Sahlgrenska: ”Den kliniska forskningen är ingen krisbransch”
Antalet kliniska professorer har de senaste tio åren ökat med tolv procent på Sahlgrenska. Sedan 2006 har det dock stått still. Enligt Olle Larkö beror detta på att tillsättandet av nya kliniska professorer görs vid behov. Han menar att Sahlgrenska akademin i det stora hela har ökat sin verksamhet och att uppdelningen mellan klinisk och preklinisk forskning inte längre är lika intressant.
– Vi har attraherat externa finansiärer, vilket också gett oss ökade anslag från staten.
Landstinget har ”sågat” i resurserna
Även om Olle Larkö inte tycker att den kliniska forskningen befinner sig i kris så ser han många problem med verksamheten idag. Ett exempel är att det kan vara svårt att få ut sin forskningstid.
– Sjukhusdirektören har skrivit under på att det ska vara en ”kupad hand” över de pengar som ska gå till forskning respektive de som ska gå till patientvård, men i och med de besparingar som regionen har gjort på universitetssjukhuset har detta börjat svikta.
Landstingen beställer ju sjukvården och Västra Götalandsregionen har sågat ganska kraftigt på universitetssjukhuset och satsat på primärvården istället.
− Det är att satsa pengar på vaxproppar istället för på svårt sjuka människor, menar Olle Larkö och sticker ut hakan.
Dålig ekonomisk utdelning
Det största problemet är dock, enligt Olle Larkö, att för få läkare är intresserade av att forska, mycket på grund av den ekonomiska aspekten. Dels är utbildningen som krävs för att disputera nästan två gånger så lång, samtidigt som man bara får 2 000 kronor mer i månaden.
− Det är dålig utdelning på dubbelt så lång utbildning, säger han.
Om Olle Larkö fick önska sig något så är det just att det ska bli mer lönsamt att forska och att politikerna håller händerna och sparbetingen borta från universitetssjukhusen.
– Jag tycker att man ska ”freda” universitetssjukhusen. Vi utbildar framtidens läkare och sjuksköterskor. Sparar man på utbildningen och forskningen sågar man av den gren man sitter på.
Redan idag snyltar Sverige, som har en påtaglig läkarbrist, tillräckligt på Danmark, Polen, Rumänien och många andra länder, tycker han.
Behov av omfördelning
Hur ser du på framtiden?
– Jag ser att behoven kommer att ändras. Vi har fler människor med psykisk ohälsa idag än tidigare, vi har fler cancerpatienter. Å andra sidan har vi färre hjärtattacker. Alltså kommer vi behöva omfördela resurserna. Vi har också en åldrande befolkning som kommer att innebära en utmaning.
Vilka satsas det på?
– Först ser vi till att klara utbildningsbehovet, därefter satsar vi på de som är duktigast att forska. En hård, men någorlunda rättvis fördelning, tycker jag.
Har ni någon specialitet som saknar professor?
– Neurokirurgi.
Kim Nordlund & Linnéa Borgert
