Nyhetsarkiv

Sjukvård på villovägar?

Det är en riktig soppa, där många mår dåligt, säger Peter Rockborn, ställföreträdande verksamhetschef för ortopedläkarna i Norrköping.

Omorganisationen av sjukvården i Östergötland är enligt många ett praktexempel på hur det inte ska gå till.
Snabba beslut, inga konsekvensanalyser, nedläggningar och omflyttningar av verksamheter med minimalt samråd med de anställda har idag lett till ett omfattande missnöje och missmod bland många tidigare entusiastiska läkare.

Behandlas som boskap

– Många anser att landstinget betraktar patienter som styckegods och läkarna som boskap som det går att flytta hur som helst. Att vi, patienter och personal, inte har några synpunkter som är värda att beakta. Bara vi får lite hö ibland så ordnar det sig. Men så fungerar inte vi människor, då blir det motreaktioner, säger Torsten Johansson, sekreterare i Läkarföreningen i Östergötland som arbetar som ortoped på Universitetssjukhuset i Linköping, där missnöjet är omfattande.
I dag råder ett förgiftat samarbetsklimat och mycket misstänksamhet.

Chefen för Ortopedicentrum Per-Otto Olsson hoppas att det ska lugna ner sig så småningom och att läkarna ska arbeta under de förutsättningar som finns.

– Det är kanske första gången en så grundläggande förändring drabbar doktorernas arbetssätt och det accepterar man inte. Ramarna är lagda och läkarna har fått diskutera innehållet, problemet är att de inte accepterar ramarna.

Störst är kanske ilskan och missmodet på ortopeden på Vrinnevisjukhuset Norrköping där en, under årtionden träget uppbyggd, mycket väl fungerande verksamhet med entusiastiska medarbetare monteras ned på ett sätt som ingen trodde var möjligt och flyttas till Motala där ett ortopediskt centrum för knä- och höftplastiker byggs upp.

Anders Starkhammar, överläkare och ortoped i Norrköping:

– För mig och alla andra var beskedet en lika overklig sak som att man skulle sagt åt en östtysk att Berlinmuren skulle plockas ned över en natt och att Sovjetunionen skulle upphöra.

– Vi hade ett relativt nytt sjukhus med en uppåttrend med utveckling och viss specialisering och ganska stor produktion, ja till och med större än Linköpings.

– Vid vårt första möte med chefen för Ortopedicentrum fick vi som utgångsbud att ”det är lika bra att ni gillar läget och följer med tåget och att det är ingen idé att ni tittar i närområdet för det kommer att vara lika jävligt där”.

Klyftan mellan ledning och anställda är nu på sina håll avgrundsjup och det råder oenighet om i stort sett allt – ekonomin, behovet att omorganisera, hur omorganisationen går till, vilka konsekvenser förändringarna får för vården och arbetsmiljön och hela tiden finns misstankar om dolda agendor och tillrättalagd statistik.

Men en sak är sjukvårdsledningen, landstingets politiker och länets läkare eniga om.
Omorganisationen innebär ett systemskifte inom sjukvården i Östergötland.
Nu ska filosofin att det blir bättre kvalitet och lägre kostnader om man skiljer planerad och akut vård och inför stor och specialiserad produktion testas i verkligheten.
Det som krånglat till det i Östergötland är att den nya kostymen måste sys ihop med tre ben eftersom politikerna av ”rättviseskäl” kastat in ett politiskt mönster i det medicinska och villkorat att alla tre sjukhusen – Linköping, Norrköping och Motala måste finnas med i den ihoptrocklade slutprodukten.

Systemskiftet i Östergötland med profilerade sjukhus innebär att läkare och patienter får resa till det sjukhus där vården produceras, vilket kan betyda resor på 20-30 mil tur och retur, inte bara för udda och högspecialiserad vård utan även för mängdsjukvård och rutinsjukvård.
Ortopeder från Norrköping som åker till Motala för att operera kan på vägen möta kollegor från Motala som åker till Norrköping för att hålla mottagning och vaska fram nya operationsfall.

Talesmännen för den politiska majoriteten i Östergötland – s, v och mp – menar att det tidigare var läkarna som styrde. I debattartiklar i lokalpressen säger man sig ” vågat förändra inomprofessionella maktstrukturer, med utgångspunkt från ett patientperspektiv”. I klartext: Nu har politikerna tagit makten för patienternas bästa.

Men många läkare känner inte igen sig i politikernas verklighetsbeskrivning där läkare och patienter blir ett nytt ”resandefolk”. Många oroar sig för att patienterna nu istället kommer att få sämre vård när de bollas mellan olika sjukhus och olika läkare.

”Patienterna har inte renodlade besvär”

– Tanken att profilerade sjukhus skulle vara bättre bygger på antagandet att patienterna har renodlade besvär, men verkligheten är sådan att patienten kanske har både ortopediska, kirurgiska eller medicinska besvär, menar ortopeden Roger Skogman, som varit mycket aktiv för att rädda Vrinnevisjukhuset i Norrköping, vilket han fått betala ett högt pris för.

Stig-Eric Åström, ortoped i Norrköping och ordförande i Östergötlands läkarförening menar att patienten kommer i kläm när läkarna tvingas resa och sjukvården blir industriell.

– Patienten behöver träffa sin operatör för att ställa frågor både före och efter operationen och läkaren behöver träffa patienten för att försäkra sig att allt gått bra. Nu har det blivit så att patienten kanske skrivs in av en doktor, opereras av en annan. Efter operatioen får patienten träffa en tredje läkare och blir det postoperativa problem kanske patienten blir omhändertagen av en fjärde doktor. Det är inte bra, menar Stig-Eric Åström.

Vansinnessnurr

– Det har blivit en vansinnessnurr, för det är en mycket konstlad uppdelning av verksamheten, säger gynekologen Leif Hidmark i Norrköping.

– Nu har man hittat på att våra polikliniska patienter ska opereras i Motala bara för att de är polikliniska, vilket betyder att vi skickar tiominutersingrepp som kirurgiska aborter i taxi 10 mil till Motala. Det tycker jag inte är bra patientomhändertagande.

– Patienterna klagar också hela tiden på att de inte får den vård de förväntar sig på hemorten och jag håller med dem. Enklare vård ska bedrivas där patienterna finns.

Bland ortopederna på Vrinnevisjukhuset har man räknat ut att om man lägger samman den tid som klinikens läkare tillbringar på de östgötska vägarna så motsvarar det en heltidstjänst varje dag.

Chefen för Ortopedicentrum, Per-Otto Olsson, menar att problemet med resandet inte är så stort som kritikerna säger.

– Före omorganiseringen reste 10 procent av alla läkare. Nu reser 15 procent.

Peter Rockborn, ställföreträdande verksamhetschef för ortopedläkarna i Norrköping:

– Patient-läkarrollen blir ytligare. Läkaryrket förändras i och med det här. Man blir en hantverkare som åker och gör ett jobb en dag.

Det innebär enligt Peter Rockborn att det personliga ansvaret riskerar att bli sämre.

– Det är viktigt att man får sopa upp efter sina egna misstag, då är incitamentet större att göra ett bra jobb från början, för annars medför det merjobb senare. Har läkaren en ytligare relation till patienten och kanske inte ens följer upp sina egna komplikationer riskerar vården att försämras, menar Peter Rockborn.

Lars Gollvik, överläkare och ortoped i Motala:

– Personligen hade jag helst sett att vi inte fått den här omorganisationen, som jag tycker är ett dåligt exempel på politikerstyrd sjukvård, men jag har accepterat att jobba inom den.
Jag sökte mig till Motala som var ett mindre sjukhus för att få arbeta mer brett, men nu har det ju blivit precis tvärtom, men jag måste säga att det går bra det också. En farhåga är att arbetet ska bli för ensidigt, men att specialisera sig och så småningom bli väldigt skicklig på något har också sin tjusning. Jag tror faktiskt att patienterna är väldigt nöjda, men jag ser ju bara de som är här, menar Lars Gollvik.

Torsten Johansson, ortoped i Linköping, menar att alla läkare och speciellt de yngre, behöver återkoppling från patienterna för att lära. Det är olyckligt om vi får en industriell produktion där patienterna blir ”knän”, ”axlar” och ”höfter”. Vi läkare behöver patientkontakt med kontinuitet, annars finns en risk att vi blir avtrubbade och kvaliteten sjunker, vilket i sin tur kostar pengar men inte minst lidande för patienterna.

Bengt Horn, ställföreträdande verksamhetschef på Ortopedicentrum i Motala.

– Det är väldigt viktigt med kontinuitet och det har varit problematiskt nu i början. Jag håller med om att resa fram och tillbaka på lång sikt inte är bra, men det motsäger inte att det går att nischa sjukhus. De som är intresserade av artroplastiker får flytta eller pendla till Motala och de som vill hålla på med traumatologi får bosätta sig i Linköping eller pendla dit och de som är intresserade av axelkirurgi får bo i Norrköping eller pendla dit.

Mats Håkansson, ortoped i Norrköping framför ytterligare en synpunkt.

– Som operatör gäller det att lära sig en åkommas eller skadas naturliga förlopp, vare sig det är opererat eller inte. Att tänka sig ett tidsperspektiv är jätteviktigt för att bygga upp sin egen referensbank. Det kallas erfarenhet och kan inte läras med hjälp av böcker. Som storproducent där man inte återser sin patient missar man den erfarenheten.

Vems behov styr sjukvården?Bengt Horn håller med den politiska majoriteten i Östergötland när den hävdar att det är professionens behov mer än patienternas behov som styrt sjukvården.

– Jag tycker inte att man kan säga att det är patienterna som kommit i första rummet. Professionen har haft ett väldigt starkt inflytande över vad som görs och hur det görs och när det görs.

Kommer det en ryggdoktor till Motala så blir det plötsligt ryggkirurgi och kommer det en väldigt duktig barnortoped till Linköping så blir det plötsligt barnortopedi. Så har det varit, men nu har politikerna tagit rodret och sagt att nu ska vi prioritera och bestämma vad som ska göras och det väcker naturligtvis väldiga reaktioner bland professionen.
Kritiken att systemskiftet har genomförts för snabbt och utan samråd och förankring vilket lett till stort utanförskap, speciellt bland ortopederna, har varit massiv.

Per-Otto Olsson, chef för Ortopedicentrum, varför har ni gått fram så fort?

– Det är riktigt att det gått väldigt fort, men vi behövde spara 300 miljoner kronor och det var bråttom. Vi har haft upprepade möten med alla doktorer inblandade, men ibland är det så att man säger att man inte varit delaktig och kunnat påverka när besluten går en emot. Sedan får vi se om acceptansen blir så mycket större bland läkarna i Skåne när ”Skånsk Livskraft” ska genomföras efter tre års utredande. Jag är inte så säker på det.

Ilskan är ju omfattande på sina håll, ångrar du ingenting?

– Jag kan inte vara nöjd med att en stor del av en nyckelgrupp som läkarna i nuläget inte ser fördelarna med organisationen av ortopedin i Östergötland. Visst finns det saker vi kunde gjort annorlunda, men jag är inte så säker på att acceptansen initialt blivit så mycket större.

Ett dilemma i strukturomvandlingen i Östergötland är att i ursprungsmodellen skulle akutmottagningen vara stängd nattetid på Vrinnevi-sjukhuset i Norrköping och all akut kirurgi koncentreras till Linköping, men efter protester från professionen och Norrköpingsborna tvingades landstingspolitikerna att öppna akuten även nattetid på Vrinnevisjukhuset i Norrköping.
Därmed slogs modellen med en högspecialiserad- och akutprofil i Linköping, kirurgisk profil i Norrköping och ortopedisk profil i Motala, delvis sönder, vilket lett till underbemanning i Norrköping när akuten åter öppnade nattetid utan att sjukhuset fick mer pengar.

Helene Andersson-Molina, ST-läkare på ortopeden i Norrköping.

– Idag finns det till exempel schemalagt en hel ryggmottagning på en doktor som överhuvudtaget inte finns i huset. Hur ska man lösa det när han är i Linköping? Det är otroligt mycket problem med vem som ska göra vad var. Doktorer är schemalagada på två ställen, man ska vara i Motala på morgonen och kvällsjour här. Det är tio mil till Motala. Det blir ingen kontinuitet i vården.

– Vi har också svårt att sköta avdelningsarbetet eller mottagningar. Det blir färre mottagningspass på färre doktorer. Dom som finns är överbokade och det blir svårt att göra någonting som är riktigt bra för patienten. Väntetiderna har faktiskt blivit längre inom de områden som inte prioriteras, exempelvis övre extremiteten.
De delar där väntetiderna reducerats som på ögon beror ju på att man tagit in en tredje part för att hjälpa till med väntelistan. Det är inte landstingets omorganisation som varit effektiv utan det är en tredje part som löst problemet, plus att man ändrat indikationen, man måste idag se mycket sämre för att få opereras.

Roger Skogman:

– Uppdelningen har också skapat problem och osäkerhet om vem som ska ta hand om vad. Ska komplikationer skötas på hemorten, där patienten är opererad eller från det ställe operatören kommer från?

– Ett problem är också säkerheten för patienter före och efter operationen på sjukhus som blivit för profilerade. Man tappar vanan och kompetensen att handlägga de problem som inte passar in i den egna profilen. Vem vet på förhand vilka patienter som kommer att drabbas av komplikationer, frågar sig Roger Skogman.

Anders Starkhammar, ortoped i Norrköping tar upp ett annat dilemma när akut och planerad vård förläggs på olika ställen.

– Basortopedi, dit nog egentligen höftprotester för artrospatienter och knäatrospatienter hör, borde finnas på de stora sjukhusen i Linköping och Norrköping, som har fullvärdig akutverksamhet. Eftersom vi primärt opererar in höftproteser på ett antal av de patienter, som ådragit sig höftfraktur, måste vi ha utrustning och kompetens för detta, samtidigt som vi måste se till att yngre kollegor får tillräcklig upplärningsvolym.
Men det är inte bara ortopederna som är missnöjda med den snabba strukturomvandlingen som påtvingats uppifrån.
Den uppåtgående trenden för forskningen i Linköping har nu stannat av på grund av den situation som råder.

Per Aspenberg, professor på Universitetssjukhuset i Linköping:

– Min allvarligaste kritik är att omorganisationen skett utan samråd med universitetets företrädare. Man har bara sagt att så här blir det. De styrande har inte förstått att ett gott akademiskt klimat kan bara finnas på en klinik som fungerar väl och det gör det inte idag. Det är svårt att få tag på läkarna som befinner sig än här än där. Väldigt många är frustrerade.

Ekonomin då – har strukturförändringen gjort den bättre?

Självklart säger landstingsledningen och sjukvårdsledningen som beslutat om systemskiftet.

– Vi har nu 15 procent mindre pengar och har opererat en procent färre patienter. Det hade inte gått med osthyvlesmetoden, säger Per-Otto Olsson.

– Nej, det är börsens uppgång, ränteintäkter och pensionsavsättningar, kortade vårdtider, effektiviseringar, indragna vårdplatser och mycket annat som gjorts oavsett systemskiftet som gör att ekonomin förbättrats, säger kritikerna.

För den som vill bli trodd krävs nog att en oberoende utredning levererar svaren.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera