Reportage: COVID-19 OCH ARBETSMILJÖN

”Sjukvården blir inte bättre än den personal vi har”

Hur gör man för att veta hur personalen mår efter den massiva påfrestning som pandemin inneburit? För Södertälje sjukhus blev svaret att använda försvarsmaktens metoder för att omhänderta personal som varit på utlandsuppdrag. – Det handlar om vår trovärdighet som arbetsgivare. Vi måste på ett seriöst sätt ta vårt ansvar och visa att vi bryr oss om hur personalen mår – att vi fattar att de har gått hårt, säger verksamhetschef Håkan Kalzén.

Redan i mars var Håkan Kalzén, överläkare och verksamhetschef för anestesi/intensivvård vid Södertälje sjukhus, en av de som insåg att det virus som härjade i norra Italien kommer att innebära något utöver det vanliga när det rullar in över Sverige. Brevet från de italienska kollegerna, som han kallar för en alarmklocka, gav honom ”gåshud på hela kroppen” och gjorde att han blev sittande i bilen en lång stund innan han kunde kliva ur och gå hem.

– Vi förstod snabbt att vi måste ägna var enda timme och dag vi får i respit åt att förbereda oss. Och det gjorde vi, precis som de andra anestesi/intensivvårdsklinikerna i Stockholm.

Lokaler och ventilationssystem byggdes om, man jagade rätt på skyddsutrustning och inom en vecka eller två blev det uppenbart att antalet medarbetare som skulle behövas för att bemanna de nyskapade intensivvårdsplatserna var det dubbla mot normalläget.

Samtidigt blev det tydligt att det skulle behövas en annan typ av organisation än vad som är brukligt och ett antal centrala frågor tog form: Hur skulle den kraftigt utökade personalgruppen hållas ihop? Hur skulle man ha koll på hur medarbetarna mår? Och hur skulle man undvika att de medicinskt ledningsansvariga och chefsjuksköterskorna går in i väggen?

Genom slumpens slingriga vägar fick Håkan Kalzén kontakt med Magdalena Robertsson Lind och Johan Robertsson Lind, som tillsammans driver ett säkerhetsföretag och har erfarenhet av att utbilda personer som ska arbeta i påfrestande och riskfyllda miljöer. De hjälpte anestesi/intesivvårdskliniken att organisera stabsarbetet, gav råd om hur man skulle göra för att hålla ihop gruppen på 320 medarbetare och få dem att dra åt samma håll. Också när och hur information och nya riktlinjer skulle kommuniceras.

– Bildligt talat hade tåget gått från perrongen och nu gällde det att trimma och olja tåget medan det rullade, säger Håkan Kalzén, som beskriver stödet från Magdalena och Johan som oerhört viktigt.

Läs mer: ”Återhämtningsfasen måste adresseras från alla nivåer”

I det arbetet fanns också Niclas Wisén, tidigare psykolog inom Försvarsmakten och nu doktorand vid Karolinska Institutet, med. Relativt snart blev det tydligt att de verktyg som han hade erfarenhet av även skulle kunna appliceras på personalen som arbetade på covid-iva.

– Det finns många likheter. Personalen utsätts för en extrem situation med stress, hot mot den egna hälsan, sömnbrist – alla möjliga tänkbara stressorer du kan ha. Både på jobbet, men kanske också när du kommer hem. Då drar det batterier i båda ändar, säger Håkan Kalzén.

***

Inne i Håkan Kalzéns arbetsrum syns fjärilar av olika slag. Även inne på en av väggarna på IVA hänger en hel svärm i olika färger. Var och en symboliserar en intensivvårdad covid-patient. Färgen hur det gått för dem. ”Vi behövde en symbol för att visualisera vad som pågick. Och en fjäril kan symbolisera så mycket olika för människor”, säger Håkan Kalzén. Foto: Beatrice Graalheim

Det har hunnit bli mitten av oktober och knappt sju månader sedan den första patienten las in på covid-iva på Södertälje sjukhus. Ett drygt halvår sedan de upplevde den allra kraftigaste stormen. Däremellan har det hunnit passera en, ur ett pandemiperspektiv, betydligt lugnare sommar och veckor där covid-iva ekat tomt. Men för många sitter spåren efter våren fortfarande djupt.

– När vi väl kom till ett läge där vi kunde slappna av lite kom allt ikapp. Hur trött man är, vilka sömnrubbingar man har, hur man gått med det här stresspåslaget vecka efter vecka, månad efter månad, säger Håkan Kalzén.

För att få en uppfattning om hur personalen och organisationen mår genomfördes en screening, vilken grundar sig i de verktyg som Niclas Wisén har erfarenhet av från när man har screenat personal inom försvaret som tjänstgjort i exempelvis Mali eller Afghanistan. Enkelt uttryckt svarade var och en av medarbetarna enskilt, under handledning av en screeningsperson, på frågor för att försöka identifiera problem som kan relateras till ångest, depression, trauma, utbrändhet och sömn.

När vi väl kom till ett läge där vi kunde slappna av lite kom allt ikapp. Håkan Kalzén, verksamhetschef anestesi/intensivvård Södertälje sjukhus

Samtliga som arbetat under pandemipeaken bjöds in att delta under två utvecklingsdagar i september. Hela processen var frivillig och medarbetarna var anonyma för screeningshandledaren. Resultatet lika så. Syftet var istället att fånga upp de individer som ligger i riskzonen för att bli utmattade. Men också att ”medvetandegöra individerna om ditt screeningresultat och ställa det i perspektiv till de resurser de har i sin vardag samt det stöd som finns att få via arbetsgivaren”.

– Vi vill erbjuda stöd och hjälp innan de gått in i väggen och blir långtidssjukskrivna. Att lägga upp information på hemsidan eller en lapp i fikarummet om att det finns samtalshjälp att få kan vara bra, men det är svårt att nå de som har det riktigt jobbigt. Screeningen gör att vi även kan fånga de som ligger i riskzonen, men inte alltid pratar högst och samtidigt skapa en medvetenhet i organisationen om hur det ser ut, säger Håkan Kalzén.

Av de 151 som screenades låg runt 40 personer i riskzonen eller ”mådde riktigt dåligt”. Under de två dagarna då screeningen genomfördes valde knappt hälften av dem att söka hjälp med en gång, ett tiotal att söka hjälp på egen hand eller via arbetsgivaren vid ett senare tillfälle och resterande sa ”tack, men nej tack. I alla fall inte just nu”.

***

Andreas Åström, IT-samordnare, Ida Böregård, verksamhetsutvecklare, Ulrika Lyvik, tf chefsjuksköterska, och Sara Berlin Magnusson, chefsjuksköterska är eniga om att en andra våg skulle tära på personalen. Foto: Beatrice Graalheim

I det ljusa fikarummet på våning sju sitter IT-samordnaren Andreas Åström, verksamhetsutvecklaren Ida Böregård, tf chefsjuksköterska Ulrika Lyvik, chefsjuksköterskan Sara Berlin Magnusson och verksamhetschefssekreteraren Jeanette Karlsson. Under pandemin var det här en samlingspunkt för staben inom verksamhetsområde anestesi/iva – det var här man fick de dagliga rapporterna om läget inne på covid-iva och den senaste informationen om riktlinjer och rutiner.

Precis som för många andra på sjukhuset förändrades deras roller i organisationen när pandemin var ett faktum. Jakt på ventilatorer, på skyddsutrustning, rekryterings- och bemanningsfrågor på en helt annan nivå än tidigare, beställningar av ”alla möjliga konstiga saker” blev den nya typen av vardag.

– Tänk dig att du tar hela vår enhet, med 160 personer där alla har sina platser, öser ner alla i en och samma burk och skakar om, säger Ida Böregård.

– Och dessutom lägger till en massa personer, en del helt utan sjukvårdsvana, fyller Sara Berlin Magnusson i.

Tänk dig att du tar hela vår enhet, öser ner alla i en och samma burk och skakar om. Ida Böregård, verksamhetsutvecklare

De beskriver hur personalen hade ”olika typer av ångest med sig in i den här situationen”. Operationspersonal är å ena sidan vana vid att stå instängda i ett rum med skyddsutrustning på sig i flera timmar, men ovana vid så svårt sjuka patienter och den situation som det för med sig. Intensivvårdspersonalen arbetar i sin tur dagligen med svårt sjuka patienter, men att tvingas bära skyddsutrustning och att inte kunna röra sig fritt över avdelningen var något nytt.

– Och det fanns inte den trygghet som det ger att känna de man arbetar med – veta vad de kan och inte, säger Ulrika Lyvik, som själv gjort ”ett antal timmar i skyddsmask 90”.

Gemensamt var dock känslan av ovisshet. Om vad som komma skulle. Och hur länge det egentligen skulle pågå.

– Vi toppade 14 patienter, men vi visste ju inte om vi skulle få in 20 eller 30. Det var ett riktigt gungfly en period, säger Andreas Åström.

Att screeningen just signalerar att det man har upplevt är något utöver det vanliga tror de är en viktig del. Att det var en kris, en katastrof, något man inte förväntas klara av till vardags.

– Också att det blir en bekräftelse på att min reaktion är normal – att man är trött och inte mår helt bra, säger Ulrika Lyvik.

Andreas Åström poängterar också vikten av att bli bedömd av en professionell person. Och att det avsatts tid för varje individ.

– Det är stor skillnad mot att fylla i en webbenkät på en fikarast, när man bara vill stänga av huvudet ett tag för att orka gå in på sal igen och fortsätta jobba, säger han.

Det är stor skillnad mot att fylla i en webbenkät på en fikarast, när man bara vill stänga av huvudet ett tag… Andreas Åström, it-samordnare VO anestesi/intensivvård

Eftersom det är första gången en screening genomförs finns det ingen baslinje att jämföra med, men att personalen är trött och sliten råder det inga tvivel om. Inte heller att det kommer att vara svårare att motivera medarbetarna att ta sig an en andra våg.

– Alla som jobbar i den här typen av verksamhet gör det av en anledning. Få skulle vända ryggen åt pandemin. Man kommer att jobba, men det kommer att vara svårt att få till det engagemang som fanns i våras. Och många medarbetare kommer att fara illa – är batteriet tomt så är det, säger Ida Böregård.

När frågan om den framskjutna vård som nu väntar på att tas omhand kommer upp blir det först tyst i rummet. Det är en tystnad fylld med både frustration och trötthet. Inte minst över att man utanför sjukhusväggar runt om i landet inte verkar förstå att de som nu ska ta tag i köerna är samma människor som under pandemin slitit mer än vad som borde vara möjligt.

– Det är bara att läsa vad som skrivs i media: ”Vårdskuld”. De förstår att vi är trötta, men vi ska ändå operera 108 procent, säger Andreas Åström och fortsätter:

– Och för att lösa problemet tar man in hyrpersonal. Det låter ju bra, men vart tar man den personalen från? Jo, från andra verksamheter. I slutändan blir det ett nollsummespel – det finns inte fler specialistsjuksköterskor av diverse kategori bara för att man hyr in personal.

För att löpande få en känsla för hur medarbetarna mår kommer man under hösten att fortsätta med det man kallar ”sensorer”. Enkelt förklarat handlar det om att en individ håller koll på en mindre grupp medarbetares mående, veckovis registrerar detta för kunna följa utvecklingen.

– Det är ett trubbigt verktyg, men då kan man se åt vilket håll gruppen är på väg. Åt vilket håll vinden blåser, säger Ida Böregård.

– Sen vore det intressant att följa upp screeningen kontinuerligt för att se vart det här tar vägen, hur personalen mår när det hunnit gå ett tag, säger Ulrika Lyvik.

***

”Det har varit en så extrem situation, så vi hade aldrig kunnat träna på det här. Vi hade aldrig riggat för att jobba på de här sättet i vanliga fall, men nu var vi tvungna”, säger Håkan Kalzén, verksamhetschef. Foto: Beatrice Graalheim

Sängen inne på IVA-sal 11 är tom, precis som resten av Södertälje sjukhus covid-iva. Det dova oktoberljuset lägger sig som ett mjukt filter över hela rummet.

För ett dygn sedan vårdades här en covid-patient – den första efter sommaren för sjukhuset. Att kastas tillbaka in i covid-rutinerna fick en del ur personalen att få nästintill panik. Håkan Kalzén själv beskriver hur han fick en klump i magen. Inte igen.

– För en del räcker tanken på att ta på sig skyddsutrustningen för att man ska känna obehag. En andra våg i samma storlek som den första kommer absolut inte att gå, det kommer det inte att göra på något sjukhus eller någon intensivvårdsavdelning. Men även en mindre kommer att få en del medarbetare att gå hem och dra täcket över huvudet. Även om majoriteten kommer att klara det, för att vi måste, säger han och fortsätter:

– Det finns en bild av att sjukvårdspersonal inte viker ner sig. Vi har en tradition av att knyta näven i fickan och köra på, eftersom det är andra som behöver vår hjälp.

En andra våg i samma storlek som den första kommer absolut inte att gå… Håkan Kalzén, verksamhetschef

Han upplever att screeningen fallit väl ut i personalgruppen. Inte minst som en signal att man från arbetsgivarhåll gör sitt bästa för att värna om personalen.

– Det handlar om vår trovärdighet som arbetsgivare. Vi måste på ett seriöst sätt ta vårt ansvar och visa att vi bryr oss om hur personalen mår – att vi fattar att det har gått hårt, säger han och fortsätter:

– Vi blir inte bättre än den personal vi har. Och om vi inte bryr oss om dem så blir det ingen bra sjukvård. Sjukvård är vansinnigt viktigt för människor och då måste de som ska utföra den vara väl omhändertagna så att de kan fokusera på rätt saker. Det låter enkelt, men det är jättesvårt och jättejobbigt att se till att det verkligen blir så. Men vi måste försöka och vi måste göra så gott vi kan.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-05

Danmarks sjukvårdssystem värnade den vanliga vården – Sverige misslyckades / Ledaren: Danmarks siffror visar hur 21 fristående ”länder” drabbar sjukvården / Experimentet som gav de äldre livslusten tillbaka / IVA vid Södertälje sjukhus använde försvarsmaktens metoder för omhändertagande av personal / Italientema: Han larmade världen och hjälteförklarades – hur tänker han nu? / Så belönade regionerna de som kämpat mot pandemin

Prenumerera