Sjukhusprästen: ”Läkarna borde anmäla sig själva oftare”
Nyheter
Allt oftare går sjukvårdspersonalens uppfattning av vad som är medicinskt motiverat på tvärs mot organisatoriska och ekonomiska begränsningar.
– Man vill utföra ett arbete på ett visst sätt och så är det en massa omständigheter runtomkring som inte tillåter det. Etisk stress är en situation där en människa tvingas bryta mot sina egna innersta värderingar.
Det säger Daniel Brattgård, sjukhuspräst i sjukhuskyrkan på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Hans uppfattning är att den stressen har ökat, något han märker i kontakten med sjukvårdspersonalen.
– Jag tycker att personalen är beundransvärd i sin solidaritet med sin organisation och sin arbetsgivare, men det finns en smärtgräns: ”Hit men inte längre!”
System, struktur, budget
Daniel Brattgård pratar också om en annan typ av värderingar, som inte finns inom oss människor utan som sitter i system, struktur och inte minst i budget. Han kallar dem ”frysta värderingar”.
– Dem kan en enskild doktor inte rå på. Och ändå är läkaren medicinskt ansvarig i en medicinsk behandlingssituation för de beslut som han fattar i stunden.
I de fall som Sjukhusläkaren berättat om på föregående sidor framskymtar flera gånger att läkarna enligt ledning, riktlinjer, etc, alltså de ”frysta värderingarna”, inte får låta en eventuell vårdplatsbrist spela någon roll för deras beslut om åtgärd för patienten. Läkarna förutsätts tänka sig ett oändligt antal platser och förutsätts agera utifrån vad patienten behöver rent medicinskt.
”Någon måste bli Svarte Petter”
Finns det inte platser måste läkaren agera genom att initiera extraplatser, men eftersom det ofta är en jätteprocess så är det i realiteten inte så mycket annat att göra än att faktiskt kalkylera med att alla inte får plats och någon patient måste vara Svarte Petter.
Daniel Brattgård anser att det är en huvudlös tanke att inte ta hänsyn till att platsernas antal är ändligt.
Den politiska ledningen sviker
Han tycker att beslutsfattare och vårdgivare borde bli mycket tydligare med sitt ansvar för sådana situationer där organisationen begränsar läkarnas möjlighet att följa vad som är förenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet och deras medicinska övertygelse.
– Alla, inklusive jag, är med på att vi inte kan och inte bör göra allt. Vi har inte råd med det, hur smärtsamt det än kan låta.
– Men om inte politikerna tar sitt ansvar och gör de övergripande prioriteringarna, då ramlar dessa ner på läkarna face to face med patienterna. Det är orättvist mot både patienten och mot doktorn. Jag tycker att den politiska ledningen, som är ytterst ansvarig, sviker när det gäller de svåra och känsliga prioriteringsfrågorna.
Anmälningar om systemfel måste nå högsta ledningen
Ulrik Kihlbom, lärare i medicinsk etik vid Uppsala universitet, anser att det vore en god idé att avvikelseanmälningar om systemfel gick också till sjukhus- eller till och med landstingsledningen, för att inte riskera att fastna hos enhetschefen.
– Då skulle de bli synliga på ett helt annat sätt, säger Ulrik Kihlbom, som också tror att det skulle underlätta en enig syn på hur sjukvården egentligen fungerar, mellan beslutsfattare och professioner.
Och Daniel Brattgård påminner om Lissabondeklarationen, etikdokumentet om patienters rättigheter som World Medicial Association har antagit, och som Sveriges läkarförbund har anslutit sig till:
Läkaretiken
Närhelst lagstiftning, regleringsåtgärder, eller annan administration eller institution förnekar en patient dess rättigheter bör läkare vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa eller återupprätta dem.
– Då gäller läkaretiken, säger Daniel Brattgård.
– Annars bryter en läkare mot sina innersta värderingar. Ibland behöver man bryta mot de ”frysta värderingarna”.
Utmana systemet
Daniel Brattgård tycker att det vore bra om läkare och även annan sjukvårdspersonal oftare anmälde sig själva.
– Det är ett sätt att utmana systemet och visa att det inte fungerar, säger han, men påpekar också att oavsett organisationsform så innebär sjukvård en del svåra val och att det faller på läkarna att göra dem. Det hör till den medicinska bedömningen.
Daniel Brattgård berättar om Mäster Eckhart, en tysk munk som levde för 700 år sedan. En dag vaknade han och upptäckte att han hade massor att göra. Han första tanke var att han då måste be en halvtimme istället för en kvart, annars skulle han aldrig hinna med att göra allt han måste.
– Det är effektivitet, säger Daniel Brattgård.
– Ju mer stress man är utsatt för, av alla sorter, desto mer reflektion behövs. Detta är otroligt effektivt använd tid. Annars hinner man inte tänka efter, inte känna efter, förrän det är för sent.
Investera i personalen
Daniel Brattgård tycker det är hoppfullt att personalen också i allt större utsträckning efterfrågar möjligheter till reflektion. Däremot är han bekymrad över att arbetsgivarna inom sjukvården inte lika ofta ser vad man har att vinna på detta utan på ett lite enögt vis ser personalen som en utgift, som ju dessutom är organisationens största.
– Över 60 procent av Sahlgrenska Universitetssjukhusets budget utgörs av personalkostnader, alltså en hög utgiftspost. Men med tanke på att ett sjukhus är ett kunskapsföretag kan man lika gärna se denna post, inte som en utgift, utan som en stor investering, som det gäller att förvalta klokt, säger Daniel Brattgård och gör jämförelsen med införskaffandet av nya dyra maskiner till sjukhuset.
– Då tecknar vi avtal om regelbunden service och att någon kommer direkt när något går sönder. Servning av personal heter etisk reflektion, vägledning, handledning mentorskap, coacher… Och det drar man ner på!
Läkaruppropet en ljusning
Men Daniel Brattgård skymtar också en ljusning, till exempel i fjolårets läkarupprop, en protest från läkarna själva.
– I den mån folk vågar stå på sig och vågar vara whistleblower så tror jag att det finns en enorm kraft i det. För du kan inte trycka ner de grundläggande värderingar som finns hos personalen i sjukvården.
Detta läser jag med stor förnöjsamhet. Att så tydligt träffa spiken med ett enda hammarslag är mycket klokt och eftertänkt. Daniel Brattgård har alltid pläderat för de frågor som vi andra ständigt brottas med i vården, men som vi aldrig får tid att reflektera över. Än mindre att iscensätta förändring i den verkliga vårdvardagen. Jag vågar påstå att vi sannolikt är den enda kategorin av arbetskraft som får stå ut med att ständigt inte räcka till för det vi egentligen skulle vilja uträtta med våra patienter. Det är ett sorgligt konstaterande. Det finns inga pengar hör vi som klagolåt från politiker och från arbetsgivare. Det är inte sant, men tas aldrig något grepp i för att åstadkomma förändring. Jag slutar ändå aldrig att hoppas.