Nyhetsarkiv

Sjukhusläkarföreningen firar 110 år!

Från att tidigare haft ett fritt förhandlingsmandat är föreningen idag som yrkesförening sjukhusspecialisternas främsta företrädare i centrala fackliga frågor inom Sveriges Läkarförbund.

En viktig roll som vi delar med Distriktsläkarföreningen, Sveriges Yngre Läkares Förening, SYLF, Privatläkarföreningen och Chefsföreningen, som tillsammans garanterar att professionen har ett rejält förtroendemannainflytande i Läkarförbundet. När Sjukhusläkarföreningen bildades år 1895 under namnet Svenska Lasarettsläkareföreningen var det mot den omfattande förändringen i samhällsbilden som växte fram under senare delen av 1800-talet.

Bristen på arbete skapade behov av fackföreningar

Städer och tätorter expanderade och blev motorer i den nya ekonomin. En ny marknad för lönearbete växte fram i och med industrialismen. Med lönearbetets ökande betydelse introducerade också ett nytt fenomen i samhället; arbetslöshet.

Bristen på arbete, som initialt var en konsekvens av urbaniseringen, skapade ett behov av en framväxande fackföreningsrörelse, som kom att ersätta tidigare generationers skråväsende.

Den första riksföreningen för läkare med facklig inriktning var Distriktsläkarföreningen som bildades under namnet Svenska Provinsialläkarföreningen år 1880. Visserligen hade Svenska Läkaresällskapet grundats redan 1807, men syftet här var att ge professionen möjlighet att träffas för fortbildning.

Svenska Lasarettsläkareföreningen bildades den 10 juli 1895 i Kristiania d.v.s. nuvarande Oslo.
Initiativtagaren till föreningen var Per Söderbaum vid denna tid verksam i Falun.

Redan år 1887 vid det allmänna läkarmötet i Norrköping hade man diskuterat att sluta läkarna samman. Söderbaum presenterade ett ”förslag till sättet för lasarettsläkarnas tillsättning, avlöning och pensionering”, som senare överlämnades till Kunglig majestät.

Vid mötet tillsattes en interimsstyrelse bestående av Söderbaum tillsammans med kollegorna Carl-Axel Bergh från Gävle och Johan Gabriel Frykman från Karlshamn.
1895 kallade Söderbaum och Bergh till ovannämnda möte i nuvarande Oslo. Frykman hade tyvärr avlidit i maj samma år under en resa i Tyskland.

Tjugo lasarettsläkare infann sig till mötet och valde Anders Peter Westerberg från Falköping till ordförande och Jacques Borelius från Karlskrona till sekreterare och kassör.

Alla lasarettsläkare utom tre gick med i föreningen

Borelius la ner ett stort arbete med att utforma föreningens stadgar. Dessa och brev skickades till samtliga lasarettsläkare med erbjudande om medlemskap. Alla utom tre gick med i föreningen. Årsavgiften 1895 var fem kronor per år, men höjdes två år senare till 20 kronor.
Vän av ordning ställer sig frågan; hur kom det sig att svenska läkare åker till Oslo för att bilda förening?

Den första tanken är givetvis att detta har med unionstiden att göra. Men några sjukvårdspolitiska band till Norge fanns inte. Unionen med Norge gällde enbart utrikespolitik och en gemensam kung. Unionen som för övrigt upplöstes för i år 100 år sedan.

Nej, skälet till att föreningen bildades i Norge är två; Först och främst så hade Nordisk kirurgisk förening sitt andra möte i Kristiania och två; Flertalet av dåtidens lasarettsläkare var kirurger.

Internmedicin fanns bara vid de stora sjukhusen under 1800-talet. Möjlighet till internmedicinsk vård erbjöds en större allmänhet under sommarmånaderna vid Sveriges hälsobrunnar som t ex Sätra och Medevi.

De viktigaste frågorna då föreningen var ung var pensionsfrågan och lasaretts-stadgan, som tog mycket tid i anspråk.

Någon för sjukhusläkarna acceptabel lösning på pensionsfrågan uppnåddes aldrig under de första decennierna och föreningen kom att stranda förhandlingarna med regeringen då finansministern nekade att hjälpa en kår ”som hade det så bra ställt som lasarettsläkarkåren.”

Lasarettsstadgan var tidigt den andra viktiga frågan för föreningen. Den Kungliga Lasarettskommittén som efter riksdagsmotioner från herrar Grundberg och Wallis tillsatts 1895 avgav 1899 sitt betänkande med förslag till lasarettsstadga, sjukstugestadga och reglemente för lasarettsläkarnas pensionskassa.

Till en början var föreningen nöjd med hur kommittén löst sitt uppdrag. Som ingenting är evigt bestående så uppstod med tiden kritik mot stadgan.
1915 noterar föreningen att antalet nylegitimerade läkare sjunkit väsentligt samtidigt som behovet av underläkare stadigt ökat.

Lasarettsläkarna fick slåss för de yngre

SYLF har ännu ej bildats varför Lasarettsläkarföreningen driver frågan om en höjning av underläkarlönerna till minst 2.500 kronor, för familjebostad och semesterarvode, tillskapande av möjlighet för underläkarna att beredas möjlighet till extrainkomst och slutligen att alla lasarett där platsantalet överstiger 90 bör ha underläkare.

Ett första embryo till konflikt där föreningen engagerade sig var den så kallade Lidköpingsfrågan.
År 1907 hade Skaraborgs läns landsting beslutat att höja lönerna för sina lasarettsläkare, men samtidigt göra betydande inskränkningar för läkarna när det gällde extrainkomster via mottagningsverksamhet.

Detta gillades inte av föreningens styrelse som uppmanade alla aspiranter att inte söka. Medicinalstyrelsen delade Lasarettsläkarföreningens uppfattning, men Lidköpingsdirektionen överklagade till Kunglig Majestät.
Detta resulterade i att Medicinalstyrelsen fick i uppdrag att förtydliga stadgan. En solidarisk läkarkår blockerade tillsättningen av tjänsten i åtta år som upprätthölls via förordnande.

Även om man i slutändan endast till viss del förmått motparten att modifiera sitt förslag så hade man satt sig i respekt.

Svenska Lasarettsläkareföreningens inträde i Sveriges Läkarförbund – en organisation där mycket skall rymmas under samma hatt.

Sveriges Läkarförbund bildades 1903 under namnet Allmänna Svenska Läkarföreningen. Till en början hade Läkarförbundet en helt annan roll mot idag och Lasarettsläkarna valde att stå utanför förbundet till år 1949. Det främsta skälet var att Lasarettsläkarföreningen hade självständig partsställning och inte ville förlora sin självständiga handlingsfrihet.

1919 ombildas Allmänna Svenska Läkarföreningen till Sveriges Läkarförbund och får en styrelse som benämns Centralstyrelsen.

1921 bildas Sveriges Yngre Läkares Förening (SYLF) som 1922 ansluts till Läkarförbundet. Samma år blir Svenska Militärläkarföreningen, Svenska Stadsläkarföreningen, Svenska Skolläkarföreningen och Provinsialläkarföreningen sektioner i Läkarförbundet.

Parallellt med Lasarettsläkarföreningen fanns även Universitetssjukhusens Överläkarförening och Biträdande Överläkares Förening.

År 1949 ansluter sig Lasarettsläkarföreningen som riksförening till Läkarförbundet. Samma år genomförs en stadgereform i Läkarförbundet som innebär att delföreningarna indelas i två kategorier: riksföreningar och lokalföreningar. Medlemmarna får rösträtt via valfri riksförening och en lokalförening.

Tio år senare är det dags för en ny organisationsöversyn i Läkarförbundet. Delföreningarna benämns nu yrkes-, lokal-, specialist- och intresseföreningar.
1963 bildades nuvarande Medicine Studerandes Förbund under namnet Svenska Medicine Kandidaters Förbund (SMKF).

Bildandet var en protest mot införandet av vikariatslön för med kand som var lägre än den lön legitimerade läkare hade. Tidigare hade vikarierande kandidater fått ordinarie underläkarlön respektive full provinsialläkarlön. 1970 fick SMKF ställning som yngreförbund inom Läkarförbundet med adjungerad representant till CS.

Även om Lasarettsläkarföreningens partsställning överförts till förbundsnivå så har avtalsförhandlingarna genom åren varit föreningens viktigaste uppgift och har kommit att förstärkas efter den så kallade sjukronors reformen.
Sjukhusläkarnas intressen i förhandlingsdelegationen har under alla år förts av föreningens representanter och många gånger stött på patrull inte minst vid sjukronors-reformens införande.

Den reform som trädde i kraft 1 januari 1970 innebar genomgripande förändringar och var en revolution enligt många mot läkarkåren.
Reformen innebar fast lön för läkare i offentlig tjänst och enhetlig patientavgift för läkarbesök i öppen vård (7 kronor för läkarbesök och 15 för hembesök, sjukvårdshuvudmannen fick genom Försäkringskassan 31 kronor per besök).

Tidigare möjligheter till extra förtjänst genom att ta emot många öppenvårdsbesök försvann. Reformen innebar för läkarna en helt i tidens röda anda omfattande inkomstutjämning.

Motståndet mot totallön och arbetstidsreglering var hårdast från Lasarettsläkarföreningen naturligt nog då överläkarna hade inkomster från den öppna vården.
Underläkarna i SYLF var mer positiva för att inte säga pådrivande till reformen, vilket säkerligen berodde på att de bara hade sin fasta lön och i gengäld fick förbättrade anställningsvillkor genom det slutliga avtalet.

Lasarettsläkarna tryckte dock på och det var hårda och långa förhandlingar där det in i det sista var ovisst om ett avtal skulle kunna träffas eller förhandlingarna strandas. Slutligen kunde betydelsefulla vinster tas hem såsom exempelvis bundenhetskompensation och personlig avlösning.

Under åren har kårens uppfattning om reformen skiftat och främst inom sjukhusläkarkretsar har reallönesänkningen varit kännbar och många kan berätta om den gamla goda tiden.

Schemaläggning stor stridsfråga

För att återta köpkraft har förbundet flera gånger tillgripit stridsåtgärder. 1971-72 då riksdagen stiftade en tjänstepliktslag (”tvångslag”) som stoppade fortsatta stridsåtgärder, 1981-82 då arbetsgivaren krävde schemaläggning av ordinarie arbetstid till obekväm tid, 1986 då förbundet yrkade ”en krona mer i timmen” och 1993-94 då arbetsgivaren på nytt ville införa schemaläggning av jouren.

År 1975 bildas Svenska Överläkarföreningen (ÖF) genom en fusion mellan Universitetssjukhusens Överläkarförening (USÖ) och Lasarettsläkarföreningen.
Biträdande Överläkares förening hade tidigare gått upp i Lasarettsläkar-föreningen ”eftersom denna redan tillvaratog bölarnas fackliga intressen.”

Avtal om jour och beredskap

Under åren 1975 till 1979 träffas en rad avtal om en rad förbättringar av ersättningarna för såväl arbete som bundenhet under jour och beredskap.

1982 infördes bland medlemmarna den mycket kontroversiella 70/30 regeln innebärande att 30 procent av jourkompersättningen skall betalas ut i pengar.

Under 1980-talet utarbetar förbundet riktlinjer för planering och organisation av arbete under obekväm tid, vilka 1990 ingår i Läkaravtalet. (Specialbestämmelser för läkare).

Dessa har fått stor betydelse för vår arbetsmiljö och av riktlinjerna framgår bl.a. att sammanhängande arbetspass – ordinarie arbetstid och/eller jour – där läkaren erfarenhetsmässigt ej får sex timmars nattvila, skall begränsas till 18 timmar; att läkare ej skall delta i jour och/eller beredskap genomsnittligt oftare än vart sjunde dygn i jour, vart femte dygn i beredskap a) eller vart tredje dygn i beredskap b) samt att läkare som fullgör jour skall beredas ledighet minst en halv dag dagen efter ett jourpass.

1988 föddes tidningen Överläkaren

I rollen som delförening i ett större förbund blev det allt viktigare att nå ut med information till medlemmarna. Överläkarföreningens styrelse insåg detta och ville samtidigt ha ett organ för debatt och opinionsbildning om sjukhusläkarnas fackliga problem, som även skulle rikta sig utanför kåren. Så föddes denna tidning under namnet Tidskriften Överläkaren enligt ett fullmäktigebeslut år 1988.

Ny organisation

1992/93 är det åter dags för en ny organisationsutredning – GRYTA (Gruppen rörande Yrkesföreningstillhörighet och Annat). Förslaget innebar att Överläkarföreningen skulle vara yrkesförening för alla specialistkompetenta läkare i sluten vård och att SYLF skulle utgöra en ren underläkarförening.

Samtidigt skulle en separat yrkesförening för cheferna bildas. Vidare beslöts om en utökning av fullmäktige och att skapa en jämn fördelning av rösterna mellan lokalföreningarna och yrkesföreningarna.

Förslaget gillades av fullmäktige som antog detsamma med bred enighet. Därmed kom Sjukhusläkarföreningen att få sin nuvarande struktur, som innebär Läkarförbundets största yrkesförening med mer än hälften av dess medlemmar.

Namnbyte år 2002

På initiativ från dåvarande ordföranden Gunnar Sandberg bytte Överläkarföreningen år 2002 namn till Sjukhusläkarföreningen, ett namn som mer återspeglar medlemssammansättningen.

Förslaget var inte okontroversiellt då många ansåg att Överläkarföreningen var ett väl inarbetat varumärke. Dessutom ingår inte 1500 klinikchefer och 7000 underläkare som medlemmar i föreningen eftersom dessa har egna yrkesföreningar, Chefsföreningen resp SYLF.
Vidare ansågs beteckningen överläkare ge status samtidigt som andra ansåg namnet bättre på en otidsenlig herrklubb. Sjukhusläkarföreningens fullmäktige gillade dock förslaget och namnbytet antogs.

Redan 2001 hade föreningens tidning bytt namn till Sjukhusläkaren för som man då skrev bättre återspegla syftet med innehållet och visa vilka grupper vi är ett forum för.

Idag är Sjukhusläkarföreningen (Sf) en modern yrkesförening i Sveriges läkarförbund som tar tillvara sjukhusläkarnas intressen i organisationen.

De viktigaste frågorna för Sjukhusläkarföreningen är att bevaka lönebildning, arbetsmiljö, sjukvårdsorganisation, forsknings- och utbildningsfrågor. Detta sker genom representation i Läkarförbundets delegationer och råd och inte minst dess centralstyrelse (CS).

Som exempel kan nämnas den viktiga Förhandlingsdelegationen (FD) där idag tre av sex ledamöter återfinns i Sjukhusläkarföreningens styrelse.
Föreningen har till sin hjälp ett välfungerande kansli i Läkarförbundets lokaler som idag leds av kanslichef Gunilla Burénius.

I alla landets landsting/regioner finns lokalavdelningar där man har möjlighet att engagera sig.

Som medlem av Sjukhusläkarföreningen har man också möjlighet att motionera till fullmäktige (föreningens högsta beslutande organ) eller skriva debattartiklar i tidningen Sjukhusläkaren och därigenom påverka Sjukhusläkarföreningens politik.

• Fotnot: Artikeln bygger delvis på den jubileumskrönika ”Från enskild utövare av läkekonsten till landstingsanställd tjänsteman”, som dåvarande kanslichefen Leif Gustafsson skrev till Överläkarföreningens 100-årsjubileum år 1995.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera