• 27 februari 2017
• 0
• AV: Malin Gavelin

Ett fysiskt möte eller telefonsamtal kring särskilt komplicerade patienter skulle kunna lösa mycket – det är den skriftliga kommunikationen som ofta skapar missförstånd och merjobb för läkarna. Det menar Sjukhusläkarnas Shokoufeh Manouchehrpour, gynonkolog med lång erfarenhet av att kommunicera med Försäkringskassan.

Medan cellgiftbehandlingar och strålning pågår brukar kommunikationen med myndigheten fungera problemfritt, berättar Shokoufeh Manouchehrpour som har arbetat i 22 år som gynonkolog på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Då finns det en förståelse för att patienten ibland, men långt ifrån alltid, har möjlighet att arbeta. Men sedan, när behandlingen är avslutad, börjar ibland problemen.

– Då vill ju Försäkringskassan gärna att de ska komma tillbaka till arbetsplatsen efter ett tag, men många patienter har fortfarande jättemycket biverkningar och mår väldigt dåligt psykiskt. Några drabbas av neurologiska problem som till exempel nedsatt känsel i fötterna. Det finns inte riktigt för Försäkringskassan att detta kan vara oerhört handikappande för vissa patienter men inte för andra – trots att de har genomgått exakt samma behandling. De vill gärna tro att alla är likadana.

– Jag hade en patient som var kassörska och hennes ben var som stockar på grund av lymfödem till följd av operation och strålbehandling. Men hon blev nekad pengar av Försäkringskassan – trots att jag intygade gång på gång vilka fruktansvärda biverkningar hon drogs med. Hon kunde inte få socialbidrag heller utan möttes av beskedet att ”du har ett hus, du kan sälja huset”. Det tog 1,5 år – hela hennes liv var upp och ner och vi var flera läkare involverade som skrev mängder med intyg och kom­pletteringar. Men till slut vann hon, säger Shokoufeh Manoucherpour.

En annan patient som har dröjt sig kvar i minnet är kvinnan som bara hade två månader kvar till pensionen. Hon orkade inte gå tillbaka till arbetsplatsen och möta kollegorna mer, men det ville inte Försäkringskassan acceptera. Begärandena om komplettering trillade in på Shokoufeh Manoucherpours skrivbord och tog mycket värdefull tid från annat.

– Då beslöt jag mig faktiskt för att ringa och prata med dem. Jag har gjort det ibland i det här extrema fallen där det inte känns som att det går att nå fram på något annat vis. Även om det tar mycket extra tid upplever jag att det har varit värt det.

Ofta har hon först mötts av beskedet att den aktuella handläggaren inte är i tjänst eller inte har möjlighet att svara, men när de väl har kommit i kontakt med varandra har kommunikationen plötsligt flutit på oväntat bra.

– När man väl pratar och kan beskriva alla detaljer i ärendet och ställa frågor till varandra – då går det ofta vägen. Men man måste vara på bettet och lägga den där extra energin – är du trött och inte orkar engagera dig fullt ut och jaga tag i rätt handläggare – då är det patienterna som hamnar i kläm. Det är de som inte får sin sjukpenning i tid.

Och just telefonsamtal och kanske till och med fysiska möten är det som Shokoufeh Manouchehrpour ser som en tänkbar lösning för att komma tillrätta med det arbetsmiljöproblem som de ständiga begärandena om komplettering från Försäkringskassan annars lätt blir för läkarna i det vardagliga arbetet. Viktigt att påpeka är att detta är något som kräver tid, berättar hon. Och läkarna måste ju ha resurser och tid under ordinarie arbetstid för att kunna ha möjlighet att göra det – annars blir det bara ännu en börda och tidstjuv för läkarna, menar Shokoufeh Manouchehrpour.

– Ibland har det hänt att man har haft konferenser kring ett särskilt komplicerat ärende – och det tycker jag har underlättat. Men sedan är det ju tyvärr så att man ofta har så mycket att göra att ett fysiskt möte kan kännas för tidskrävande. Men i direktkontakten tror jag ändå att många av problemen hade lösts så man hade sluppit sitta och kom­plettera intyg i efterhand.

Shokoufeh Manouchehrpour nämner även ett projekt som Försäkringskassan hade i samarbete med cancerklinikerna i hela Västra Götaland, så kallade flexibel sjukskrivning, där man bara skrev ett enda intyg som varade ett helt år. Ett projekt som hon upplevde som någorlunda lyckat.

– I det intyget skrev man att ”patienten behöver upprepande behandlingar under ramen av ett år”. Då räckte det med bara det här intyget och patienten hade möjlighet att gå till jobbet om hon orkade och den dagen hon inte gjorde det så behövde hon inte det och slapp karensdagar.

Fler sådana lösningar hade verkligen underlättat mycket för läkarna och sparat mycket tid, menar Shokoufeh Manouchehrpour.

– De ständiga kompletteringarna blir ett arbetsmiljöproblem eftersom du måste sätta dig ner och formulera ett brev – ibland ett helt läkarutlåtande på tre sidor (Läkarutlåtande Om Hälsotillstånd LOUH). Det är oerhört tidskrävande och tar tid från ditt vardagliga jobb. Jag har suttit och jobbat över många kvällar efter ordinarie arbetstid för att hinna skriva bland annat sådana. Det är inte hållbart i det långa loppet med en sådan extrem administrationsbörda på oss läkare. Vi behöver få ägna oss åt det som är viktigast – patienterna.