Vårdens ledning behandlas upprörande ojämlikt
En del påstår då att ökningen till största delen är orsakad av strömmen av vilse patienter mellan olika sjukhus, men det är väl ändå en elak och orättvis sak att säga.
Under hösten har det däremot uppdagats en underlig sak. Rikspolischefen genomförde en kraftig verksamhetsförändring för landets poliser. Han ville visa hur duktig han var på att leda genom att visa färgglad statistik på vad poliserna egentligen gör där ute i verkligheten. Då är det förstås enklast att göra saker som lätt går att mäta. Som den berusade som tappat sin nyckel och egentligen inte vet var, men som letar under gatlyktan för att där är det ljusast.
Poliserna var däremot kritiska och sa att dom inte alls tyckte det var meningsfullt att göra nykterhetskontroller och kolla bilbälten hela dagarna. Dom påstod att den typen av pseudoverksamhet försämrade kvaliten så att arbetet kändes meningslöst. Som att dö vid 25 men begravas vid 80.
Dom framhärdade också, lite naivt, att deras uppgift borde vara att lösa brott och att förhindra ny brottslighet. Men den typen av flum imponerade förstås inte på Rikspolischefen som istället irriterat beskyllde alla poliser för att vara förändringsobenägna och traditionalister.
Men det som är förbryllande i denna historien är att när poliserna till slut tröttnade helt och förklarade att de inte hade förtroende för denne chef, så blev han uppkallad till ansvarig minister och omedelbart avsatt.
Detta är ju i högsta grad upprörande och ojämlikt! Samma sak händer ju varje dag i sjukvården. Men medan en rikspolischef tydligen får ledigt och kan rulla hatt resten av livet tvingas stackarna inom sjukvården vackert sitta kvar i den otacksamma miljön och fortsätta bestämma. Hur länge som helst. Eller möjligen få ett nytt toppjobb i Region Skåne.
