tillsyn och forskning inom säkerhet och kvalitet, efterlyser också mer klarhet i planen. I remissversionen saknades inte minst arbetsmiljöperspektivet, och den baseras inte i tillräcklig omfattning på aktuell säkerhetsforskning.

– Det saknas en precisering av vilka grundförutsättningar som behövs på nationell nivå för att arbetet med de lokala planerna ska kunna genomföras. Till exempel bör det vara ett nationellt ansvar att det finns tillgång till säkerhetsexperter som kan utbilda i säkerhet, vilket kräver resurser för forskning och utbildning, framhåller Synnöve Ödegård.

Enligt Charlotta George på Socialstyrelsen har myndigheten lyssnat på synpunkterna, och bland annat förtydligat delarna som handlar om hur förutsättningar och fokusområden omsätts från ord till handling, samt hur de olika aktörernas ansvar ser ut.

Om inte de olika aktörernas ansvar och möjligheter tydliggörs blir det allas och ingens ansvar. Hans Rutberg, SLS

– Det har blivit betydligt mer tydligt. Men det är en nationell handlingsplan som ska gälla under fem år, även om den kommer att följas upp och justeras vid behov. Vi kan och ska inte gå in och styra alla detaljer. Varje region och kommun har nu möjlighet att ta fram sina handlingsplaner för att jobba vidare med sina prioriterade områden, ett arbete som redan är på gång på flera håll. Även andra aktörer kommer ha möjlighet att göra likadant, säger hon.

Hans Rutberg välkomnar beskedet. Han anser att arbetet med handlingsplanen har präglats av en påtaglig transparens, men betonar att det nu är upp till bevis.

– Om inte de olika aktörernas ansvar och möjligheter tydliggörs blir det allas och ingens ansvar. Det måste bli tydligt.