Sjukvården behöver en egen ansvarsutredning
Inför många av de senaste årens storstilade reformer av sjukvårdens organisation har erfarna läkare påpekat tidsaspekten. Få beslutsfattare har lyssnat! De har underlåtit att kräva de analyser som skulle ha åskådliggjort tidsåtgången. Därför är det bra att sjukvårdens verksamhet revideras med avseende på läkartid kontra patientnytta.
Det är viktigt att det nödvändiga arbetet synliggörs. Nästa steg är att identifiera det onödiga arbetet och ersätta det med viktigare uppgifter som mötet mellan patienter och läkare.
Att identifiera det onödiga arbetet är en brant men bra stig mot effektivare sjukvård och det finns inga genvägar men det är förstås omöjligt att som i Uppsala använda denna rapport som argument för att göra sig av med 100 läkare med hänvisning till att läkarna ägnar sig åt onödigt administrativt arbete, utan att först ha renodlat arbetsuppgifterna och definierat vad som inte skall göras.
De senaste två decennierna har sjukvården pådyvlats flera nya lagar och direktiv vilka givit läkare en betydande mängd nya administrativa uppgifter.
Det har tillkommit krav på ökad dokumentation, signering, diagnossättning enligt DRG, intyg av inte bara sjukdom och behov av läkemedel utan också av taxi, tolk och hålfotsinlägg.
För denna typ av nya administrativa uppgifter måste det avsättas tid. Om inte tiden synliggörs finns risk att dessa sysslor tränger ut viktigare medicinska uppgifter eller ger arbetsmiljörisker.
Sjukvårdens största tidsslukare är ”dokumentationsöverdriften” där alla personalkategorier dokumenterar allt av intresse för den egna yrkeskategorin. Detta för att följa lagen, legitimera sitt eget arbete och skydda sig själv mot anmälningar.
Det egentliga motivet för dokumentationen, att öka patientens möjlighet till rätt behandling kommer ofta i bakgrunden. I själva verket är ”dokumentationsöverdriften” till nackdel ur patientsäkerhetssynpunkt. För mycket fakta dokumenteras på bekostnad av det väsentliga. De viktigaste journaluppgifterna drunknar i bruset av onödig dokumentation.
En annan tidstjuv är våra många ofärdiga, krånglande IT-system. Journalsystem som sinsemellan ej går att sammanlänka. Remisshanteringssystem fyllda av onödiga moment. En enkel röntgenremiss som tidigare tog mindre än 60 sek att fylla i för hand kräver nu 36 enskilda tangentmoment på datorn vilket motsvarar 3 minuter läkararbetstid.
En jourhavande ortoped kan behöva fylla i 30 sådana remisser under ett arbetspass. Det finns förstås många fördelar med datoriseringen av journalhanteringen, men mycket anpassning kvarstår innan någon tidsvinst kan räknas hem.
Signeringstvånget, har under dessa år kostat en enorm tidsspillan. Att läkemedelsordinationer ska signeras känns rätt men att varje anteckning jag själv dikterat, i efterhand ska genomläsas och signeras är onödigt i synnerhet om det juridiska värdet är väsentligen detsamma.
Det är uppgifterna i journalen, signerade som osignerade som gäller när en diskussion uppstår om vad som skett eller inte inom vården.
Under de senaste åren har servicen till läkarna från andra yrkeskategorier, särskilt läkarsekreterarna, kraftigt minskat. Där en sekreterare tidigare inför varje mottagning plockade fram relevanta journaler och remissvar kan nu läkaren istället behöva använda fem minuter av de femton avsatta för varje patientbesök till att leta fram motsvarande information.
Där förr en sekreterare och en sjuksköterska följde med doktorn på ronden för att hjälpa till med viktig information får nu läkaren ensam ansvaret att hålla reda på allt, från att remisser blir skrivna och ivägskickade till att relevanta provsvar uppmärksammas i datorn. En ordning som visserligen sparar sköterske- och sekreterarresurser men till en kostnad av läkartid.
Hur har det blivit så här?
Vem tar ansvaret för läkarnas arbetsuppgifter?
Är det staten eller Socialstyrelsen som fastställer kvalitetskraven i sjukvården? Är det politikerna i landstings- eller regionfullmäktige som tar besluten om förutsättningarna för vården eller är det sjukvårdsledningen som har det operativa uppdraget?
Det finns för många beslutsnivåer i svensk sjukvård. Ansvaret är oklart. Ansvaret är otydligt. Sjukvården behöver en egen ansvarsutredning.
Idag är diskrepansen mellan de överordnade politiskt fattade besluten om kraven på kvalitet, säkerhet och tillgänglighet och den faktiska resurstilldelningen till sjukvårdsproducenterna påfallande.
Detta leder i sin tur till att glappet mellan de medicinskt ansvariga chefernas pålagda ansvar att verkställa kraven och deras reella befogenheter blir så stort att det skadar deras trovärdighet som ledare.
Otydliga och omöjliga uppdrag tvingar våra chefer och ledare att genomföra åtgärder de själva inte tror på vilket märks och framkallar tvivel hos oss som ska ledas. Vi tvekar att följa dem som försöker sälja otroligheter och som därmed åtar sig en position som krockkudde mellan oss klentrogna och vår egentliga ledning.
Krav på utveckling anges som skäl för omfattande och ideliga omorganisationer de senaste åren. Istället är kostnadskontroll otvetydigt det överordnade motivet.
Det är nu dags att inse att dessa stora förändringar istället är oerhört kostsamma och sker till priset av ökande trötthet och misstro hos såväl personal som allmänhet.
I en kunskapsorganisation som sjukvården framkallar dessa otydliga mål oro och minskar motivationen hos medarbetarna. Ofattbara, till synes felaktiga beslut gör att individerna resignerar och känner motvilja mot att ta sig an nya problem och arbetsuppgifter. Detta är den allra minst effektiva och den ur patientsäkerhetssynpunkt allra farligaste utvecklingen.
Nästa revision i sjukvården borde inriktas mot att analysera resignationen. Den kunde leta nyckeltal för underdiagnostik, underbehandling och undermedicinering. Utredningen skulle söka synliggöra underlåtenheten, den som kanske utgör det största hotet mot sjukvårdskvaliteten och patientsäkerheten.
Ett gott ledarskap skapar förutsättningar för kloka beslut.
Utvecklingen av sjukvårdens organisation ska ske gradvis och kunskapsstyrt, inte i stora oprövade, dåligt analyserade språng. När förändringar ska ske i sjukvårdens verksamhet ska det ske för att det finns ett behov för förändring och inte för att tillfredsställa en politiskt klädsam ambition.Sjukvården behöver pålitliga, hållfasta och långsiktiga handlingsplaner för att kunna utvecklas mot kreativitet, effektivitet och kvalitet.
Ansvaret i sjukvården delas av alla som arbetar där men styrs med hjälp av ledarskap. Ledarskapet i sjukvården är viktigt men ofta otydligt. Sjukvården behöver ett gott ledarskap på alla nivåer, definierat och delegerat via tydliga avgränsade uppdrag.
Av ledare i sjukvården krävs kunskap om ledarskapets förutsättningar, men sjukvårdens ledare måste också ha reell förståelse för det medicinska uppdraget och dessutom tillräcklig integritet för att kunna prioritera detta som det viktigaste.
Därför behövs det läkare som ledare i sjukvården. Läkare med kunskap i ledarskap och med integritet att skydda den medicinska verksamheten mot tokiga beslut uppifrån. Läkarna skall ha en stark ställning i sjukvården annars äventyras kvaliteten i det medicinska uppdraget.
Därför vill jag starkt ifrågasätta Anki Erikssons slutsats om läkarnas alltför fria ställning.
Påståendet att ”läkaren kommer och går utan full logisk samordning” vittnar om dålig insikt i läkares medicinska uppdrag. Något som en person som Anki Eriksson, med uppdrag och utkomst av tidsstudier, kanske kan förlåtas.
Frågan är också om rapporten verkligen presenterar valida data. En motsvarande undersökning gjord av företrädare från läkarprofessionen kanske skulle ha kommit fram till andra siffror och annorlunda slutsatser?
Marie Wedin, ordförande
i Sjukhusläkarföreningen