Det saknas fortfarande tusentals specialister inom svensk sjukvård. Organisatoriska problem, avsaknaden av både nationell och regional samordning, dålig arbetsmiljö och brist på ST-platser är några av de anledningar som specialitetsföreningarna pekar på.  – Sorgligt att inget händer och att ingen behöver ta ansvar år efter år, säger Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna.

• 05 oktober 2021
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

För sex år sedan visade  Sjukhusläkarens genomgång att det saknades tusentals specialister. Samma bild framträder idag i specialitetsföreningarnas svar. Precis som då vittnar många om en stor brist på specialister, organisatoriska problem, otillräckligt antal ST-platser, stora pensionsavgångar, vikande budgetmedel  och  verksamheter som går runt tack vare  eldsjälar.

–  Specialitetsföreningarnas svar  på Sjukhusläkarens enkät är  ett tydligt  underbetyg och återigen ett tydligt exempel på att  regionerna  inte klarar av att ta ett samlat ansvar för sjukvården, säger Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, och fortsätter:

– Det behövs nationell styrning av behovet och antalet inrättandet av tjänster, både för vidareutbildning och forskning i den kliniska vardagen. Dessutom behövs en systematisk horisontell planering mellan specialiteter. Vården ändras och behoven ser olika ut på olika platser i landet, då bör professionerna ges utrymme att förändra; vem ska vårda vilken patientgrupp inom sjukhusets väggar, vad ska göras i primärvård respektive slutenvården. Andra faktorer – som för få vårdplatser, farlig ”patientvård” på akuten, tätt schemalagda och högt belastade jourer på sjukhusen – ger också en orimlig arbetsmiljö där många till slut väljer att lämna och göra något annat.

– Se på hur det fungerade under pandemins start när professionen fick ta rodret och skapa vård för resurserna. I stället ägnar sig regionerna åt att slå ihop eller lägga ner sjukhus, skapa mer administration och lägga besparingar. Samtidigt misslyckas man med att få stopp på personalflykten, som är det dyraste och som skapar en alltmer alarmerande ond cirkel.

För en del unga specialiteter, så som palliativ medicin och akutsjukvård, handlar mycket om  att hitta sin plats i sjukvårdsstrukturen och förklara vad specialiteten kan bidra med. För andra, så som kirurgin, är antalet specialister inte problemet – snarare hur uppdraget ser ut. Enligt Svensk Kirurgisk Förening vårdar kirurger, utöver arbetet med de patienter som faktiskt hamnar på operationsbordet, på många håll i landet även andra typer av patienter – så som palliativa patienter och cancerpatienter där kirurgi inte är aktuellt.

För till exempel onkologin  går anledningen till specialistbristen att finna i  det höga utvecklingstempot  där allt fler specialister krävs för att kunna hantera komplexa situationer och den subspecialisering som sker. Även inom neurologin går utvecklingen snabbare än vad kompetensförsörjningen hinner med.

Ett antal föreningar beskriver en god tillgång på ST-läkare, men också ett ”glapp” där många erfarna specialister har gått eller inom kort går i pension. Till exempel inom rehabiliteringsmedicin, infektionssjukdomar och kärlkirurgi.

Andra, så som Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård,  framhåller att behovet av att bli fler också är viktigt för att  arbetsmiljön  ska kunna  förbättras.

Många pekar  också  på behovet av fler ST-platser och att frågan saknar ägare – att ansvaret att utbilda specialister  och att se till morgondagens behov snarare än stundens inte finns samlat.  Behovet av en nationell, men även regional, samordning lyfts också av flera föreningar.

– Nu har man bara att rätta mun efter årets budget, där frånvaro av läkare till och med kan innebära en paradoxal vinst för enheten. Men verksamheterna ser ju sina pensionsavgångar, sin personalomsättning och sina patientbehov – och de måste få utbilda efter det behov som finns. Det behövs också en nationell samordning där specialitetsföreningarna ska vara tongivande, säger Karin Båtelson.

Ett flertal  föreningar  nämner  också  vård­val­­ som ett problem. Bland annat  ser  Svenska Sällskapet för Dermatologi och Venereologi  med oro på vad ökningen av ST-tjänster inom vårdval specialiserad  hudsjukvård  i Region Stockholm kan leda till och  Svensk Reumatologisk Förening  menar att frågan om vårdval/privatisering är det största hotet mot reumatologin. Svensk Förening för Medicinsk Radiologi  pekar också på de  strukturella problem  som finns i att privata vårdgivare inte alltid tar sig an utbildningsansvaret.

– Sjukhusläkarna  ser inte vårdval i sig som ett hot utan snarare en välkommen möjlighet till fler arbetsgivare och de fördelar som mindre enheter kan ge, med kortare beslutsvägar och mer påverkansmöjlighet. Vi vill absolut  inte se  att regionerna skulle vara de  enda  möjliga arbetsgivarna. Dessutom uppmuntrar vi entreprenörskap, säger Karin Båtelson och fortsätter:

– Upplevs vårdvalet som ett hot är det främst arbetsmiljön på sjukhusen som ska ses över. Sen bör vårdvalen ge möjlighet till mer öppna samarbeten – exempelvis för den enskilde att frivilligt kunna arbeta på två ställen med bra villkor så att man kan fortsatt bidra till jour, utbildning, patientbredd på båda håll.

Av de 42 specialitetsföreningar som har svarat på Sjukhusläkarens frågor uppger endast sex föreningar att de inte saknar specialister. Och enligt majoriteten av de specialitetsföreningar som har svarat ser situationen inte ut att förändras de kommande fem åren.

–  Detta är helt bedrövligt och det värsta  underbetyg  till regionernas sjukvård  som  jag kan tänka mig. Hur ska vi komma i kapp med vårdberget, forskning och utbildningsskuld när vi inte har tillräckligt med specialister. Situationen har inte ändrats sedan vår förra mätning och specialitetsföreningarna ser ingen ljusning heller fem år framåt. Det tar minst tolv år att få fram en nyfärdig specialist. Den bästa rekryteringen lokalt är att tillsätta AT- och ST-tjänster och att sedan vara en bra arbetsgivare. Det inbegriper fokus på kärnverksamheten, att med kreativitet och självrannsakan stoppa personalflykten. Att specialitetsföreningarna får möjlighet att bidra med nationell styrning och i förändringsarbete är solklara krav, säger Karin Båtelson.