• 02 december 2002
• 0
• AV: Christer Bark

Dr Spets tog studieuppehåll och ägnade fyra år åt grundforskning följt av postdoktoral utbildning i USA. Dr Spjut valde den kliniska karriärvägen.
1997 kunde vi konstatera att Spets bara tjänade hälften mot kollega Spjut.
Nu fem år senare har vi återigen träffat Dr Spjut och Dr Spets.Frågan var: Hur har det gått med karriärerna och löneuvecklingen?

Ungefär hälften av alla sjukhusspecialister har sin anställning på en regionklinik. En värld som till stora delar skiljer sig från samhället i övrigt.

Traditionellt sett har det inte bara räckt med att vara en god kliniker för fast anställning på en regionklinik. Nej, vid sidan om detta påbjöd traditionen att man skulle administrera, undervisa och framförallt forska.

Tjänstetillsättningen skedde främst på akademiska meriter. Systemet skapade en hård konkurrens och det säger sig självt att allt detta inte rymdes inom ramen för en normal 40-timmars arbetsvecka.

Under senare år har vi kunnat notera en helt ny trend på många regionkliniker i landet. Sjukvården och akademin går skilda vägar.

För inte alltför många år sedan var det så gott som otänkbart att inte verksamhetschefen hade professors titel och ofta även var prefekt i en och samma person. Klinik och akademi skulle gå hand i hand.

Idag tillsätts allt fler verksamhetschefer vid våra regionkliniker utan akademisk meritering. Från arbetsgivarhåll tillskriver man plötsligt en reservofficersutbildning eller administrativ sjuksköterskekarriär lika hög eller högre meritvärde än en docentur vid chefstillsättning.

Trots detta uppmanar vi våra unga blivande kollegor att göra en akademisk karriär.
Men när i livet skall man forska och på vad? Och ger detta något meritvärde för framtiden och till i så fall vad? Tjänst? Pengar?

För fem år sedan berättade vi här i tidningen om Dr Spjut och Dr Spets. Två jämngamla kollegor födda på 60-talet som båda valt akademiska karriärvägar, men vid olika skeden i yrkeslivet.

Dr Spets tog studieuppehåll efter termin åtta och ägnade fyra år åt grundforskning följt av postdoktoral utbildning i USA.

Dr Spjut valde den kliniska karriärvägen med till en början forskning på jourkompensationstid, fritid och amanuenstjänst.

1997 kunde vi konstatera att Spets bara tjänade hälften mot kollega Spjut och att vägen mot en acceptabel månadslön var lång.

Fem år senare träffar jag Dr Spjut och Dr Spets en solig junidag för att höra hur det gått med karriärerna under de gångna fem åren och hur det blivit med löneutvecklingen.

Spets berättar att den prekliniska meriteringen blev nyckeln till ett attraktivt ST-block. ”Post doc-tiden” ledde även fram till en oavlönad docentur.

Tidigare forskningsmeriter gav honom en klinisk forskarassistenttjänst med möjlighet till 50 procents forskning och 50 procent klinik under ST.

Spets utnyttjade dock bara en liten del av tjänsten för att mer kunna koncentrera sig på kliniken.

Som för många som har ett förflutet i preklinik så har mycket av samarbetet med den tidigare forskargruppen upphört även om man träffas och utbyter erfarenheter.
Spets vill att den forskning han idag har tid med skall vara inriktad mot nuvarande klinisk verksamhet.
Spets akademiska meritering ger honom lönepåslag motsvarande 2 000 kronor per månad, vilket han tycker är bra.

Spjut blev färdig specialist 1997 och fick då en avdelningsläkartjänst.

Via steget biträdande överläkare har han sedan i somras en överläkartjänst. Efter disputation fick Spjut en så kallad ALF-tjänst med möjlighet att forska upp till 50 procent med full betalning och med vars hjälp han blev docent 1999.

ALF-tjänsterna löper på tre år med möjlighet till förlängning.

Spjut är nu inne på sin andra treårsperiod. Spjut är tacksam över möjligheten att ha en kombinationstjänst och därmed kunna förena forskning och klinik utan att göra avkall på inkomstbortfall.

– Jag är privilegierad och har helt enkelt haft tur att kunna ha det så.
När det gäller den kliniska karriären så tycker han att det var jättebra under AT- och ST-åren på länsdelslasarett.

– Utbildning som man får på ett litet ställe är ovärderlig, därför att man får göra så mycket och se så mycket basal klinik, som jag har svårt att tänka mig att man ser på samma tidsrymd, om man är på en regionklinik med hård subspecialisering.

Det är inte synd om någon hävdade Magnus Larsson från Stockholm efter att ha tagit del av livsödena 1997 och blickat vidare in i kristallkulan. Det är riktigt, det har gått mycket bra för båda.

I Dr Spets fall blev forskningen biljetten till ett eftertraktat ST-block inom en smal högstatusspecialitet.
Spjut valde den mer traditionella karriärgången med AT och ST direkt efter avslutad grundutbildning och till en början fritidsforskning.

Men det finns en del fackliga frågetecken kring dessa autentiska karriärer. Frågetecken med direkt koppling till Läkarförbundets löne- och forskningspolitik.
Läkarförbundet är en facklig organisation, inte en intresseorganisation. I det perspektivet måste vi ta tillvara medlemmarnas ekonomiska intressen. I synnerhet i en tid med reformerat pensionssystem där hela livsinkomsten kommer att vara avgörande för den slutliga pensionen.

När jag räknar på Dr Spjut och Dr Spets livsinkomster så här långt så ligger Spets idag långt mer än en miljon efter Spjut. Och under kommande år kommer Spjut att dra ifrån med ca. 250.000 kronor per år. Då har inte hänsyn tagits till särskild arbetstid och arvodestillägg.
När man löneförhandlar lokalt på ett universitetssjukhus träffar man många kollegor med samma bakgrund som Spjut och Spets. Kollegor med Spjuts karriärgång ställer sällan frågor om lönen till skillnad från de med Spets karriärgång.

Vad är en avhandling värd? 1664 kronor / månad enligt Sjukhusläkarföreningens löneenkät för en specialist.

Skapar ny låglönefälla
Idag propagerar Läkarförbundet för fler forskar AT- och forskar ST-block på såväl regionkliniker som utanför och fler medicinstudenter och läkare till preklinisk forskning. Det låter fint men förlänger underläkaråren ofta till det dubbla.

Med detta synsätt lockar man in unga kollegor i en långsam löneutveckling och i praktiken skapar vi en ny låglönefälla.

Även om Läkarförbundet har som mål att läkarlöner skall vara individuella och differentierade och satta vid årliga lönesamtal med närmaste chef så är detta i realiteten en chimär.

Tvärtom är lönerna fixerade till befattningskategorier och enda gången en medarbetare verkligen upplever ett lönelyft är när han eller hon byter befattningskategori.
Många centralt verksamma förtroendemän värjer sig mot detta synsätt, men på lokalplanet är det en realitet.
Läkarförbundet måste allvarligt ta sig en funderare på vad en läkarkarriär är och hur den ska se ut för att man ska ha en rimlig inkomst under de år då man bildar familj och skaffar barn.

Under senare år har allt fler akademiska företrädare slagit larm om att såväl grundforskningen som den kliniska forskningen sackar efter allt mer.
Likaså har företrädare för våra regionkliniker krävt en handlingsplan för Sveriges universitetssjukhus.

Men finns inte ekonomiska eller karriärincitament via akademin, så utgör detta hårdhänta argument för att välja bort och prioritera annat här i livet.
Om den enskilde läkaren verkligen fick en känsla av att akademisk meritering leder till en möjlighet att radikalt förändra och förbättra livet, så skulle intresset öka drastiskt.

Ortopedprofessorn Olle Nilsson, från Uppsala, hävdar i en debattartikel i Läkartidningen:
– Den bästa läkaren är den kliniker som forskar just i den sjukdom som patienten lider av – en utmärkt blandning av vetenskap och beprövad erfarenhet.
Det ligger mycket sanning i det och att det lönar sig även pekuniärt visar med all tydlighet denna artikel.
Men vi behöver också en fri och oberoende grundforskning för framtiden, annars kommer på några årtionden kunskapsnivån inom läkarskrået allt mer att sänkas och gränsen mot sjuksköterskeskrået att bli allt mer diffus.

Kanske behöver Läkarförbundet ett nytt forskningspolitiskt program. Ett program i vilket förbundet mer tar på sig rollen att genom sin politik verka som en karriärcoach med målet att alla som avslutar sina medicinstudier skall ha en karriärmöjlighet, som erbjuder en rimlig löneutveckling tidigt och livslön i paritet med övriga västvärlden.
I dagsläget håller sig sanningen från 1997; det finns ett värde i att bli färdig specialist innan man blir för gammal.