• 01 maj 2012
• 0
• AV: Anna-Lena Bengtsson

Han vill se en professionalisering av arbetet med donatorer där betydligt fler än i dag engagerar sig på det lokala planet.

– Det krävs en genomtänkt organisation med fasta rutiner och att sjukhusledningen markerar att det är ett viktigt arbete, säger han.

Helst vill Lars Bäckman att varje sjukhus inrättar en donationsplan för hur man ska gå till väga för att arbetet ska ske rationellt och effektivt när det finns möjlighet till donation.

Spanien ett föredöme

– Det borde vara lika självklart som att alla sjukhus har en katastrofplan, konstaterar han. Lars Bäckman vill se samma positiva grundsyn till donationer i svensk sjukvård som i föregångslandet Spanien.

Han berättar att antalet donationer ingår som en kvalitetsvariabel när spanska sjukhus bedöms. Där är det självklart att ett bra sjukhus har många donationer. Det återspeglas också i den spanska filmregissören Almodovas film ”Allt om min mamma” som har en organdonation som en viktig del i filmen.

Ett onödigt hinder för donation inom svensk sjukvård är avsaknaden av gemensamma regler när det gäller ersättning till levande donator. Det finns ingen gemensam överenskommelse mellan landstingen om hur donatorer ska ersättas när det gäller förlorad inkomst.

– Kostnader som du har som donator ersätts. Men eftersom sjukförsäkringen inte täcker hela den förlorade inkomsten måste landstingen finna egna lösningar. Ibland anställs till och med donatorn och avlönas av landstinget.

Men den här frågan hoppas Lars Bäckman att man snart ska vara löst. Donationsrådet har sedan förra året i uppdrag att skapa en gemensam ersättningsmodell för alla landsting.

”Förmodat samtycke”

I Sverige gäller i dag ”förmodat samtycke” när en person avlider. Har personen i fråga inte uttryckt någon åsikt, förmodas han eller hon vara för.

– Det här är en fråga för intensivvårdsläkarna och något som vi transplantationskirurger inte har något att göra med, konstaterar han.

Han menar att en donation är det enda goda som kommer ut av ett tragiskt dödfall och kan vara till tröst för anhöriga.

– Majoriteten av föräldrar till barn som avlider frågar själva om donation. Det finns också undersökningar från framförallt Spanien som visar att väldigt få anhöriga ångrar att de sagt ja till donation. De som sagt nej ångrar sig däremot i högre grad.

Några fasta åldergränser finns inte när det gäller donation och transplantation.

– Det är biologisk ålder, väntetid och vävnadstyp som avgör. Jag transplanterade nyligen en 79-årig patient som fick en ny njure av en donator som var 83 år, berättar Lars Bäckman.

Självfallet använder man inte en njure från en 80-åring till en patient i 20-årsåldern. Även om kroniskt njursjuka patienter alltid mår bättre av att bli transplanterade än av dialys.

Donationsråd

Vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala har man inrättat ett Donationsråd som ligger under sjukhusledningen och som har till uppgift att samordna verksamheten.

Den vanligaste transplantationen under 2011 vid Akademiska sjukhuset var njurar med 106 operationer och därefter kommer bukspottskörtel med 22 operationer. Redan om ett år räknar Lars Bäckman med att man ska göra den första ansiktstransplantationen.

Transplantationen är tänkt för svårt brännskadade patienter som inte bara saknar hud utan där ansiktet i stor bara är ett hål och det krävs trackeostomi för att kunna andas och sond för att äta, berättar Lars Bäckman.