Fler intermediärvårdsplatser, mer förståelse mellan specialiteter och fördjupat samarbete mellan avdelningar och yrkesgrupper. Carl Hildebrand, sektionschef och överläkare på IVA/Postop vid Universitetssjukhuset i Linköping säger att det finns mycket att ta med sig från arbetet under pandemin.

• 28 maj 2020
• 0
• AV: Adam Öhman

Under coronakrisen har en ny avdelning för intermediärvård byggts upp på Universitetssjukhuset i Linköping med resurser från medicin och infektion. Avdelningen, som bland annat kan ge adekvat vård till patienter som genomgått trakeostomi, har fungerat som en form av ”step down”-enhet för patienter som lämnar intensivvården.

– Vi har sedan tidigare en liknande avdelning som drivs av medicin för svårt sjuka medicinpatienter, men de kommer kanske aldrig till intensivvården. Det vi har sett nu, och som jag efterlyser inför framtiden, är vård efter intensivvård och för all del före intensivvård. Det skulle vara mycket värdefullt att behålla den nya avdelningen, men jag är medveten om att det kostar pengar och kräver personal, så klart. Men vi behöver det, säger Carl Hildebrand.

I samband med att Region Östergötland gick upp i stabsläge i mitten av mars utarbetade Hildebrand tillsammans med en kollega en pandemiplan, som omfattar sjukhusets fyra IVA-avdelningar: allmän-IVA, thorax, neuro och brännskador. Som en central del i arbetet införde sjukhuset, i likhet med på andra ställen, nya mötesformer.

Varje vardag klockan 07.15 och 15.00, samt 09.00 och 15.00 på helger, har de ansvariga läkarna för de olika IVA-avdelningarna, koordinatorerna som sköter fördelningen av IVA-personalen och oftast även verksamhetscheferna, träffats i intensivvårdens konferensrum för att diskutera hur många patienter man har och hur många platser man behöver.

Under krisen har antalet avdelningar utökats med tre kohortavdelningar avsedda för covid-19-patienter. För att snabbt och enkelt få överblick använder deltagarna på mötena en whiteboard-tavla med magnetiska gubbar – gula för covid-19, röda för thorax, bruna för brännskador, blå för neuro och gröna för allmän-IVA.

Jag önskar att vi kan behålla den här påtagliga öppenheten gentemot varandra framöver. Carl Hildebrand, sektionschef

– Stämningen på mötena är ofta allvarstyngd, men också uppsluppen på samma gång. Det händer att åsikterna går isär, men vi har hittills lyckats lösa det på ett bra sätt. Jag önskar att vi kan behålla den här påtagliga öppenheten gentemot varandra framöver, kring vilka resurser vi har, och hur vi på bästa sätt kan hjälpa varandra. Det kommer ju situationer längre fram utan pandemi, då det råder resursbrist, säger Carl Hildebrand.

Hur såg det ut före pandemin för er del?

– Vi hjälpte ju varandra även tidigare. Vi hjälpte thoraxintensiven med patienter, neuro hjälpte oss och så vidare. Men det har blivit bättre nu under pandemin. Annars kan det ibland lätt bli så, till exempel när läget är ansträngt, att någon vill skydda sin egen avdelning eller verksamhet. Men i pandemin är det som om vi har samlats kring en gemensam fiende som vi har att bekämpa.

På liknande sätt som på andra sjukhus har personal, däribland från sterilcentralen och från operation, under våren på kort tid skolats om för att kunna jobba i intensivvården. Följden blir att de helt enkelt får en ökad inblick i intensivvården.

Jag tror att arbetet under pandemin har byggt en del broar inför framtiden. Carl Hildebrand, sektionschef

– Med förbättrad kunskap kommer ökad förståelse för varandra. Det gör att det blir lättare att samarbeta i framtiden. Det är jag helt övertygad om. När anestesisjuksköterskor har varit här och fått se hela komplexiteten inom intensivvården under denna tid får de rimligtvis en ökad förståelse framöver när patienter ska från operation till IVA. Vad behöver vi rapportera? Vad är väsentligt om patienten? Det gäller så klart även omvänt: När anestesipersonalen är hos oss och jobbar får vi ta del av deras kunskaper i hur man behandlar patienter på operation, säger Carl Hildebrand.

– Folk har lärt känna varandra bättre. Det gör att samarbetet framgent kan flyta bättre. Allt hänger ju ihop. När patienterna är färdigvårdade vill vi ju skicka dem till en vårdavdelning, men vårdavdelningarna står ju med sina problem med överbeläggningar och underbemanning. Och får vi ingen ledig plats kanske vi inte kan operera nästa stora kirurgiska ingrepp. Jag tror att arbetet under pandemin har byggt en del broar inför framtiden.