• 15 december 2004
• 0
• AV: Christer Bark

Men ansvaret vilar tungt på den enskilde läkaren och alltför få verksamhetschefer engagerar sig i medarbetarnas kompetensutveckling.

Sjukhusläkarföreningen har under våren 2004 genomfört en enkätundersökning bland 10 procent av föreningens medlemmar. Syftet med undersökningen var att ge en bild av sjukhusläkarnas lönebildning vilket redovisades i nummer 4/2004, men även att kartlägga arbetsmiljön och omfattningen av fortbildning.

Fortbildning utanför arbetsplatsen i form av konferenser, kurser, auskultation m.m. definieras som extern fortbildning till skillnad från den som sker på arbetsplatsen bestående av självstudier, förläsningar eller seminarier vilken benämns intern fortbildning.

2003 deltog Sveriges sjukhusspecialister i medeltal i 1,8 externa fortbildningsaktiviteter, såsom kurser, konferenser och kongresser, under i medeltal 11,9 dagar.

Av dessa dagar var 9,8 dagar beviljade med tjänstledighet och full lön, 1,1 dag med tjänstledighet utan lön och en halv dag finansierades via jourkompensationsledighet.
Resultatet överensstämmer väl med resultatet från Sjukhusläkarföreningens fortbildningsenkät 1999 avseende åren 1997 och 1998.

Då deltog sjukhusspecialister i medeltal i 2,5 externa fortbildningsaktiviteter per år motsvarande 8 dagar för båda åren.

När vi jämför i vilken utsträckning professionen besöker Rikstämman, kurser/konferenser, kongresser etcetera mellan åren 2003 och 1997 så finner vi ingen större skillnad .
I vissa länder inom EU har man infört recertifiering av läkare baserat på i vad mån läkaren deltagit i fortbildningsaktiviteter eller ej. Mot denna bakgrund är det intressant att studera hur stor del av Sveriges sjukhusspecialister som inte deltagit i någon fortbildningsaktivitet alls.

Vår enkät visar att 2003 uppgick denna siffra till 11 procent. Sannolikt behöver man dock ett längre tidsperspektiv för att få rättvisande siffror. Tittar vi på motsvarande siffror för 1997 så deltog inte heller mer än 11 procent i någon extern fortbildning och 1998 var motsvarande siffra 8 procent.

Sammantaget båda åren var det dock bara 3 procent som inte deltog i någon fortbildningsaktivitet. Det senare måste anses vara ett bra resultat.

Många befarar att professionens fortbildning kommer att äventyras med nya skärpta regler när läkemedelsindustrins möjlighet att betala för resa, kost och logi vid konferenser och kongresser inskränks.

Tidigare uppfattning att läkemedelsindustrin finansierat merparten av läkarkårens fortbildning är sannolikt fel.

I Sjukhusläkarföreningens fortbildningsenkät från 1999 framgår att bara 16 procent av läkares fortbildning avseende resekostnader, uppehälle och avgifter betalades av industrin. Däremot har Läkemedelsindustrin sannolikt bidragit med en större del av finansieringen av privat- och distriktsläkares fortbildning.

Dålig ekonomi det stora hotet
Vad som är ett större hot för möjlighet till framtida fortbildning är sjukvårdhuvudmännens alltmer urholkade ekonomi. Detta i kombination med det nya avtalet mellan Landstingsförbundet och Läkemedelsindustriföreningen kan få ödesdigra konsekvenser.

Sjukvårdsadministratörer och politiker uppvisar ofta en besvärande okunskap om läkarkårens behov av kontinuerligt lärande.

Detta illustreras väl i den offentliga debatten från Region Skåne där Ulf Jacobsson på Region Skånes juridiska avdelning i våras ville stoppa all form av fortbildning finansierad av läkemedelsindustrin.
Efter intensivt arbete från de fackliga organisationerna och artiklar i Sjukhusläkaren kom reglerna att ändras för att följa det nya avtalet mellan Läkemedelsindustriföreningen och Landstingsförbundet.

Ställer regionen Skåne
upp med 100 miljoner kronor?
Ingrid Sandhall från Mellersta Skånes Läkareförening har uppskattat kostnaden för läkemedelsindustrins bidrag till läkares fortbildning i Regionen till 200 miljoner kronor på årsbasis.

Med det nya avtalet mellan Landstingsförbundet och Läkemedelsindustriföreningen så innebär detta att 100 miljoner kronor måste avsättas för fortbildning från Regionen om nuvarande nivå skall kunna bibehållas.

Ulf Jacobsson har kommenterat detta till Svenska Dagbladet med;
– Om det nu var utbildningar för 200 miljoner kronor så måste vi fråga oss om det är utbildningar som är betydelsefulla för regionen.

Den enskilde har säkert nytta av dem, men gäller det också för Region Skåne?

Samma okunnighet utrycker även Regionstyrelsens ordförande Uno Aldegren om kostnaden för fortbildning;
– Den verkar väldigt överdriven och om den stämmer så indikerar den bara att väldigt många av våra läkare konstant befinner sig på olika utbildningar. Eller så är det väldigt dyra utbildningar.

Larmsignaler
Redan nu kommer larmsignaler som indikerar att kollegor uppmanas av arbetsgivaren att betala till hälften av läkemedelsindustrin finansierade kongressresor med på kliniken fonderade medel från läkemedelsprövningar.
Hur kan det nu bli så illa att beslutsfattare och tjänstemän går i sådan otakt med professionen?

Bristen på konkurrens är en förklaring. Med nuvarande planekonomiska sjukvårdssystem med oftast enbart en producent av sjukvård i respektive region/landsting finns inga incitament att skapa en lättillgänglig och högkvalitativ sjukvård.

Att investera i kunskap och kompetens är livsavgörande för t.ex. bilindustrin som vill överleva i en marknadsekonomi.

Risken är att skånsk sjukvård med tiden kommer att få likheter med den östtyska Trabanten. Folket står i kö och erbjuds visserligen i slutändan något som går att köra med, men med vilken kvallitet?

10 procent till vidareutbildning
För att svensk sjukvård även fortsättningsvis skall investera i kompetensutveckling av läkarkåren har Sjukhusläkarföreningen motionerat och fått stöd i Läkarförbundets fullmäktige för att förbundet skall verka för att en summa motsvarande 10 procent av läkarbudget skall avsättas för läkares vidareutbildning och fortbildning.
Detta för att skapa en budget med för läkares kompetensutveckling öronmärkta pengar.

Även om flertalet lever upp till Läkarförbundets rekommendation om extern fortbildning så är fortbildning inte bara kurser och kongresser.

Den lärande miljön i vardagen
Lika viktigt som att åka på kongress eller kurs är att skapa en lärande miljö i vardagen med tid avsatt för självstudier, kollegial dialog och reflektion.
Som framgår av tabell 3 så tycks gruppen som inte har någon tid för intern fortbildning ökat från 20 till 45 procent från 1997 till 2003.

På motsvarade sätt har gruppen med 1-2 timmar fortbildning per vecka minskat.

En förklaring skulle kunna vara att ökad andel sjukvårdsarbete till följd av rationaliseringar och besparingar tränger ut annan verksamhet. Detta kan dock ej konfirmeras av våra specialistenkäter 1996 och 2003 där vi lät intervjupersonerna skatta sin arbetsvecka.
74 respektive 72 procent av arbetsveckan användes till direkt patientfokuserat sjukvårdsarbete.
En viktig faktor för att åstadkomma såväl intern som extern fortbildning är att utvecklingssamtal förekommer regelbundet och att det upprättas en fortbildningsplan enligt CPD-modell.

Utvecklingssamtalet blir därmed grundbulten i utvecklingen av verksamheten och den enskilde doktorn.
Nu som för fem år sedan är det enbart 60 procent som haft utvecklingssamtal med sin chef och av dessa upprättades en fortbildningsplan bara i 30 procent.
I klartext innebär detta att enbart var femte sjukhusspecialist har en fortbildningsplan.

Dessutom uppger de som har en plan att den bara följs i 62 procent av fallen. Så i slutändan är det bara var tionde specialist som är delaktig i en fungerande fortbildningsprocess.

Hur kommer det sig att detta fungerar så dåligt i praktiken?
För läkare under utbildning fungerar systemet väl idag med handledare och ett riktigt utbud av SK-kurser via IPULS (Institutet för professionell utveckling av läkare i Sverige).

För den färdige specialisten är situationen annorlunda. Sannolikt saknar många verksamhetschefer intresse, kompetens och inte minst budget för fortbildning.
En del verksamhetschefer anser att det helt vilar på den enskilde individen att svara för sin fortbildning.

I andra fall kan det handla om en direkt konkurrens situation där verksamhetschefen inte vill ha för välutbildade kollegor. Sådana exempel finns när någon vill gå en ledarskapsutbildning på arbetsgivarens bekostnad.
Det värsta scenariot är dock kliniken med en icke läkare som verksamhetschef som över huvud taget inte förstår behovet av fortbildning.

Bristande intresse
Verksamhetschefernas ofta bristande intresse illustreras väl i Sjukhusläkarföreningens fortbildningsenkät från 1999 i en fråga om vem som initierat senaste fortbildningstillfället. 65 procent anger att det var på eget initiativ och enbart 16 procent kom på förslag från verksamhetschefen.

Anmärkningsvärt är att inte fler verksamhetschefer kommit på tanken att delegera ut uppgiften att ha ett övergripande ansvar för kollegiets fortbildning på någon senior kollega.

Läkarförbundets mångåriga krav att utvecklingssamtal med upprättande av en fortbildningsplan har som framgår av våra undersökningar inte fått tillräckligt genomslag ute i verksamheten.
Nu tar vi åter krafttag i frågan. En arbetsgrupp bestående av representanter för Läkarförbundets Chefsförening, Privatläkarförening, Sjukhusläkarförening, Svenska Läkaresällskapet och Läkarförbundets utredningsavdelning har gemensamt utarbetat ett förslag till ett dokumentationsverktyg för fortbildning att användas vid utvecklingssamtal.

Instrumentet kommer så snart det är färdigutvecklat att testas ute i verksamheten hos ett antal specialitetsföreningar.
Enligt arbetsmiljölagen åligger det arbetsgivaren att se till att arbetstagaren har adekvat utbildning för sina arbetsuppgifter. Men hur når man dit?

Ett realistiskt och bra förslag är att man inför inspektionsverksamhet liknande den modell som vi idag har för vidareutbildningen inom ramen för SPUR (Specialistutbildningsrådet).

Ett tungt ansvar vilar även på Specialitetsföreningarna som måste ta på sig ansvaret att utforma av IPULS granskade och marknadsförda utbildningar som återspeglar kunskapsutvecklingen inom specialiteten.
Likaså att marknadsföra internationella kurser och kongresser så att informationen når alla yrkesverksamma läkare som det berör.