Skattepengar göder parallell vård

John Lapidus är verksam som forskare vid Handelshögskolan i Göteborg. Han är en flitig föreläsare och debattör i frågor om bland annat privatisering och en välfärdsstat i förändring. För drygt tre år sedan kom hans bok Den sjuka debatten- bland vårdindustrins myter, nyspråk och lögner.

Han menar att den pågående utvecklingen inte är slumpmässig utan resultatet av politiska beslut sedan 1990-talet. Då påbörjades privatiseringen av vårdens drift, en förändring som stegvis också har påverkat finansieringen. I dag existerar två system sida vid sida, menar John Lapidus: ett offentligt finansierat vårdsystem och ett där privata vinstuttag och privata sjukvårdsförsäkringar, spelar en allt större roll.

– Det innebär i praktiken att skattepengar bidrar till att finansiera ett parallellt privat vårdsystem.

Utvecklingen har gått snabbt. År 2024 hade omkring 800 000 eller 18 procent av den sysselsatta befolkningen en privat sjukvårdsförsäkring. Samtidigt breddas innehållet, från enklare vård till mer avancerade insatser som cancerbehandlingar.

– Expansionen sker både horisontellt och vertikalt. Fler omfattas och fler typer av vård inkluderas. Det skapar en förskjutning från behovsstyrd till efterfrågestyrd vård, vilket hotar hälso-och sjukvårdslagens etiska principer, säger John Lapidus.

En annan central kritik gäller vinstuttag i skattefinansierad vård. John Lapidus argumenterar för att vinster i vården inte hör hemma i en gemensam skattefinansierad hälso- och sjukvårdsmodell; höga vinster till privata vårdbolag undergräver den offentliga vårdens uppdrag.

– Det är stora summor som försvinner från vården. Vi har flera privata vårdbolag som har fokuserat enbart på exempelvis adhd-utredningar och kan plocka ut 30–33 procentiga vinstmarginaler. Det är absurt att skattemedel bara kan försvinna rakt ned i de här vårdgivarnas fickor. Systemfelet är att politiker tillåter detta.

Svensk hälso- och sjukvård lider av ojämlikhet och tillgänglighetsproblem med långa väntetider och köer. Argumentet att privata vårdbolag kan avlasta och effektivisera vården, köper inte John Lapidus.

– Många menar att privata aktörer löser problem som den offentliga vården inte klarar, exempelvis med köer. Men risken är att de privata vårdgivarna i själva verket bidrar till att förstärka problemen. De tar ofta hand om enklare och mer lönsamma delar av vårdkedjan. Det innebär att den offentliga vården får ta ansvar för tyngre och mer komplexa fall, med mindre resurser.

– Skattemedel som går till de privata vårdbolagen hade lika gärna kunnat ges till den offentliga vården för att göra samma sak. Men så som systemet ser ut idag dräneras den offentliga vården på resurser och det är inte konstigt att medarbetare går på knäna.

Enligt John Lapidus legitimerar avlastningsargumentet ett system där vård blir en marknadsvara och där efterfrågan blir styrande. Samtidigt understryker han att privat vård i sig inte är problemet.

– Vi kan absolut ha privata vårdgivare, som Sophiahemmet och Carlanderska, men de finansieras inte av våra skattepengar utan är helt privatfinansierade

Utvecklingen har också inneburit ett ökat inslag av internationella vårdkoncerner. Exempelvis har utländska bolag som australiska vårdkoncernen Ramsay Health Cares förvärvat en ansenlig del av svensk primärvård och specialistvård.

– Att vinster från svensk skattefinansierad vård förs ut till internationella ägare borde väcka frågor hos politiker. Men vi har väldigt starka intresseorganisationer och lobbyorganisationer i Sverige som driver på privatiseringen.

När sjukvården drivs av en marknadslogik är det svårt att införa regleringar för att bromsa det framväxande parallella systemet, menar John Lapidus som bestämt avfärdar kopplingar till ett politiskt parti.

– Jag är forskare och debattör och vill synliggöra det som håller på att ske med den svenska välfärdsmodellen.

Som en möjlig reglering lyfter John Lapidus förslaget med en så kallad stopplag. Den skulle innebära att privata vårdgivare måste välja mellan att antingen arbeta med regionavtal, eller med försäkringsbolag aktiva på den svenska marknaden, inte med båda.

– I dag kan en och samma privata vårdgivare erbjuda helt olika väntetider beroende på betalningsform. I det ena avtalet gäller lång väntetid och vårdgaranti, i det andra utlovas hela vårdkedjan på drygt en vecka, tio dagar. Det strider mot principen om jämlik vård, säger John Lapidus.

Han varnar även för att systemet driver fram en omfattande kontrollapparat, resurser som tas från patientnära arbete.

– Tillitsbristen mellan offentliga och privata aktörer skapar en tung byråkrati med snåriga och omfattande avtal som är svåra att granska och följa upp.

Lapidus beskriver fenomenet som ”den gömda välfärden”, där det är otydligt både för patienter och beslutsfattare hur vården faktiskt finansieras.

Om utvecklingen fortsätter ser han en risk att Sverige närmar sig försäkringsbaserade system, liknande dem i USA eller Nederländerna.

– De systemen är dyrare och mer ojämlika. Försäkringar, premier och självrisker påverkar tillgängligheten till vård. De som har mer pengar kan betala för en bättre försäkring, och få snabbare och mer vård än dem som inte har lika mycket pengar. Det strider mot den svenska hälso- och sjukvårdslagen.

Trots utvecklingen saknas en bred folklig mobilisering, menar John Lapidus. I andra länder som exempelvis Spanien gick tiotusentals människor ut på gatorna i Madrid 2022 i protest mot privatiseringar och nedskärningar av den offentliga vården.

– Någon sådan rörelse ser vi inte i Sverige, trots att den utveckling som pågår spelar den privata vården i händerna. Många tycks tro att de privata bolagen räddar patienter från köer och avlastar den offentliga vården när de i själva verket urholkar och slår sönder den, säger han.