En organisation som drabbar såväl läkare och patienter, ett otydligt ledarskap och kompetensflykt av seniora läkare som ersätts med hyrpersonal. Skyddsombudet Mikael Nilsson ser på flera centrala punkter ingen ljusning på intensivakuten vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Nu har situationen på intensivakuten lett till att AT-läkare ska utbildas på akutvårdsavdelningen i stället för intensivakuten. – Kollegerna ser inte att vi ska ha intensivakuten öppen, säger Mikael Nilsson.

• 30 augusti 2019
• 1
• AV: Adam Öhman

Problemen har radat upp sig efter att intensivakuten på Karolinska universitetssjukhuset i Solna i maj förra året slog upp portarna. Till en början medförde det hårt avgränsade uppdraget att de anställda i praktiken hade lite att göra, medan läget såg helt annorlunda ut på de andra akutmottagningarna i Stockholm.

Förra hösten kunde ledningen konstatera att ungefär halva läkarstyrkan, varav många seniora läkare, hade slutat på intensivakuten. En påtaglig kompetensflykt var ett faktum, vilket medförde att sjukhuset var tvunget att hyra in dyra läkare. Och i våras stod det klart att ett tjugotal sjuksköterskor hade sagt upp sig. Bland skälen som angavs nämndes inte minst den tuffa tid som följde med flytten till den nya sjukhusbyggnaden under hösten.

En stor del av intensivakutens chefer har även valt att sluta. Och problemen är allt annat än över.

– Vi har ytterligare två seniora kollegor som har slutat nu i sommar. De har alla de tre benen – utbildning, forskning och kliniskt arbete – och det är fler som är på väg att sluta. Kompetensflykten bara fortsätter! De kroniska problemen, sett ur ett läkarperspektiv, är i allra högsta grad kvar. Det är bedrövligt på många olika sätt, säger Mikael Nilsson, skyddsombud vid intensivakuten och styrelseledamot i Karolinska universitetssjukhusets läkarförening.

Hyrpersonalen är av naturliga skäl tänkt som en avlastning för den ordinarie personalen, och har en viktig funktion för att faktiskt upprätthålla verksamheten på intensivakuten, men också på akutvårdsavdelningen, AVA, och intermediärvårdsavdelningen, IMA. Samtidigt är de, på liknande sätt som på många andra ställen, vid sidan av ekonomin även besvärande för kontinuiteten.

– Många är duktiga, men de kommer till en ny miljö, där vi har en organisationsmodell som i princip inte finns någon annanstans i Sverige. De vet att de inte ska stanna här, och investerar inte i att ha goda relationer eller att ta sitt utbildningsuppdrag. Man gör det man måste, men inget extra, säger Mikael Nilsson.

– Problemen med bristande kontinuitet, ingen historik och inget långsiktigt ansvarstagande gäller i allra högsta grad på chefsnivå. Om man ska vara en kort tid på en arbetsplats gör man sina arbetsuppgifter så bra man kan, men det innebär ett ganska ordentligt jack i kurvan. De behöver troligtvis inte ta ansvar för verksamheten på längre sikt.

Följden blir att arbetsmiljön blir lidande och sjukskrivningarna många. Frågor som skulle behöva drivas uppåt i sjukhuset blir i stället liggande orörda.

Läkarna hamnar i en svår situation. Det kan vara helt absurt. Mikael Nilsson, skyddsombud

En del av de grundläggande problemen är direkt kopplade till den nya organisationsmodellen, som förut kallades värdebaserad vård. En konsekvens av modellen, som baseras på patientflöden och ersatte de traditionella klinikerna, är enligt Mikael Nilsson att de patienter som inte passar in de högspecialiserade flödena hamnar i kläm. Ingen vill kännas vid dem, eftersom de inte utgör läkarnas absoluta fokus. Resultatet blir att läkarna på intensivakuten tvingas ägna en stor del av sin tid på att få sina patienter inlagda. Något som den inhyrda personalen inte främst gör, utan den ordinarie.

– Läkarna hamnar i en svår situation. Det kan vara helt absurt – man måste ringa runt och dividera med olika bakjourer kring patienternas tillhörighet… Modellen säger att alla ska ta hand som sina patienter, men det gör man inte, säger Mikael Nilsson.

– Det gör att det blir konflikter i läkargruppen. Läkarna som arbetar här känner att de inte kan stå för vården på det sätt som vi måste bedriva den. Det tär på hälsan.

Mikael Nilsson fortsätter:

– Det här ändrar man inte genom att skruva lite på uppdraget. Vi befinner oss på ett sluttande plan. Kollegerna ser inte att vi ska ha intensivakuten öppen. Funktion Akut som den ser ut nu kan inte ta ansvar för att bedriva intensivakuten utifrån ett läkarperspektiv. I stället ser vi framför oss att de olika temana får ta hand om sina egna patienter.

Konferensrummet på Elite Hotel Carolina Tower mitt emot Karolinska universitetssjukhusets huvudentré är litet, bordet framför oss likaså. Mikael Nilsson har ordnat tid i ett av rummen på plan sex på hotellet som sjukhuset hyr (”det finns helt enkelt inte tillräckligt med administrativa rum i de nya lokalerna”), och möblemanget känns något improviserat.

Han sitter med armarna i kors och väger på ryggstödet.

Efter att personalen höjt rösten inför sommaren har sjukhuset vidtagit en antal åtgärder. Exempelvis har inflödet av patienter minskat. Problemen har formulerats och kommunicerats internt (”tidigare ville man ju inte kännas vid problemen överhuvudtaget”), men någon fruktbar diskussion mellan ledning och personal, arbetsgivare och fack, om de bakomliggande problemen och hur personalstyrkan ser på dem har det än så länge inte varit tal om.

Situationen på intensivakuten, med ändrat uppdrag, en förändrad patientvolym – med färre, men högspecialiserade patienter – och bemanningssituationen har lett till att AT-läkare från och med nu i höst inte ska utbildas på intensivakuten. Det har, åtminstone periodvis, helt enkelt varit svårt att uppfylla AT-läkarnas läromål på intensivakuten. I stället är de flyttade till akutvårdsavdelningen. Enligt Pernille Haraldsen, funktionsområdeschef för akuten i Solna, hänger allting ihop, och sjukhuset anser att lösningen blir bättre för AT-läkarna, inte minst med tanke på deras breda läromål.

Hade vi haft en ledning som lyssnar på medarbetarna, då hade jag kunnat säga att jag ser en ljusning. Mikael Nilsson, skyddsombud

Samtidigt står intensivakuten inför en ny organisationsförändring. I korthet ska Funktion Akut bli ett tema, som ska slås ihop med Tema Trauma och reparativ medicin.

– Vi är i en krissituation, och nu ska vi alltså göra en omorganisation i den situationen. Antingen kan det bli bättre, eller så blir det pannkaka av alltihop, säger Mikael Nilsson.

– Vi ser att man gör olika former av försök, men hur det blir med de försöken får vi se. Det här är inte bara intensivakutens problem.

Han fortsätter:

– Hade vi haft en ledning som lyssnar på medarbetarna, som skapar bra förutsättningar för medarbetarna, då hade jag kunnat säga att jag ser en ljusning. Jag ser att det finns initiativ i den riktningen, men det finns inte en helhet. Nu när vi står inför en besparing och en omorganisation – ingen vet hur det ska bli…

Patrik Rossi, funktionschef för Funktion Akut, beskriver kompetensflykten som utmanande. Det högspecialiserade uppdraget ställer höga krav på intensivakutens kompetenskonstellation, som han uttrycker det, något som måste utvecklas framåt.

– Vi hade hellre gjort det med fast anställd personal. Nu har vi inte klarat av det, utan har varit beroende av hyrdoktorer. Det är olyckligt, säger han.

Turbulensen kring uppdraget gör att de traditionella specialiteterna kanske ser utmaningar att komma till oss. Patrik Rossi, funktionschef

– Den minskande patientvolymen som har skett gör att situationen går att hantera, men vi behöver använda oss av sjukhusets övriga kompetenser mer. Vi vill förstås gärna rekrytera nya specialister i akutsjukvård till vår akutmottagning, men nu är det som det är, där turbulensen kring uppdraget gör att de traditionella specialiteterna kanske ser utmaningar att komma till oss.

Patrik Rossi säger att han ser goda förutsättningar för en konstruktiv dialog kring situationen mot bakgrund av de åtgärder som har vidtagits, samt ett antal nya rekryteringar på chefsidan.

– Jag tror att vi behöver hitta nya samarbetsformer. All egen personal som vi har kvar, i Funktion Akuts organisation, inklusive läkarna, har en viktig roll, men temanas roller behövs också. Vi måste hitta nya samarbetsformer tillsammans med alla läkargrupperna på sjukhuset för att få det här att fungera på ett bättre sätt, säger han.