• 03 mars 2012
• 1
• AV: Kajsa

Inte farligt sjuk alltså, men definitivt tillräckligt för att ta bord guldkanten från de vackra vårdagar som överraskade Stockholm under veckan. Varför skiner alltid solen som mest just de dagar då man är sjuk?

Det är ganska intressant att vara sjuk som läkarstudent, förresten. Man är ju omgiven av läkarstudenter! Det finns alltid någon som vill auskultera lite, oavsett grad av symtom. Klasskamraterna ställer frågor och lyssnar intresserat, på ett sätt som andra vänner inte gör. Läkarstudenterna lyssnar inte längre enbart på ett personligt sätt, någonstans på vägen har även ett professionellt lyssnande äntrat scenen och läkarstudenterna kan inte riktigt låta bli att tillämpa det i vardagen. Det är fortfarande lite för nytt och alldeles för spännande för att man skall kunna låta bli!

Men det är ju inte bara människorna i ens närhet som är läkarstudenter, man är ju en själv också. Vilket oundvikligen leder till ett visst mått av självdiagnostik. Något jag inte är det minsta van vid, för mig är det ett helt nytt fenomen att börja gissa vilken sjukdom jag kan tänkas lida av. Jag har alltid avskrivit all egen sjukdom som att jag bara är lite krasslig, eller på min höjd förkyld. Det enda som jag avskytt mer än att känna efter huruvida jag är sjuk eller inte, är att gå iväg till en läkare och erkänna att jag nog faktiskt är sjuk och beskriva det hela.

Alltså har jag nästan hoppats på att få en liten släng av hypokondri under läkarprogrammet. Det sägs ju att de flesta hamnar där förr eller senare. Det har jag inte gjort ännu, men det verkar ju i alla fall som att jag plötsligt kan erkänna att jag är sjuk och även drista mig till en gissning kring vilken sjukdom! Den här gången tror jag faktiskt att jag har drabbats av en lindring släng av influensan. Det är en klar förbättring jämfört med innan läkarprogrammet, när jag till exempel fick svininfluensan och mådde riktigt dåligt var jag ju helt övertygad om att jag bara hade fått en liten förkylning ända till jag blev motbevisad.