Utan fortbildning är vi illa ute
Mötet gällde en fortbildningsdag kring kroniska smärttillstånd och komplikationer efter bariatrisk kirurgi (kirurgi för övervikt). Ett svårt och viktigt område särskilt om man befinner sig på ett litet sjukhus, inte minst med tanke på de stora volymer som opereras i privat vård och där problempatienterna ofta har en tendens att landa i det offentliga, med svårtolkad smärtproblematik, på helg och jourtid då den tidigare privata opererande enheten har stängt.
Att många läkare tvivlar på möjligheten till en adekvat kompetensutveckling illustreras väl av de krav som höjts om att få med yrkanden om krav på fortbildning i kommande avtalsrörelse. Men här hör inte frågan hemma, såvida man inte vill avstå lönemedel i utbyte mot fortbildning. Vidare är det omöjligt att reglera fortbildning i ett centralt avtal som skall kunna ge någon effekt ute i verksamheten med tanke på hur olika behoven är både för individ och verksamhet.
Olyckligt för hela debatten kring läkares fortbildning var Dave Davis artikel i JAMA 1999 med titeln; ”Impact of Formal Continuing Education” under rubriken ”Do Conferences, workshops, Rounds and Other Traditional Continuing Education Activities Change Physicians Behavior or Health Care Outcomes?”.
Konklusionen av Davies studie var att en majoritet av fortbildningsaktiviteter inte medför någon förändring i läkares professionella beteende. Davis studie, baserad på en systematisk granskning av den vetenskapliga litteraturen, har ofta framförts som argument mot att skicka läkare på kurser och konferenser.
Men att studera utfall av vuxenlärande är synnerligen komplext och svårt.
Mot den bakgrunden var det befriande att läsa om vilka resultat man kan uppnå med kontinuerligt lärande av en grupp läkare i en studie som Anna Kiessling med medarbetare publicerat 2011 i Annals of Family Medicine.
255 patienter med kranskärlsjukdom randomiserades i tre grupper. En tredjedel av patienterna följdes upp av kardiolog eller internmedicinare.
En tredjedel följdes upp av allmänläkare som under två års tid genomgick fortbildning avseende sekundärprevention av patienter med kranskärlssjukdom.
Den sista gruppen som tjänstgjorde som kontrollgrupp erhöll kontroller av allmänläkare utan, för patientgruppen, specifik fortbildning.
De patienter som följdes upp av allmänläkare under kontinuerlig fortbildning hade en mortalitet på 22 procent efter tio år, vilket motsvarade mortaliteten hos de som följdes upp av kardiolog eller internmedicinare.
De patienter som erbjöds uppföljning hos en specialist utan kontinuerlig fortbildning på området redovisade en mortalitet på 44 procent i studien.
Artikeln uppmärksammades av Dave Davies som i sin ledare i samma tidskrift ställde frågan; Kan läkares fortbildning rädda liv? Hans konklusion är att även om vi inte kan säga att fortbildning räddar liv, så finns det utifrån Kiesslings studie och många andra idag starka samband som inte får ignoreras om vi vill ha bättre och säkrare vård.
Ytterst är läkarkårens och verksamhetens kompetensutveckling en ledarskapsfråga. Pengarna för kompetensutveckling skall finnas i klinikens budget och vara spårbara. Likaså ansvaret för de återkommande utvecklingssamtalen.
I takt med att allt fler verksamheter inom offentlig vård leds av icke läkare så ökar problemet och den enskilde får sällan sin och verksamhetens behov av fortbildning tillgodosedd.
Som enskilda individer är det inte mycket vi kan göra utan här måste kollektivet träda fram och då genom Läkarförbundet. En patient som inte får träffa en uppdaterad och kompetent läkare utsätts för en påtaglig risk.
…Och vad kostade då fortbildningsdagen i Århus som min vän ville åka till? Ja, utöver produktionsbortfaller för kliniken, en biljett på tåg för 1600 kronor och ett hotellrum för 1200 kronor. Kursavgiften var noll kronor, för den bjöd kirurgiska kliniken i Århus på.
Thomas Zilling,
ordförande för Sjukhusläkarna.
Kurser fyller inte längre den funktion de hade för bara några år sedan.
I dag går det att ta del av all kunskap på nätet och därmed spara stora kostnader för resor och uppehällen.Den sociala samvaron faller delvis bort men också den kan tillskapas på nätet. Läkarkåren måste hänga med i utvecklingen.
Allvarligare är den alltför knappa yrkesträningen med alltför få patientkontakter. Detta påtalades av Marie Wedin 2009 i Sjuknusläkaren.Läkaren som vill bibehålla kompetens bör eftersträva 2500 patientkontakter årligen,som iövriga OECD.. Räknat på 40 arbetsveckor är det ca 60 per vecka eller 12 om dagen.
Avsätts en arbetsdag för klinisk forskning betyder det 15 kontakter per dag. Detta är litet.De flesta läkarer har färre pateintkontakter än så. Det går inte att bibehålla den kompetens som Thomas Zilling defterlyser och betecknar som patientrisk utan att frekvent konfronteras med olika diagnoser, differentialdianoser och indikationer.Att vara läkare i dag är enklare än tidigare pga det tekniska stöd som finns i form av datortomografi, MRI, fiberscopi och avancerad laboratóriediagnostik.Vad är det som hindrar oss läkare från att göra ett hederligt arbete och fylla tiden med SJUKAS VÅRD och inte det som kallas sjukvård? Det finns för mycket luft i systemet.
Håkan Borg, öronläkare, yrkesverksam i 49 år
Sanslöst – men dessvärre sant! Jag betalade en kursavgift och boende en vecka med egna medel, men skulle trots detta inte få tjänstledighet med lön. Sista ordet blev tack och lov inte sagt.