Nyhet

Sjukvårdsministern vill ha få storregioner

Sjukvårdsminister Gabriel Wikström vill att staten tar ett tydligare ansvar för sjukvården och att regionerna blir färre men större. Dessutom kan professionsmiljarden göra comeback i ny form, aviserade han vid Sjukhusläkarnas fullmäktigemöte den 19 mars.

– Många höjde på ögonbrynen när jag blev utsedd inte bara till idrotts- och folkhälsominister utan också till sjukvårdsminister. Jag förstår varför. Mina erfarenheter av sjukvården inskränker sig till att vara patient. Ser man då rollen som sjukvårdsminister som att vara sjukvårdens högsta administratör är det skralt, inledde Gabriel Wikström.

Ministern drog en parallell till sin roll som ordförande i Socialdemokraternas ungdomsförbund:

– Ett ungdomsförbund har som sin främsta uppgift att påverka andra beslutsfattare. Därifrån har jag tagit med mig hur viktigt det är att lyssna, föra dialog och bygga allianser. Jag förstod att det skulle komma väl till pass som minister, särskilt inom idrott, folkhälsa och sjukvård där det finns så många aktörer – landsting, regioner, föreningar, fackförbund, professionsföreträdare och kommuner. Det handlar om att komma överens om vilka utmaningarna är, vilken riktning vi ska gå och i vilken takt.

Staten som aktör

Staten har en begränsad roll i sjukvårdspolitiken, men den är inte oviktig, betonade Gabriel Wikström:

– Det är viktigt att se statens strategiska roll, det handlar inte bara om lagar och förordningar. Staten har för mycket pekat på landsting och regioner och sagt ”detta är er uppgift”. Och de har i sin tur pekat på andra, till exempel professionen. Det blir ett Svarte Petter-spel. Här måste vi bryta kedjan och se staten som aktör.

– Självklart har vi ett ansvar och ska ta det ansvaret. Ett sådant tydligt område är kompetensförsörjningen. Det handlar om hela kedjan – att fler utbildar sig i vårdyrken, stannar kvar i vården och kompetensutvecklas.

Ska samla alla aktörer

Wikström aviserade att han vill samla sjukvårdens aktörer för att diskutera problemen med kompetensförsörjning:

– Kan vi komma överens om utgångspunkterna så kan vi kanske också komma överens om lösningar och i vilken takt vi ska gå framåt.

Sjukvårdsministern gick över till att tala om vårdens IT-system:

– Fungerande IT-system i vården borde vara lika självklart som att det finns lokaler och utrustning. Men i dag är det en politisk fråga eftersom det fungerar så erbarmligt dåligt. På andra områden i samhället kan vi göra saker både fortare och effektivare med hjälp av IT, helt nya möjligheter öppnas. Sådana lösningar finns även i vården, men samtidigt finns många exempel på att när ny teknik används blir det mindre effektivt än ingen teknik alls.

Psykiatrisatsningen blev för mycket projekt

Flera regeringar har genomfört psykiatrisatsningar de senaste åren, trots det är problemen stora, sa Gabriel Wikström. Psykiatrin är ett av flera områden inom sjukvården där det krävs samverkan för att få fungerande lösningar, betonade han.

– De projekt som genomförts har säkert varit bra men ett grundproblem är att de varit just projekt. Och man har satsat på den specialiserade psykiatrin och inte på andra delar i kedjan. Nu vill vi ta med oss erfarenheterna från de satsningar som genomförts och även få in förebyggande arbete och första linjens psykiatri. Här kan vi lära oss av regionala cancercentra hur man bygger upp en tydlig långsiktig strategi. Lyckas vi inom psykiatrin kan vi också få en modell för samverkan som kan användas på andra områden inom hälso- och sjukvården.

”Vårt stora mål är jämlik hälsa”

Sist i sitt anförande tog Gabriel Wikström upp regeringens övergripande mål för hälso- och sjukvården.

– Vårt mål är att sluta de påverkbara hälsoklyftorna på en generation. WHO:s Marmot-rapport* kom 2008 och den har kopierats i andra nordiska länder som bedrivit ett eget arbete med jämlik hälsa. I Sverige har vi inte arbetat i samlad form med detta på lång tid, men det är dags nu. Medellivslängden skiljer fem år mellan kvinnor med låg respektive hög utbildning, och skillnaderna har ökat.

– Arbetet med jämlik hälsa går bortom den traditionella sjukvårds- och folkhälsopolitiken. Vi behöver arbeta tvärvetenskapligt och tvärprofessionellt. Vi kommer under våren att tillsätta en kommission för jämlik hälsa och sprida diskussionen utanför regeringskansliets väggar.

Yngve-GustafsonYngve Gustafson (bilden), professor i geriatrik och överläkare vid Norrlands universitetssjukhus, ställde den första publikfrågan:

– Den största frågan för sjukvården i dag är bristen på vårdplatser. Arbetsmiljön för oss som arbetar i vården är avhängig av att vi kan ge bra vård till patienterna. I dag flyr sjuksköterskorna och vi kan inte ge adekvat vård. Vi har passerat gränsen för hur mycket vi kan skära ner. Jag har själv visat konsekvenserna i en artikel i British Medical Journal som visar att fler dör på grund av alltför korta vårdtider efter höftfraktur än i trafiken.

Bristen på vårdplatser

Gabriel Wikström höll med om att bristen på vårdplatser är ett problem.

– Generellt handlar platsbristen om kompetensförsörjning och samverkan, om att kommunerna inte kan ta emot patienterna tillräckligt snabbt. Det här har att göra med sjukvårdens organisation i stort. Regeringen har tillsatt en utredning om styrformer bortom New Public Management. Sjukvården är komplex, men med NPM betraktas den som enkel. Vi får en nidbild av verkligheten som leder till att vi går ifrån principen om vård efter behov. Vi behöver andra styrsystem som ger större utrymme till vårdens professioner och är mindre detaljreglerande.

Yngve Gustafson var inte helt nöjd med ministerns svar:

– Det här handlar om att vårdtiderna kortats så mycket att man skriver ut patienter för tidigt. Kommunerna kommer aldrig att ha kompetens att ta hand om den här patientgruppen. Det har satsats tre miljarder kronor på att få färre dödsfall i trafiken, men fler dör efter höftfraktur på grund av de korta vårdtiderna.

Socioekonomiska skillnader

Ämnet ojämlik vård och hälsa kommenterades av Kenneth Lindahl, kirurg i Västerås och ledamot av Sjukhusläkarnas styrelse:

– Det berör till en del sjukvården men en annan orsak är de socioekonomiska skillnaderna. Jag tror att vi alla som sitter här vill ge en jämlik vård, så vad är det som hindrar oss?

Gabriel Wikström tog i sitt svar upp vårdens ersättningssystem:

– Diskussionen om styrformer i vården har klumpats ihop med vinstdiskussionen, vilket är olyckligt. Även om all vård skulle vara offentligt eller privat utförd skulle vi fortfarande ha kvar problemen med styrning och ersättningssystem. Det finns i dag incitament för att patienter med lättare åkommor får komma till vården oftare och snabbare. Det leder till att vissa patientgrupper sorteras bort.

Pekade ut revirtänkande

Ministern pekade också ut läkares revirtänkande som en tänkbar bidragande orsak till ojämlik hälsa.

– Ni läkare har lång utbildning och kan mycket, men ibland finns tendensen till ”man kan bäst själv”, gentemot andra läkare, sjukhus och delar av vården. Det behövs en kulturförändring och ett erfarenhetsutbyte där man kan släppa ifrån sig kompetens och patienter till andra. Självklart har ojämlik hälsa många orsaker med grund utanför vården. Om personalen i dag har för lite tid för att ge vård är tiden än mindre för att se hela människan, vara hälsofrämjande och prata om livsstil. Det finns människor som behöver professionens hjälp med detta, men tiden till det finns inte.

Stora skillnader mellan landsting

Kenneth Lindahl tillade att ojämlikheten också hänger samman med hur vården organiseras:

– Vi har 21 landsting och regioner och det finns stora skillnader mellan dem till exempel vad gäller om patienterna ska få nya cancerläkemedel eller ej.

Gabriel Wikström svarade:

– Vi har utredningar på gång på det här området. Kanske har vi för många och för små regioner och landsting. Det är dags att ta upp diskussionen igen om hur många som behövs.

Katarina von Bothmer Östling, ordförande för Sjukhusläkarna i Halmstad, tog upp behovet av prioriteringar i sjukvården:

– Resurserna räcker inte för att ge allt till alla. Prioriteringsutredningen börjar bli gammal, är det inte dags att ta upp frågan igen?

Har sjukvården rätt förutsättningar?

Gabriel Wikström höll med om att sjukvårdens resurser behöver prioriteras, men ansåg inte att detta ska hanteras på den politiska nivån.

– För oss är det viktigare att diskutera om sjukvården har rätt förutsättningar. Vi står inför en demografisk utveckling med allt fler äldre och det Elander kallade ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Det blir lätt en ödesmättad diskussion, där röster förs fram för att patienterna ska betala mer själva. Det skulle innebära en mer ojämlik vård, vi vill istället ha en solidarisk finansiering via skatten. Det finns andra möjligheter – patientcentrerad vård talar vi inte om bara för att det är bra i största allmänhet utan för att vi vill se patienten som en resurs, som kan utföra en del av vården själv.

Varför inte samla resurserna till en huvudman?

Naomi Clyne, ordförande för Sjukhusläkarföreningen i Lund, återvände till bristen på vårdplatser:

– Vi har många gamla och sjuka som behöver både sjukvård, omvårdnad och omsorg. Uppdelningen mellan regioner, landsting och kommuner är inte det mest effektiva sättet att ta hand om de här patienterna. Är det inte bättre att se resurserna gemensamt, och bara ha en huvudman?

I sitt svar till Naomi Clyne betonade Gabriel Wikström att han gav sina personliga reflektioner i frågan:

– Det är en kittlande tanke med en gemensam huvudman eftersom verksamheten flyter ihop. Men historiskt har utvecklingen gått åt motsatt håll, med större uppdelning mellan kommuner och landsting. Väger man samman för- och nackdelar kan dagens ansvarsfördelning vara rimlig, men samordningen måste bli bättre. Helt klart finns det utmaningar med att landsting och regioner är för små, men det finns också för många och för små kommuner.

”Kommunernas vård liknar alltmer hospice”

– Kommunernas vård liknar allt mer hospice i dag och små kommuner klarar inte den kompetensförsörjning och fortbildning som krävs i sådan verksamhet. Man måste antingen hitta en bra samordning eller större enheter.

Jonathan Nordblom, neurokirurg från Stockholm, efterlyste större tydlighet från ministern:

– Det är intressant att du har insett att det inte fungerar att ge vård i världsklass på 21 ställen i landet. Jag har ett förslag: Låt staten ta över ansvaret för sjukvården eller skapa fyra stora regioner, och låt landstingen ta över ansvaret för det som kommunerna inte klarar av i dag. Jag skulle vilja att du preciserade hur du vill att vården organiseras – ge oss två alternativ för hur det skulle kunna se ut.

Gabriel Wikström anknöt till Ansvarskommitténs förslag om att bilda 6-9 större regioner:

– Ansatsen var helt rätt, men diskussionen efteråt kom att handla om andra saker och sjukvårdens behov glömdes bort. Jag tror att det behövs en förnyad diskussion om hur ansvaret ska fördelas. Färre och större regioner behövs för bättre samarbete med staten och för att klara framtidens utmaningar bättre. För kommunerna behöver man väga in att de inte bara ansvarar för vård och omsorg utan också för andra verksamheter som passar bättre för mindre organisationer.

* WHO (2008). Closing the Gap in One Generation – Health equitythrough action on the social determinants ofhealth

FAKTA | REGIONER

Den så kallade Ansvarskommittén presenterade efter många års utredande 2007 sitt förslag som gick ut på att landstingen borde slås ihop till 6-9 storregioner.

Idéerna genomfördes aldrig främst på grund av att landstingen inte kunde enas om hur de skulle gå ihop trots hårt lobbyarbete från SKL.

De första regionerna var Region Skåne och Västra Götalandsregionen som bildades i slutet på 1990-talet på försök.

2011 permanentades de som regioner genom en ny lag. Samma år fick Halland och Gotland bli egna regioner.

Från och med 2015 har Sverige 10 regioner sedan Jönköping, Örebro,
Gävleborg, Östergötland, Kronoberg och Jämtland/Härjedalen tillåtits bilda egna regioner.

Alliansregeringen meddelade 2013 att man inte var beredd att ändra kompetensfördelningen mellan stat och regionala organ i övriga län.
Det betydde att ansökningarna från Norrbottens, Västernorrlands och Västmanlands län inte beviljades.

Men den nya regeringen har i regeringsförklaringen deklarerat att de landsting som önskar ska få möjlighet att bli regioner.

Så nu är det fritt fram för Norrbotten, Västernorrland och övriga landsting att bilda regioner. Norrbotten och Västernorrland har redan ansökt.

Fotnot: En region har en egen självstyrande församling. Den har i stort sett samma uppgifter som ett landsting, alltså främst hälso- och sjukvård, kollektivtrafik och kultur, men ansvarar dessutom för regional tillväxt och planering av infrastruktur.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-04

Tema: Intensivvård / De riskfyllda flyttarna har mer än fördubblats på tio år / Studie visar: Ökad risk att dö efter förflyttning på grund av resursbrist / Intensivvårdsregistrets ordförande efterlyser fler intermediärvårdsplatser / Läkare på Huddinge: Vi behöver dubbelt så många IVA-platser / Flytten av patienter ska minskas drastiskt - men problemen kvarstår / Pressat läge på Sveriges största intensivvårdsenhet / Sjukhusläkaren har pejlat läget från norr till syd

Prenumerera