Signeringstvång fick känslorna att svalla
Det har framställts som att hela landstingets personal kan komma åt min journal. Men så är det ju inte. Vi har ”körkort” och begränsningar, sa Lars-Åke Pettersson, informationssäkerhetschef i Östergötlands läns landsting.
Magnus Bergström från Datainspektionen var inte enig om att begränsningarna finns på plats, rent praktiskt i systemen.
– Teknikutvecklingen går så otroligt långsamt i förhållande till lagstiftningen. Behörighetssystemen är ett exempel på detta.
Till de tunga bitar som inte är lösta i många landsting hör till exempel funktionella system för spärrning av uppgifter och frågan om automatlåsning av journalerna.
Maria Jacobsson, jurist vid Socialstyrelsen, hade viss förståelse för Wolodarskis synpunkter:
– Informationen om förändringarna har inte varit otydlig. Men det finns ändå en möjlighet för patienten att spärra uppgifter i journalen.
Sjukhusläkarföreningens andre vice ordförande Karin Båtelson undrade vems uppdrag det är att informera patienterna om patientdatalagen.
– ”Vården” ska förklara, men vem är det? Jag förmodar att det är jag. Men får jag den tid avsatt som behövs för att diskutera spärrar i journalen? I vissa fall är det särskilt just den informationen jag som läkare skulle behöva ha tillgång till.
Maria Jacobsson svarade att information om spärrning är en ledningsfråga, och att i den mån yrkesutövarna ska stå för informationen, ska också tid avsättas för detta.
Perry Göransson, informationssäkerhetschef i Stockholms läns landsting, hade en viss förståelse för att patienter kan vilja spärra uppgifter.
– Självklart kan patienter tycka att de inte får en oberoende bedömning om de går till en ny läkare, och denne läser den gamla journalen. Och i dag drivs även privata vårdgivare in i systemet – de får inget vårdavtal om de inte är med i den sammanhållna journalföringen.
Karin Båtelson tog upp frågan om hur panelen såg på läkares signeringstvång och automatlåsning av journaler. Frågan fick debatten att hetta till. Lars-Åke Pettersson berättade att landstinget i Östergötland går hårt fram för att få läkare att signera:
– De läkare som är sämst på att signera får personliga samtal. Vi sätter på blåslampan. Det handlar bara om att en del läkare inte vill sätta sig vid datorn.
Karin Båtelson svarade att signeringarna är tidsödande och att mycket av den upplevs som onödig, till exempel när samma saker ibland behöver signeras 3-4 gånger. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter får vårdgivaren själv besluta om undantag från signeringstvånget, som får begränsas till ” väsentliga ställningstaganden som rör vård och behandling, förhållningsregler enligt smittskyddslagen samt epikriser och andra sammanfattningar av genomförd vård”. Men i många fall är signeringstvånget omfattande och betungande, eftersom landstingen inte tagit ställning till vad som är nödvändigt.
– Signering är inte det samma som kvalitet och patientsäkerhet. Vissa saker behöver signeras direkt och andra saker kanske inte alls. Man måste våga titta på om all denna signering verkligen är nödvändig och lyfta av delar av tvånget. Kanske automatlåsningen kan hjälpa oss att se över systemen?
Karin Båtelson väckte även frågor som rör kursamanuensers och handledares roll i läkarutbildningen. Har amanuenser rätt att gå in och läsa journaler för att hitta intressanta fall att ta upp i utbildningen? Får de som handleder ST-läkare gå in och läsa journaler för dessa läkares patienter?
– Om de inte är med i vården av patienten så är det inte möjligt, svarade Maria Jacobsson.
Karin Båtelson.
Fotnot: Vitalis är ett årligt arrangemang för utveckling av vård och omsorg genom IT. Årets Vitalis hölls den 27-29 april.
Är det inte så att alla åtgärder som vidtas bör ge företräde åt de personer som står närmast patienten i beslutskedjan? Skall nya rutiner av administrativ natur läggas in i arbetet som inte primärt har en konsekvens för handläggningen av individens problem måste det avkrävas en konsekvensanalys. Det är ju helt orimligt att man idag kan utan ansvar för konsekvenserna lägga på extraarbete på vårdpersonal som fördröjer handläggningen av patientens problem. Patienterna borde informeras om detta. Administrativa personer har betalt för att lösa problemen åt vårdpersonal inte tvärt om. Förr var administrationen en servicefunktion. Nu tycks vårdpersonal förväntas rätta sig efter ogenomtänkta administrativa utspel. Inte förrän man har löst informationsflödesproblem som uppstår när man vill införa ofärdiga och icke kompatibla datasystem borde man få applicera de samma. Varför ställer vi inte högre krav på administrationen? Håller med Båtelson om att vi måste avkräva administrationen om mer nyanserade och flexibla system ang ex vis signering. Det finns en tendens att börja med osmidiga regler som man sedan ändå måste göra avsteg ifrån, vilket är oerhört frustrerande i den hårt pressade vardagen. Det en smidig vård behöver är rutiner som fungerar så länge att de kan börja fungera som just rutin!
Ang ”sammanhållna” journaler: Förr ”filtrerades” informationen mellan kliniker genom att man faktiskt svarade på en remiss med ett utlåtande. Nu hänvisar man i tidsvinstsyfte till sin anteckning i sin egen kliniks journal vilket medför att ovidkommande information blir tillgänglig för den inremitterande läkaren.
Har själv reagerat på den ”sammanhållna” journalen under arbete på mottagning med flera specialiteter, bl.a. gyn och urologi. ”Råkade” läsa mkt privata problem i journalanteckningar tillhörande dessa mottagningar, när jag loggade in till min mottagnings journaler. Etiskt mkt tveksamt – här borde läggas spärr så att endast den egna klinikens anteckningar visas – för ev öppnade av andra mottagningars anteckningar bör man åtminstone göra ssk inloggning. Blir patienter medvetna om systemet skulle vi tappa förtroende. Vem skall upplysa patienter om hur journalföringen faktiskt går till?