Sjukhusläkaren reder ut generika-begreppen
Vad krävs för att få ett
generiskt läkemedel godkänt?
– Att det går att visa att den aktiva beståndsdelen i läkemedlet kan förväntas påverka patienterna på ett likartat sätt som originalläkemedlet och att det har en viss specificerad kemisk kvalitet.
Det måste alltså inte visas i kliniska prövningar att det generiska läkemedlet har samma effekt som originalet.
I normalfallet räcker det att visa att man har samma farmakokinetik, dvs att man hittar samma koncentrationer av den aktiva substansen i blodet på patienterna.
Medelkoncentrationen får variera högst 20 procent upp och ner från originalet om det inte är ett läkemedel där koncentrationsskillnader är speciellt känsligt. Håller sig det generiska läkemedlet inom dessa ramar säger man att det råder bioekvivalens med originalläkemedlet.
Kan företaget visa detta och att den kemiska kvalitén är tillfyllest godkänns läkemedlet som generiskt och då behöver företaget inte göra några kliniska prövningar för övrigt för att visa en viss effekt, utan det betraktas som att det generiska läkemedlet är tillräckligt likt originalet.
När det gäller bioekvivalens är vi i första hand oroliga för att tillsatsämnen/bindeämnen kan interagera med den aktiva substansen och på så vis minska effekten genom försämrad absorption eller öka biverkningarna genom ökad absorption.
Är originalet en väldigt enkel beredning som bara ska lösas upp i magen och direkt tas upp i tarmen kan det räcka med att man stoppar en tablett i saltsyra och ser om den har samma upplösningshastighet som originaltabletten. Har den det och samma aktiva substans så räcker det.
Men normalt sett testar man generikas farmakokinetik på en grupp patienter. Det brukar röra sig om några tiotal personer.
Borde man inte för patienternas bästa testa effekten?
– Nej, det är inte nödvändigt normalt sett. Reglerna är uppsatta för att få fram generika, vilket är till gagn för patienterna. Sätter samhället upp för hårda regler får vi inga nya generika. Systemet är väl utprovat och fungerar bra.Testerna är fullt tillräckliga. I vissa fall görs effektstudier i stället för kinetikstudier. Det kan gälla blodtrycksmediciner där man mäter blodtryck istället för läkemedelskoncentration och ser om det blir samma resultat.
Hur mäter man bioekvivalens?
– Man mäter något som kallas ytan under kurvan (AUC) vid upprepade tillfällen. Det betyder att man tar blodprover och mäter koncentrationen som först går upp i topp och sedan går ner med en viss halveringstid. Man tittar också på hur snabbt toppen kommer och hur hög den är.
Tiden till toppen är oftast inte så kritisk, men alla de andra medelvärdena ska i princip ligga inom 20 procent upp eller ner, även om de 20 procenten inte är heliga.
Dessa acceptanskriterier bygger på en bedömning att skillnader av denna storleksordning saknar klinisk betydelse.
Om det är ett läkemedel som patienterna tål i höga doser och där man har god marginal mot icke-effektiva koncentrationer kan man vara lite mer generös med gränserna. Om det är ett läkemedel där den effektiva nivån och den biverkningsbemängda ligger nära varandra kan snävare gränser behöva tillämpas.
Vem gör testerna?
– Det gör företagen själva efter de noggranna regler och metoder som myndigheterna har fastställt. Sedan granskar Läkemedelsverket dokumentationen och bestämmer om läkemedlet ska godkännas.
Vad kan de som godkänner nya generiska läkemedel?
– Det är experter på farmaci eller kemisk kvalitet. Sedan är det så kallade farmakokinetiker. Båda dessa grupper är oftast apotekare.
Däremot är läkare sällan involverade. Det sker bara i de speciella fall då det kan finnas anledning att modifiera den 20 procentiga acceptansgränsen, eftersom det i normalfallet inte går ut på att bedöma kliniska effekter utan mer pillrets egenskaper.
