• 29 april 2016
• 0
• AV: Sara Gunnarsdotter

ST-läkare inom sjukhus­specialiteter borde sidotjänstgöra (randa sig) i primärvården. Det förslaget läggs fram i Effektivitets­utredningen. Bra, säger allmänläkarna. Nja, säger Sjukhusläkarna.

»Gränserna mellan primärvård och sjukhusvård behöver luckras upp. Sverige skulle i större utsträckning behöva planera utifrån målgrupper och i mindre utsträckning utifrån organisation, t.ex. primärvård respektive sjukhus.«

Så står det i Göran Stiernstedts utredning ”Effektiv vård” som presenterades för regeringen i januari i år. Ett sätt att öka förståelsen för primärvårdens arbetssätt och möjligheter till omhändertagande av patienter inom den egna specialiteten vore enligt utredningen att blivande sjukhusläkare sidotjänstgjorde i primärvården inom ramen för ST-tjänstgöringen.

Karin Båtelson, ordförande i Sjukhusläkarna, tror att det skulle kunna ha ett värde för vissa specialiteter men poängterar att syftet aldrig får vara att bemanna primärvården utan måste vara att förbättra och bredda utbildningen på ett sätt som är förenligt med mål­beskrivningen för ST.

– För att det ska bli riktigt värdefullt krävs också kontinuitet i primärvården med tillgång på god handledning och en riktad mottagning.

Det är just nu möjligt för ST-läkare i internmedicin i Västmanland.

– Vi blev lite glada över Stiernstedts utredning, kände att här har vi redan kommit en bit på väg, säger Erik Tyrberg, ST-studierektor i allmänmedicin i Västmanland.

I Göran Stiernstedts utredning föreslås att Socialstyrelsen ska utreda om tjänstgöring inom primärvården borde ingå i målbeskrivningarna för de organspecialiteter som har ett förväntat nära samverkansbehov med primärvården. Men Emma Spak, ordförande i Sveriges yngre läkares förening är skeptisk:

– Jag tycker att det vore väldigt synd att införa en så explicit skrivning. Man skulle frångå grundtanken med den nya ST-föreskriften, att det är en målstyrd utbildning.

Den nuvarande ST-föreskriften kom 2015. Den förra som kom 2008 revs upp redan efter fyra år.

– Sedan levde vi i osäkerhet i tre år. Att börja prata om förändringar nu redan innan den nya ens är riktigt implementerad, det blir inte bra, säger Emma Spak.

Där får hon medhåll av Svensk förening för allmänmedicin (SFAM) som i sitt utkast till remissvar på Göran Stiernstedts­ utredning skriver att man istället för att påbörja ett nytt förändringsarbete kring föreskriften kan stödja lokalt arbete för att stimulera till tjänstgöring inom primärvården för ST-läkare i andra specialiteter än allmänmedicin. Däremot tycker SFAM att man i nästa revision av ST-föreskriften bör införa tjänstgöring i primärvården inom relevanta specialiteters ST-utbildning.

Emma Spak menar att det inte finns något i dagens målbeskrivning som hindrar att ST-läkare gör delar av sin tjänstgöring i primärvården.

– Jag skulle välkomna att fler ST-läkare inom andra specialiteter gjorde sidotjänstgöring i primärvården, men då ska den vara inriktad mot att uppfylla mål som ska uppnås i den läkarens ST-tjänstgöring.

I Västmanland är Erik Tyrberg noga med att påpeka att det är högts frivilligt att randa sig i primärvården, och att tanken med projektet är att göra ST-utbildningen i internmedicin bättre genom att skräddarsy en sidoutbildning i primärvården med fokus på internmedicinska diagnoser som till exempel diabetes, hjärtsvikt och hypertoni.

– Idag träffar man inte så ofta de »vanliga«, tidiga fallen på sjukhuset.

Efter några månader är det endast en ST-läkare i internmedicin som valt tre månaders randning på en vårdcentral i Västmanland. Men Erik Tyrberg är inte besviken.

– Och jag är inte förvånad. ST-tiden är jätteviktig och det är så otroligt mycket som ska in.