Nyhet

Rollen som specialistläkare i kris i Finland

Av de elva mest ansedda yrkena var fem olika specialistläkaryrken, enligt en undersökning som publicerades år 2001 i den stora finska tidskriften Suomen Kuvalehti.
Trots detta ser politikerna idag på läkarkåren med andra, mer kritiska ögon, skriver Kari Pylkkänen, (bilden) ordförande i Finlands Specialistläkarförening, som här ger sin syn på specialistläkarnas försämrade villkor i Finland.
Då medicinalstyrelsen drogs in i Finland år 1991 försvann till stor del den reglering av yrkesrollen som tidigare åvilat läkarkåren. Även läkarprofessionens ledningsansvar av vården upphörde. I stället infördes kommunal styrning.
Nu har avtalsstyrning och kommunernas hälsopolitiska kontrollåtgärder visat sig vara faktorer som alltmer kommit att begränsa läkarnas inflytande över sitt eget arbete.

En majoritet av läkarna i Finland är idag anställda som kommunala tjänstemän med arbetsvillkor som tar för liten hänsyn till den medicinska professionens speciella problem och läkarens krav på klinisk autonomi.

Läkargärningen blir alltmer ett tjänstemannavärv. Läkarkåren är missnöjd med denna utveckling och kräver större inflytande över sitt eget arbete.

I Finland är det alltid en läkare som skall fatta och ansvara för beslut om diagnos och behandling. Allt oftare finner läkarna att besluten styrs av andra. Det politiska inflytandet i vården har ökat via ekonomisk styrning och sparåtgärder präglar idag verksamheten i allt högre omfattning.

Då lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården stiftades år 1994 förpassades de tidigare behörighetslagarna om utövningen av läkaryrket till historien. Då alla hälso- och sjukvårdsyrken formellt underordnades samma lag så började den även utsättas för en hel del påfrestningar.

Ett exempel på lagändring som gett minskad autonomi för de finländska läkarna är EUs läkardirektiv angående läkares fria rörlighet inom EU. På grund av detta ändrades 1994 lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. I lagen infördes en bestämmelse om att specialistläkare från annat EU-land får rättigheter att verka som specialist i Finland.

Paradoxalt nog slopade myndigheterna samtidigt utfärdandet av specilistbevis i Finland vilket är en förutsättning för de finska läkarnas fria rörlighet på den europeiska arbetsmarknaden.

Då övriga europa gav sina specialister gemensamma rättigheter avskaffade samtidigt Finland motsvarande rättigheter för sina läkare.
Denna riksdagens freudianska lapsus visar i vilken atmosfär frågan om specialistläkarnas ställning hanterades i Finland.

Läkarens sociala kontrakt
Min uppfattning är att professionalism innebär ett socialt kontrakt mellan en yrkeskår och samhället. Medlemmarna av yrkeskåren har ett ansvar gentemot samhället och garanterar kompetens, tjänster av hög kvalitet med hög etisk nivå hos dem som producerar tjänsterna.

Då samhället accepterar professionen bejakar samhället samtidigt rätten till självreglering samt ett visst mått av monopol i att tillämpa och använda yrkesområdets kunskap.

En medlem av en profession kan betraktas som en självständig, autonom utövare av sitt yrke. Läkaryrket i Finland har traditionellt betraktats som ett typexempel på en äkta profession och en tillräckligt autonom och professionell ställning har speciellt bland läkare ansetts vara en absolut förutsättning för ett framgångsrikt arbete.

Denna autonoma ställning är dock ingen självklarhet utan även den förutsätter att det råder samförstånd och finns en överenskommelse mellan professionen och samhället. Uppfattningen om gränserna för det självständiga utövandet av läkaryrket har förändrats.

Folk och politiker ser olika på läkarna
I det finländska samhället har den medicinska professionens ställning kraftigt förändrats. Både samhället och professionen själv har omtolkat sitt inbördes förhållande.

Tidskriften Suomen Kuvalehti, publicerade år 2001 en undersökning av hur befolkningen i Finland värderar olika yrken. Av de elva mest uppskattade yrkena var fem specialistläkaryrken: kirurg (1), ögonläkare (3), överläkare (4), psykiater (6), och gynekolog (11). Enbart titeln ”läkare” kom dessutom på andra plats på listan. Yrken som president (13), ärkebiskop (47), general (55) och minister (72) kom långt efter specialistläkarna.

Bland vanliga medborgare i Finland har läkaryrket högt anseende medan politikerna ser läkarna med andra, mer kritiska ögon. Dessa negativa attityder har ytterligare förstärkts av läkarnas framgångsrika åtta månaders strejk 2002.

Samhället och läkarnas gemensamma åtagande att säkra existensen av en välfungerande medicinsk profession har därvid blivit allt svårare.

Läkarna glömmer att de måste hålla sin del av överenskommelsen för att yrkets professionella karaktär skall kunna bevaras. Samhället, å sin sida, stiftar allt oftare lagar som begränsar autonomin i läkarnas yrkestövning.
Ett exempel på detta var införandet av generisk substitution enligt finländsk modell.

Apoteket har nu skyldighet att byta ut förskrivet läkemedel till det billigaste alternativet. Däremot har apoteket ingen skyldighet att informera läkaren om bytet.
Eftersom läkemedelspriserna för närvarande kan ändras snabbt kommer patientens medicinering att följa dessa förändringar. Det finns således en betydande risk för att läkaren inte längre kan följa vilken medicin patienten tar.

Låg status för kliniskt arbete
De kliniskt verksamma läkarna anser att det kliniskt arbete inte värderas tillräckligt högt.

Det kliniska arbetets låga status tar sig inte bara uttryck i begränsningar i yrkesrollens autonomi. Att klinisk kompetens inte värdesätts understryks av lönesättning och vid tillsättning av lediga tjänster där klinisk erfarenhet värderas mindre än akademiska meriter även om den aktuella befattningen innebär praktiskt kliniskt arbete.

Klinisk autonomi
Primum non nocere – ”det viktigaste är att inte skada patienten” – är den viktigaste principen i Hippokrates ed. Många läkare vill hävda, att möjligheterna att leva upp till denna princip hela tiden minskar.

Håller vi på att glömma hänsynen till patientens intresse, som den medicinska professionen ursprungligen förbundit sig att tillgodose?

En central dimension i den medicinska professionen är möjligheten till inflytande över det egna arbetet.
De finländska läkarna behöver större autonomi i det medicinska arbetet för att återfå sin arbetsglädje och kunna verka professionellt. Vill vi göra oss mödan att försöka genomföra detta ?

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra / Flera krönikor

Prenumerera