Ju större osäkerheten är, desto bredare måste man håva in kunskap från många olika håll. Åsa Knaggård, universitetslektor i statsvetenskap, menar att man därför även måste lyssna till professionens erfarenheter i coronakrisen.

• 05 juni 2020
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Många föreställer sig att vetenskapen kommer fram till saker som sen används i politiken. Att politiken helt enkelt följer, eller i varje fall lyssnar, till den kunskap som finns och därefter fattar informerade beslut. Men riktigt så är det inte. Forskning visar snarare att vetenskapens påverkan är betydligt mer långsam.

– Inom klimatområdet har det tagit 40-50 år från det att forskare började prata om det till idag, när vetenskapen ändå påverkar politiken. Men det är sällan politiker fattar de beslut som forskarvärlden anser vara viktiga – om man lyssnade på forskningen skulle till exempel klimatpolitiken vara betydligt kraftfullare. Samtidigt har ju politikerna lyssnat på forskarna gällande just klimatfrågan, annars skulle den inte ha kommit upp på dagordningen alls, säger Åsa Knaggård, universitetslektor i statsvetenskap vid Lunds universitet, som bland annat forskar på just relationen mellan vetenskap och politik.

Anledningen, menar hon, är de olika perspektiv som de båda grenarna – det snäva och det breda.

– Det som är vetenskapligt rätt utifrån det snäva perspektivet behöver inte vara rätt utifrån det breda politiska perspektivet. Ofta kan det handla om att en policy slår olika hårt mot olika delar av befolkningen. Det gör att vetenskaplig kunskap sällan passar för att föra in direkt i politiken.

Det som är vetenskapligt rätt utifrån det snäva perspektivet behöver inte vara rätt utifrån det breda politiska perspektivet. Åsa Knaggård

I en krissituation som den som råder är läget dock lite annorlunda. Beslut behöver fattas snabbt, samtidigt som osäkerheten är stor. Åsa Knaggård, som också forskar om beslutsfattande under osäkerhet, menar att det är svårt att säga något generellt om hur det påverkar relationen mellan vetenskap och politik, mer än att det ser olika ut i olika länder.

– I vissa länder, så som Sverige, Finland och Norge, är det tydligt att det finns ett vetenskapligt förhållningssätt där experter får inflytande. Det behöver inte enbart handla om forskare – i det här fallet är det tjänstemän på våra expertmyndigheter. Det är däremot alltid politikerna som är ansvariga för det strategival man tar, men här väljer man att lyssna på våra experter, säger hon och fortsätter:

– I många andra länder har vi sett det omvända, där politiker fattar beslut som inte är motiverade ur experternas perspektiv. I Danmark gick till exempel politikerna emot Sundhedsstyrelsen i frågan om att stänga gränserna.

Anledningen till att det skiljer sig mellan länder tror hon kan bero på två saker: dels vilken relation som finns mellan landets myndigheter och politiker, dels vem som sitter på makten.

– Här i Sverige har vi starka myndigheter, medan politiker i andra länder har mer inflytande över deras.

En annan aspekt som Åsa Knaggård lyfter är att det tunna kunskapsunderlaget som finns i dagsläget öppnar för en rad olika tolkningar.

– Vetenskapssamhället är också delat, även om vi har samma underlag handlar det om att vi med den kunskap vi har just nu inte kan säga vad som är rätt och fel. Osäkerheten gör beslutsfattandet svårare, eftersom det handla om en bedömningsfråga. Inte ens i efterhand kommer att kunna avgöra hur det skulle ha blivit om vi valt en annan strategi.

Att hänvisa till försiktighetsprincipen, som då och då återkommer i debatten, menar hon är svårt. Delvis eftersom det är ett ganska trubbigt verktyg som kan användas för att argumentera för både att stänga samhället och inte.

– Det den säger är att det är motiverat att fatta beslut trots att man inte kan visa på evidens. Så antingen kan man säga att vi måste stänga ner, eftersom vi inte vet hur farlig sjukdomen är, eller att vi måste vara försiktiga med att stänga ner, eftersom vi inte vet hur det skulle påverka samhället på lång sikt. Det ger ingen vägledning i vilket beslut man ska fatta – det är ändå ett val mellan två dåliga alternativ.

Valet av strategi handlar också om vilket perspektiv man anlägger, vilket i sin tur påverkar vilka experter man lyssnar på.

– Initialt har det handlar mycket om smittspridning, vilket inte är konstigt i sig. Men det här handlar inte enbart om den frågan. När man öppnar upp och breddar perspektivet finns det en hel rad områden som blir viktiga och då är det mycket svårare att argumentera för försiktighetsprincipen.

Rent generellt tenderar den här typen av kriser att ha en relativt liten påverkan på hur vi göra saker i efterhand. Åsa Knaggård tar tsunamikatastrofen som ett exempel, där den svenska hanteringen kraftigt kritiserades, som enbart ledde till mindre förändringar. Ett exempel är det förslag på att skapa en grupp av experter och politiker, som skulle finnas direkt under statsministern för att snabbare kunna fatta beslut vid kriser, som fördes fram efter tsunamin. Något som inte gjorts.

Sjukvårdsprofessionernas erfarenheter tror jag är väldigt viktiga att plocka in i en sån här process. Åsa Knaggård

– Det jag hoppas kommer ut av det här är att man bygger upp bättre strukturer för hur man i hög osäkerhet kan ta till sig ny kunskap och hela tiden kunna ompröva de beslut man tar. Den rollen har ju Folkhälsomyndigheten, som ska ta in forskningen, värdera den och därefter spotta ut det som är relevant, men jag tror att politikerna också måste förstå vad kunskapen innebär när den kommer.

Hon poängterar dock att det inte bara behöver handla om vetenskaplig kunskap, som tar lång tid att få fram, utan också om kunskap från de som står i första ledet i en kris. Att det därför behöver skapas en struktur för hur olika typer av kunskap vägs samman och viktas.

– Sjukvårdsprofessionernas erfarenheter tror jag är väldigt viktiga att plocka in i en sån här process. Också lärdomarna från de som arbetar inom äldrevården. De ser händelsen på nära håll och även om de inte har överblicken, så har det mycket viktig kunskap. Ju större osäkerhet, desto viktigare att man håvar brett och försöker ta till sig så mycket kunskap från olika håll som möjligt.