Så fördelades ALF-medlen till klinisk forskning i Region Skåne
Medicinska fakulteten i Lund och Region Skåne har en lång tradition av att gemensamt värna om utnyttjande av ALF-medel för att gagna undervisning och forskning.
Kvalitetskravet har alltid varit ledstjärnan i arbetet och bland annat av den anledningen beslöt man för mer än tio år sedan gemensamt att konkurrensutsätta den största delen av ALF-medel för forskning.
Tidigare fördelades ALF-medlen efter antalet tjänster klinikvis på ett sätt som gjorde det mycket svårt att veta hur medel som användes för forskning och hur kvalitet för projekten vidmakthölls. Vidare blev en detaljerad redovisning av medlens användning omöjlig.
Vi valde att reservera delar av ALF-resursen för infrastruktursatsningar inom universitetssjukhuset SUS, som till exempel bibliotek, forskningsservice, medel till institutioner, djurhus mm. Resterande del fördelades efter ansökan i ett ansökningsförfarande vart tredje år med möjlighet för dem som inte fått medel att söka under mellanåren, liksom nyanställda forskare.
Hur ser då situationen ut för kliniska forskare vid ansökning 2011 för medelstilldelning 2012-2014?
Totalt fick fakulteten 299 ansökningar som bedömdes. Profilen för sökande framgår av tabell 1.
Andelen beviljade projekt kan synas hög, men ligger på samma nivå som under tidigare år och är en återspegling av att kvaliteten på forskningsprojekten är genomgående hög, vilket inte minst de externa ledamöterna i bedömningsgruppen bevittnat.
Huvudsökandes bakgrund framgår av tabell 2. Jag har valt att beteckna en grupp som forskare, även om detta kan vara ett oegentligt namn. I detta sammanhang betecknar det en forskare med grundutbildning utanför läkarprogrammet som bedriver klinisk eller klinisk experimentell forskning ofta på heltid.
Forskningen bedrivs i ALF-subventionerade lokaler och ofta i samverkan med kliniska forskare från läkarprogrammet.
Jag har även delat in legitimerade läkare i två grupper; de med patientansvar och de utan, dvs de kollegor som arbetar inom laboratoriediscipliner. Därutöver finns det en grupp forskare inom det omvårdnadsvetenskapliga området som är alltför liten
Den största gruppen är utan tvekan kliniskt verksamma forskande läkare.
Här framgår att avslagsfrekvensen var lika hög bland forskare som läkare med patientansvar, medan den var lägre för läkare utan patientansvar och mycket hög för omvårdnadsforskare.
Av tabell 4 framgår att kategorin ”forskare” får störst medelstilldelning följt av ”läkare utan patientansvar”, tätt följt av ”läkare med patientansvar”, medan ”omvårdnadsforskare” fick lägst medelstilldelning.
När man bedömer storleken av anslagen måste man komma ihåg att fakulteten och regionen har beslutat om hyresneutralitet för forskarna. Detta innebär att ett beviljat anslag kan vara större än ett annat anslag för en forskare med samma ranking, eftersom forskningen bedrivs i lokaler med högre hyror. Det är också rimligt att en forskare som har möjlighet att arbeta med forskning på heltid har möjlighet att få större anslag än en kliniker med kombinationsanställning.
Poängen vid den vetenskapliga bedömningen styr tilldelningens storlek och hur stor lokalyta man får finansiera via ALF-medel.
Hyresneutraliteten innebär att tilldelningen av pengar kan bli olika för lika stora lokalytor, då hyran är olika i olika lokaler inom medicinska fakulteten. Detta kan synas konstigt, men det är en gammal överenskommelse från avtalets utformning att man satt ett tak på hur mycket ytor som fick finansieras via ALF.
Detta tillkom när Biomedicinskt Centrum (BMC) togs i bruk och skälet var att risken skulle kunna bli att hela BMC finansierades via ALF-medel, vilket inte är avsikten.
Man gjorde tidigt en principöverenskommelse att maximalt cirka 30 procent av BMC:s ytor fick bekostas av ALF-medel och det är ungefär vad som betalas idag.
Detta är anledningen till att man lade in en klausul om att varje beviljat forsknings- och utvecklingsanslag fick maximalt finansiera en viss yta med ALF-medel. Resten får finansieras via andra externa medel. Detta är inget stort problem för kliniska forskare eftersom vi i regel inte har så stora krav på ytor utan mer riktat mot mer grundforskningsinriktade forskare (med klinisk inriktning) som har behov av enormt stora ytor.
Genusperspektivet
Som nämnts ovan har andelen kvinnliga forskare som fått tilldelning varit lägre än andelen kvinnliga sökande. Glädjande har i år 30 procent kvinnliga sökande fått forskningsanslag, medan antal kvinnliga sökande har varit detsamma 30 procent. En liten framgång, även om antalet kvinnliga sökande fortfarande är lågt.
Vilken typ av forskning bedrivs i Region Skåne och dess medicinska fakultet?
Största forskningsområdena är cancer (26 procent), neurovetenskap (9 procent), diabetes (7 procent) och hjärta- och kärl (14 procent). Denna fördelning skiljer sig inte från andra regioner och universitet. Det förefaller inte heller ha skett några förändringar under den senaste tioårsperioden.
Om man indelar forskningsprogrammen i olika kategorier, föreligger en påtaglig sned fördelning (tabell 5).
Under gruppen kartläggning finns all genetisk karakteristik, epidemiologi, uppföljningsstudier utan intervention.
I gruppen patofysiologi finns alla studier, experimentella som kliniska där man försöker beskriva och förklara en sjukdomsprocess. Behandlingsstudier omfattar de forskningsansökningar där någon form av intervention förekommer. Vård innefattar specifikt oftast kvalitativa studier utan intervention.
Här framgår tydligt vad vi behöver fokusera mera på – dvs intervention, vare sig det gäller operation, medicin, strålbehandling, interventionell radiologi eller vårdprocesser, eftersom dessa typer av projekt förekommer sällan.
Orsaker till denna utveckling kan vara flera. Med en allt mer ansträngd ekonomi och fokus på produktion är det lätt att denna typ av projekt får svårt att hävda sig.
En annan orsak är säkert den relativt komplicerade processen med regelverk kring start av ett sådant projekt.
Därutöver finns det en viss ”konkurrens” kring patienter för olika interventioner från företag med bättre möjligheter att hävda sig.
Slutsatser
Som framgår av denna genomlysning av sökprocessen 2011 är kliniska forskare väl tillgodosedda vad gäller beviljade anslag, medan däremot medelstilldelning är lägst för kliniker liksom för vårdforskare. Detta är möjligen ett utslag av olika förutsättningar för hur man har möjlighet att bedriva forskning, dels om forskning kan bedrivas på heltid eller deltid, dels hur mycket den kliniska vardagen ställer olika krav på olika forskare.
Statsmakten har också under lång tid successivt minskat sina anslag till universiteten så att fakultetsanlag med möjlighet till lokal prioritering har minskat till förmån för stora strategiska satsningar på externa medel.
Detta styr forskning på ett mycket tydligt sätt och begränsar universitetens och därmed fakulteternas möjligheter att agera och att göra egna forskningsprioriteringar samt att ge kringresurser till forskare som administrativt stöd och annat forskningsstöd.
Den process för fördelning av ALF-medel, som vi har använt i över tio år är väl genomarbetad, trovärdig och har hjälpt till att premiera högkvalitativ forskning, vilket inte minst framgång för lundaforskare i nationell konkurrens har visat. Vidare har vi genom vårt lokala avtal mellan region och fakultet ett väldigt gott samarbete, som väver samman fakultet och region på ett långsiktigt och förtroendefullt sätt.
Bengt Jeppsson
Så sker granskningsförfarandet då medlen fördelas
Alla har stor erfarenhet av bedömning av forskningsansökningar
i andra sammanhang, som Vetenskapsrådet, Cancerfonden eller ALF-medelsfördelning i andra regioner.
Varje ansökan bedöms först individuellt. Därefter går man gemensamt igenom alla ansökningar och fastslår
ranking.
Enligt ett lokalt samarbetsavtal mellan fakultet och region följer de sakkunniga samma bedömningskriterier som Vetenskapsrådet använder med tillägg av ett fjärde kriterium – klinisk implementering. Detta skall återspegla det behov som forskningsprojektet har av sjukvårdens resurser.
Bedömningsprocessen har följts av en oberoende forskare med stor kompetens inom epidemiologi och statistik, för att bedöma att enskilda bedömare inte systematiskt ger högre eller lägre poäng än medelsnittsbedömaren.
Vi har haft förmånen att kunna ha samma person som granskare under hela perioden. Det har varit mycket slående hur stor samstämmigheten har varit i gruppen av bedömare om vad som är vetenskapligt bra respektive dåliga projekt.
Processen har förändrats något under åren. Vi fann tidigt att det var en underrepresentation av kvinnliga forskare som fått anslag i förhållande till andelen kvinnliga sökande. Det föreföll även svårt för yngre forskare att erhålla medel.
Vi har därför vidtagit tre åtgärder för att ändra på detta:
– dels att avsätta särskilda medel för yngre forskare, som ger finansiering i form av lön till 50 procent under tre år med möjlighet till förlängning i kombination med ett forskningsanslag.
– dels att tillsätta en grupp av seniorprofessorer, som inte själva söker, och som utan ersättning ger råd om formulering och utformning av ansökningar.
– dels att avsätta en liten del medel för s.k innovativa projekt, som ger en forskare möjlighet att under tre år testa en ide, där den vetenskapliga underbyggnaden inte är så stark att en sedvanlig forskningsansökan kan göras.
