”När man skriver måste man lyssna på sig själv. Man får tid för reflektion; något jag unnar mina kolleger”, säger psykiatern och författaren Åsa Nilsonne.

• 18 december 2020
• 0
• AV: Ingemo Orstadius

När Åsa Nilsonne var tio år gammal, bestämde hon sig för att skriva en bok. Hon var ett läsande barn som avverkat hela skolbiblioteket, så vad kunde vara mera naturligt än att också skriva?

– Jag minns faktiskt hur boken börjar, säger hon och citerar ur minnet: ”När jag skriver detta, ligger jag på hästens rygg.” Jag fick bara ihop tre sidor och insåg nog att det var ganska svårt att få till det.

När Åsa försökte nästa gång, gick det desto bättre. Hon jobbade som läkare, hade fått barn och ville hitta ett sätt att tjäna pengar, som inte innebar sena jourer.

– Och då kom jag på att jag kunde skriva hemifrån. Jag började alltså inte skriva för att jag plötsligt kände att ”jag är författare”, utan snarare för att få en bättre balans i mitt liv, säger Åsa.

Idén till själva handlingen fick hon på akuten, när en patient hastigt och oväntat dog av ett åderbråck i matstrupen mitt framför ögonen på personalen.

– Det var en chockerande upplevelse för oss. Samtidigt var det fascinerande att se hur olika folk reagerade. Så det beskrev jag i åtta kapitel med fokus på de olika yrkeskategorierna som kurator, städare, sköterska och så vidare. Jag trodde att jag skapat stor litteratur och skickade in mitt manus till ett förlag med ”kvinnoprofil”.

Jag började inte skriva för att jag plötsligt kände att ”jag är författare”… Åsa Nilsonne

Förlaget svarade att de trodde på manuset, eftersom det var välskrivet och yrkesfokuserat, men att struktur saknades. Då drog sig Åsa till minnes att hon läst en intervju med den engelska deckardrottningen P.D. James, som fått frågan varför hon inte skrev ”riktiga” romaner när hon var så bra på att skriva. Hennes svar var att hon betraktade kriminalromaner som ”riktiga”. Detta föll Åsa på läppen. I deckarna fanns en struktur som hon var bekant med; någon hade dött, någon/något hade åstad­kommit döden och någon skulle ta reda på vem som gjort det. Inte helt olikt hur det går till att ställa en diagnos.

Hon skrev om boken och lät de åtta personerna intervjuas av en kvinnlig polis. ”Tunnare än blod”, som kom ut 2007, blev den första av fem kriminal­romaner, som skildrar en kvinnlig polis professionella utveckling.

– Det var ytterligare ett syfte med böckerna, detta att skildra processen från nybörjare till expert. Polisens yrkes­utveckling liknar ju läkarens med ständig vidareutbildning genom hela livet.

Av de romaner som Åsa skrivit, är hon mest stolt över ”Processen”, som utkom 2017.

–  Den är angelägen, läsbar och rolig. Om det finns en bok som jag skrivit som jag önskar att mina kolleger skulle läsa, så är det den. Boken handlar om vilket ansvar man har som läkare, professionellt och personligt. Förr eller senare kommer vi i situationer där vi behöver navigera efter vår egen moraliska och etiska kompass. Jag vill diskutera vilket ansvar vi har gentemot oss själva och tredje part, patienterna, säger Åsa och tar ett exempel.

– En kollega äter SSRI för att stå ut med sin arbetssituation; för att inte bli så arg. Alternativet måste vara att försöka förbättra det som inte fungerar. Där har vi ett professionellt ansvar.

Hon tillägger att ”Processen” är en djupt personlig bok.

– Jag är en psykiater som inte arbetar med psykofarmaka. I den här boken berättar jag om hur jag hamnade där. Ställningstagandet har inte gjort mitt liv lättare, men befriat mig från en del etiska och moraliska konflikter. Jag har inte behövt arbeta på ett sätt som jag upplevt som osäkert. Psykofarmaka har naturligtvis en plats i behandlings­arsenalen, men alla behöver inte arbeta på samma sätt, säger hon.

Åsa har också skrivit några fakta­böcker genom åren, däribland tre stycken om mindfulness. Den senaste, ”Mindfulness utan flum”, handlar om hur vi hanterar smärta.

– Vi kan inte längre separera kroppslig­­ och emotionell smärta. Är man deprimerad så har man exempelvis ofta ont i kroppen och vice versa.

Att leva nära en hund kan vara en spännande form av mindfulness, tycker Åsa. I hundboken ”Zelda – psykologiska betraktelser” som kom 2018, tar hon med läsarna på en resa tillsammans med sin hund. Boken innehåller inga träningstips­­, utan beskriver relationen mellan hund och människa.

– Boken handlar om att leva med andra; det kan vara djur eller människor och försöka närma sig dem på ett respektfullt sätt. Ju mer man kan öppna sina ögon i en relation, desto bättre.

Det finns mycket som förenar författare och läkare. Åsa Nilsonne, författare

Åsa vill olika saker med sitt skrivande­­. Det placerar henne ”på kartan”, samtidigt som hon drivs av en ständig lust att lära sig mer om saker som intresserar henne.

– Researchen är rolig! Jag har gjort mycket sådan genom åren, till exempel rest till Etiopien tre gånger för att skriva boken ”Bakom ljuset”.

Vid sidan av författarskapet deltar Åsa ofta i seminarier, samt föreläser. För några år sedan slog det henne att folk ofta kom fram efteråt och lite trevande frågade hur de skulle göra ifall de ville ge ut en bok.

– Så jag började lägga till att ”jag vet att några av er här skriver, men inte har visat sina manus för någon än. Mitt tips är att inte låta det ligga. Skicka in det till ett förlag! Man vinner inget på att vänta! Skriv, skriv, skriv!”, säger Åsa.

Att många läkare skriver böcker är ett känt faktum.

– Det finns mycket som förenar författare och läkare. Första steget mot att bli författare är att läsa mycket och det gör läkare ofta. En annan likhet är människo­intresset; att ställa frågorna ”hur går det och varför?”, säger Åsa och tillägger att skrivandet även har en mentalhygienisk dimension. Det är en förädlande process som innebär att vi kan frigöra annan kompetens inom oss själva. Vi tvingas tänka efter, ta reda på saker, fördjupa oss och formulera oss. Det är en ynnest!