Så är det att vara sjukhusläkare i Japan
Den ekonomiska krisen i välfärdsstaten Japan har drabbat både patienter och den medicinska professionen. Sjukhusläkaren for till Tokyo och träffade Dr Tadatoshi Kuratsuji som är chef på den pediatriska kliniken för en intervju.
Dr Kuratsuji berättar om försämrad folkhälsa med ökad dödlighet i tuberkulos och nedskärningar som har drabbat forskningen.
Dr Tadatoshi Kuratsuji tog sin läkarexamen 1968 och specialiserade sig under sex år på Keiouniversitet. Han har disputerat och forskat två år inom klinisk patologi i USA. Därefter arbetade Kuratsuji 15 år på National childrens hospital.
Han har erfarenhet från tredje världen då han tre år under 90-talet var ansvarig för ett barnhälsoprojekt i Nepal, som drivits av Japan Medical Association.
Sedan 1996 arbetar han på IMCJ där han är kliniskt verksam halva tiden och ägnar andra halvan åt klinisk forskning.
IMCJ har 925 bäddar och upp till 1 100 polikliniska patienter per dag. Tokyo är en internationell storstad och många patienter talar främmande språk; det finns en särskild AIDS-klinik.
– Tiden för forskning är begränsad.
På universitetssjukhus i Japan är forskning ett krav för sjukhusläkarna.
– Här kan man ha klinisk tjänstgöring under vissa perioder två dagar i veckan och resten av tiden ägna sig åt forskning, det går inte att forska på ett vanligt sjukhus (”City hospital”).
Av läkarna är bara 1-2 procent forskare på heltid, över 90 procent av läkarna är kliniskt verksamma.
Arbetstiden är lång i Japan jämfört med Sverige. Nu arbetar Dr Kuratsuji sex dagar i veckan. På privata sjukhus arbetar sjukhusläkare fem till sex dagar.
Arbetstiden är betydligt längre för läkare under utbildning.
Efter läkarexamen har man internship (motsvarar AT) som varar i två år med varierande tjänstgöring, därefter följer tre års klinisk träning som resident (specialistutbildning).
Vid IMCJ bor dessa underläkare i en särskild byggnad nära sjukhuset och har sju dagars arbetsvecka, där de som mest får tjänstgöra 20 timmar per dygn. Underläkarna har 1-2 veckors semester per år, men inte alla vill ta ut den.
– Vi försöker se till att de får åtminstone en veckas semester, under den heta sommaren.
Plötsligt ringer en mobiltelefon. Efter ett kort samtal återupptas intervjun.
– Vi har bytt bort personsökarna mot mobiltelefoner, för att direkt kunna ha en tvåvägs kommunikation.
Även utvalda privata sjukhus får lov att utbilda interns och residents, men då ställs särskilda kvalitetskrav som måste uppfyllas. Dessa utgörs bland annat av en viss obduktionsfrekvens och krav på kliniska konferenser.
Tre gånger i veckan har Dr Kuratsuji mottagning med 10-15 patienter per dag. På IMCJ har utbildningsläkare ingen mottagning.
I Japan finns en tradition att när man blir sjuk så går man direkt och söker på ett sjukhus där det finns stora polikliniska mottagningar.
Ett sjukhus kan inte säga nej till en patient som söker akut, utan han får vänta, ibland länge. Det finns privatpraktiserande läkare (family doctors) dit man försöker styra patienterna, bland annat genom att ha en högre avgift för den som saknar remiss.
Det kostar 1030 yen (1000 yen är cirka 75 svenska kronor) extra att inte ha remiss till ett specialiserat sjukhus. Många små sjukhus med 20-50 sängar tar inte ut denna avgift.
Japan har nationell sjukförsäkring och som tillägg finns det privata försäkringar som täcker egenavgifter för familjen. Privatsjukhusen finansieras av den nationella försäkringen och avgifter från patienter.
Sjukhusläkarens reporter frågade Dr Kuratsuji om läkarlönerna.
– Det är svårt att beskriva löneläget för läkare i Japan, då det finns flera olika lönesystem.
En överläkare tjänar 400 000 (30 000 kronor) till 800 000 yen (60 000 kronor) per månad.
Avdelningsläkare tjänar vid offentliga sjukhus 250 000 yen till 500 000 yen (18 750 – 37 500 kronor).
Begynnelselönen för underläkare (intern) på ett offentligt sjukhus är cirka 200 000 japanska yen (15.000 kronor) per månad, 250 000 yen (18 750 kronor) för en äldre resident (ST-läkare).
Men vid ett universitets/undervisningssjukhus kan lönen för underläkare variera från 25 000 yen (bara 1 875 kronor!!!) per månad till 300 000 yen per månad
(22 500 kronor).
– Vid ett populärt sjukhus är dessa löner för låga, och det är ett problem, menar Dr Kuratsuji.
Vid de privata sjukhusen finns ingen enhetlig lönesättning, men lönen är högre än på allmänna sjukhus.
Varje år får man bonus utöver månadslönen som motsvarar en och en halv till tre månadslöner, beroende på sjukhusets ekonomiska läge.
Dr Kuratsuji är specialist i pediatrik, hematologi och infektionssjukdomar. För att han skall få behålla sin specialistkompetens krävs att han fortbildar sig och det mäts med ett poängsystem där man får olika poäng för olika aktiviteter.
Japan Medical Association är aktiv i anordnandet av dessa kurser och industrin har inte alls samma direkta roll i fortbildningen som i Sverige.
– Det finns mer än 80 olika läkarutbildningar och varje år utexamineras 8 000 läkare, men läkarförsörjningen i vissa delar av landet är inte så god.
För att förbättra läget grundades Jichi medical school nära Tokyo för 30 år sedan. De 47 prefekturerna (län) kan varje år utse vardera två kandidater. Efter fullgjord examen har de förbundit sig att verka i deras egen stad i 5-6 år.
Det är också problem med specialiteternas fördelning.
– Många söker sig till utbildning inom populära sjukhusspecialiteter, samtidigt som ytterst få utbildar sig till specialister i allmänmedicin.
Dr Kuratsuji ser helst att man har en familjedoktor, men konstaterar att man inte kan styra patienterna.
Andelen kvinnliga läkare är lägre än i Sverige. International Medical Center of Japan Hospital har ett eget daghem på sjukhusområdet där barn från noll till fem år kan vistas, men detta är ovanligt och beror på att det är ett nationellt undervisningssjukhus, det finns inte alls daghem på de privata sjukhusen.
– Tre kvinnliga läkare arbetar deltid på barnkliniken, säger Dr Kuratsuji.
Den ekonomiska krisen har sedan slutet av 90-talet satt sina spår för patienter och sjukhus.
Allt fler japaner är bostadslösa, de söker inte läkare och saknar till stor del sjukvård. Just tuberkulos har ökat i området kring järnvägsstationen Shinjuku i Tokyo.
Dr Kuratsuji ritar upp en karta över områdena där de bostadslösa finns. De bor i hyddor av kartong och tidningar. Många av dem drabbas av tuberkulos. Mässling ökar, liksom att man numera också kan se skabb och lusbett. Mortaliteten är här 10 gånger högre än det normala.
– Om en gravid mamma drabbas av tuberkulos och barnet smittas så är det mycket, mycket illa.
Sedan 1998 har kurvan vänt i Japan och för första gången sedan andra världskriget ökar nu mortaliteten i tuberkulos.
Sjukhusets ekonomi är inte så god. Anslag för deltagande i vetenskapliga möten minskar år från år, och nu måste läkarna betala kongressresor med egna pengar.
Den pediatriska kliniken på IMCJ har 36 sängar och plats för sex prematura barn. 70 procent av patienterna är under fem år. Vårdtiderna för inneliggande patienter är traditionellt längre i Japan.
– Vårdtiden som inneliggande patient för en pneumoni eller aseptisk meningit är mellan fem till sju dagar.
Då intervjun avslutas visar Dr Kuratsuji runt på de polikliniska mottagningarna och till akutmottagningen som öppnar klockan 17.
Vi går in för att ta några bilder på den pediatriska mottagningen och på en dator visar Dr Tadatoshi Kuratsuji platsläget.
– Det finns inte så många platser för helgen, säger han. Man har ett samarbete med närliggande universitetssjukhus i Tokyo och hjälper varandra om det är brist på sängar.
Jag känner igen mig.
