Så har Helgum i Selma Lagerlöfs “Jerusalem” fått en modern efterföljare
För storskalighet är lösningen på allt. Hur skall det annars gå med ekonomin? Och den som inte är för får nog svårt att vara med i organisationen.
Stunden för Björklunds uppbrott mot Jerusalem är nu nära. I maj lämnar han uppdraget och det är dags för regeringen Reinfeldt att fatta beslut. Statsministern själv har varit tveksam och hans parti har tidigare velat avskaffa landstingen, men i den religiösa väckelseyra som nu råder är risken stor att moderaterna går den motsatta vägen från avskaffande till införande av ett antal nya storlandsting.
Som yttre betraktare är jag fundersam över hur det skall gå med sjukvården. Ingen av försöksregionerna Skåne eller Västra Götaland kan skryta med att sjukvården gått från ekonomiskt underskott till överskott. Tillgängligheten i vården har inte heller blivit bättre.
Den oroande frågan är; Var finns den politiska debatten och på vilka underlag fattar vi våra beslut i denna synnerligen komplexa fråga. Är det på, av beslutsfattarna beställda, utredningar av konsultföretag som McKinseys och Pricewaterhouse Coopers där beställarna redan i upphandlingen ger direktiv till förväntat resultatet.
Sedan 50-talet har storsjukhusens driftekonomi ifrågasatts. Kritik har funnits sedan ett halvt sekel.
Om regionsindelningens syfte varit att skapa rillgänglighet och lika vård för alla är detta totalt bortglömt. Det är ganska uppenbart att utformningen måste te sig annorlunda i glesbygdsområden än i tätorter. Den teckniska utvecklingen kan med insiktsfull framförhållning komma till användning.
Vill man skapa storregioner skall man väl slå till ordentligt på en gång. Vi har ju EU och Bolognaförslaget. Patienterna är egentligen enda hindret för en rationell utveckling. World Medical Association har gjort ett stiila försök att rikta uppmärksamheten på att patienterna faktiskt bör ha rättigheter, som är grovt förbisedda.
(Lissabondeklarationen 2003 uppdaterad i Santiago 2005).
I en demokrati följs med nödvändighet ”Jantelagen”. Få av de folkvalda har förutsättningar för att fatta beslut i flertalet frågor.
I HSL (Hälso och SjukvårdsLagen) har lagstiftarna tagit hänsyn till att svårigheter kan uppstå och har lämnat möjlighet för de politiska beslutsfattarna att delegera befogenheter till professionella nämnder. Mig veterligen har förfarandet aldrig tillämpats. Augius stall
kommer troligen inte på länge att förändras.
Thomas Zillings ledare om storregioner och dess tillskyndare regionsamordnaren Björkluind väckte mitt intresse. Politikerna i mitt landsting som vurmar för en storregion,som omfattar alla nuvarande norrlandsting brukar framhålla Skåne och Västra Götaland som lyckade exempel på uppnådda vinster med stordrift. Man brukar säga att räddningen för Sundsvalls sjukhus som länssjukhus är tillskapandet av en storregion. Sanningen är väl den motsatta. Effekten blir ett förstärkt regionsjukhus och en marginalisering av sjukhuset i den södra kanten av den stora regionen.De små sjukhusen borde i än högre grad frukta stordriften, som kommer att innebära s.k. rationaliseringar med reducerad verksamhet som följd.
Det märkliga är att landstingspolitiker som värnar om dessa mindre sjukhus är mest positiva till bildandet av en storregion.
Man har uppenbarligen inte gjort några ekonomiska vinster och inte förbättrat vårdens tillgänglighet vare sig i Västra Götaland eller i Skåne. Försökssregionerna bör alltså framstå som avskräckande exempel och göra våra landstingspolitiker mindre benägna till efterföljelse. De kan ha varit utsatta för desinformation (kanske av samordnaren) och bör upplysas av dem som känner regionbildningens verkliga effekter.