Nyhet

– Sjukvården och akademin borde ha samma huvudman

Frågorna ställs av Anders Arner, läkarutbildad i Lund och professor i genetisk fysiologi på KI, som år 2003 skrev en uppmärksammad artikel med rubriken ”Noll medicinare” i Sjukhusläkaren tillsammans med Mia Löfgren.

Artikeln visade hur andelen medicinare drastiskt minskat vid de medicinska forskningsinstitutionerna. År 2002 hade ingen av de doktorander som antogs till preklinisk forskarutbildning i Lund bakgrund från läkarutbildningen.

Situationen har inte förbättrats sedan dess. I dag är det en minoritet av forskarna och av de forskarstuderande inom den medicinska grundforskningen vid de medicinska fakulteterna som har en läkarutbildning i botten.

Sjukhusläkaren samlade Martin Wikström, som lett ett projekt för att ge underlag till den nya utredningen om klinisk forskning (Starka tillsammans, SOU 2013:87), Anders Arner och Sjukhusläkarnas ordförande Thomas Zilling till ett samtal om preklinisk och klinisk forskning.

Stark samordning i USA

I Sverige görs det en relativt stor åtskillnad mellan grundforskning och klinisk forskning, så är det inte överallt. I USA går den dominerande skiljelinjen istället mellan de olika forskningsinstituten och deras respektive sjukdoms- eller forskningsområden. Samordningen är stark.

– I USA kan universitetet ha ett stort sjukhus, vård och akademi har samm huvudman och jag tror att det faktiskt hjälper. Insatserna för translationell forskning i Storbritannien är också väldigt intressanta, där finansieringssystemet för forskning integrerats högre mellan forskningsråden och sjukvården, berättar Martin Wikström.

Utredningen Starka tillsammans föreslår ett system för nationell samordning, rådgivning och stöd till den kliniska forskningens aktörer. Utredningen vill underlätta för translationell forskning, vilket kan förklaras som översättningen mellan teori och praktik, eller mellan grundforskningen och den kliniska verkligheten. En tvåvägskommunikation där mötet med patienter ger idéer för forskning och forskningsresultat prövas i verkligheten.

Forskande läkare

Anders Arner betonar att det finns fler dimensioner av translationen mellan grundforskning och kliniskt arbete än den organisatoriska.

– Jag tror att det har ett visst värde att läkare som bedriver translationell forskning får träffa forskande läkare under sin forskarutbildning, inte bara andra naturvetare eller ingenjörer. Det är också viktigt att de professorer och lektorer som läkarstudenterna möter har en medicinsk kompetens och inte bara en spetskompetens inom exempelvis cancercellens biologi.

– Jag tror att det antal medicinare vi har i dag på forskningsinstitutionerna är på tok för litet. Vi kommer att ha många professorer som själva inte gått kursen i ämnet de är professor i. Det finns något ologiskt i det här tycker jag.

Viktigt för läkaren och för forskningen

Anders Arner betonar att en forskarutbildning är värdefull att ha med sig i en fortsatt läkargärning:

– Jag tror att en grundvetenskaplig träning är extremt viktig när man går in i det kliniska arbetet, eftersom den prekliniska forskarutbildningen i många fall är väldigt stark metodologiskt. Det är viktigt för läkarens karriärgång och för professionens akademiska status. Samtidigt är det kanske även viktigt för forskningsprojekten inom grundforskning att forskaren kan se cancerpatienten eller diabetespatienten för sitt inre när man forskar på sina celler.

Martin Wikström, som har en egen bakgrund inom kemi och neurovetenskap och länge har forskat inom neurofysiologi, håller med om att antalet medicinare inom grundforskningen är för lågt, ”det sjönk som en sten under 1990-talet och har aldrig kommit upp igen”. Men han vill samtidigt betona att det är viktigt att föra samman olika kompetenser.

– I min lilla forskargrupp hade jag biomedicinare, ingenjörer och naturvetare, och vi samarbetade med medicinare. Ibland hade vi olika tänkesätt och det gav en väldig dynamik. Däremot är det naturligtvis inte bra om läkarna inte finns där.

Signifikant grupp läkare behövs

Anders Arner delar uppfattningen att en blandning av kompetenser behövs.

– Men jag tror att det är viktigt att ha en signifikant grupp av medicinskt utbildade inom grundforskningen – för grundutbildningen, för translationen och för kommunikationen med kliniskt verksamma läkare. Även om jag gick kirurgkursen i grundutbildningen 1975 kan jag fortfarande förstå en del av det en kirurg som Thomas säger, och det tror jag är en fördel för translationen.

Thomas Zilling framhåller att en gemensam huvudman för akademi och sjukvård skulle vara betydelsefull:

– Det skulle möjliggöra den interaktion mellan grundforskning och klinik som finns i USA. Jag och Anders har båda en bakgrund vid fysiologen i Lund och på den tiden visste vi inte var vi skulle hamna i yrkeskarriären. Samtidigt hade vi omkring oss en forskningsmiljö som svensk läkemedelsindustri flera gånger drog nytta av till exempel vid utvecklingen av Losec, och där påbörjades den forskning kring glatt muskulatur som bidragit till att patienter kan få en skonsam mikrovågsbehandling av prostataförstoring, där man förr fick genomgå stora bukoperationer. Det var möjligt eftersom det fanns en fri akademi som kunde forska på lite allt möjligt, och det måste finnas pengar, plats och möjligheter för en ny generation att komma in i sådana forskningsmiljöer.

Utbildas mot ”löpande-band-mottagning”

Enligt Thomas Zilling håller läkaryrket på att avakademiseras.

– Det finns en trend mot att göra läkarutbildningen till en yrkesutbildning där man utbildar folk mot att sitta och ta emot patienter på löpande band på en mottagning. Jag har alltid framhållit att man i synnerhet på ett universitetssjukhus ska stå på tre ben i sitt yrke. Man ska vara en excellent kliniker, aktiv i sin forskning och sedan ska man undervisa. Tidigare hade man en meritokrati. På kirurgkliniken i Lund skulle man till exempel vara docent för att bli överläkare. Det har fallit bort i dag. Och finns det inga morötter för att ta sig an den akademiska biten så faller den också bort.

– Utbrändhet har blivit ett stort problem bland läkare i dag och jag tror att den pressade arbetssituationen är en viktig orsak till det. Möjligheten att som doktor ha kvar den akademiska biten skapar ett välbehövligt andrum i systemet, samtidigt som det för den enskilda patienten är viktigt att ha en kompetent och uppdaterad doktor, vilket man blir om man följer med i sin vetenskap.

Behålla kärnämnen

Thomas Zilling tror att det är viktigt att behålla de akademiska kärnämnena i läkarutbildningen för att behålla den akademiska karaktären.

– Man kan inte ha en grundutbildning utan exempelvis farmakologi och fysiologi som viktiga komponenter. Det måste finnas en institution för dessa ämnen som kunskapsbärare till nästa generation. Detta oavsett vilken pedagogik som används som instrument för lärande.

Anders Arner berättar att han först var skeptisk till problembaserat lärande men tänkt om.

– Man måste skilja på undervisningens curriculum och undervisningsformen. Problembaserat lärande ligger väldigt nära forskningen och de doktorander jag tagit emot som gått problembaserat har varit strålande bra. Det är viktigt att institutionerna står som värdar för kurserna och för ämneskompetensen, sedan behöver det kanske inte alltid stå ”fysiologi” på schemat.

Tufft att vara ung forskare

Martin Wikström berättar att hans dotter vill bli läkare. Om hon istället skulle vilja bli forskare skulle han antagligen rekommendera en annan utbildning.

– Jag tror att 99,99 procent av dem som börjar på läkarutbildningen gör det för att de vill bli läkare, vilket är helt naturligt. Ska de istället gå in i en akademisk forskarkarriär då ska de brinna för det. För även om forskares karriärvägar har blivit bättre är de fortfarande krokiga och svåra. Du kan gå många år innan du slutar klassas som ung forskare. Det är tufft.

Anders Arner håller med:

– Ja, jag tror också att det är där problemet ligger. De som börjar på läkarutbildningen säger ”nej, jag ska inte forska, jag ska ju bli läkare”. Det sa ju jag också. Jag tror att det kan ändras om man träffar någon som säger: ”Ja, jag var som du, jag skulle bli läkare men började forska istället. Jag kanske inte träffar patienter varje dag, men vi har väldigt viktiga kliniska samarbeten.” Finns det sedan möjlighet att få en doktorandtjänst efter grundutbildningen så kanske fler kan börja forska. Det handlar inte om att alla måste med, men de medicinare som är extremt intresserade och forskningsbegåvade får vi inte förlora inom svensk medicinsk forskning.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera