Riskhanteringsperspektivet är lättfotat och politiskt drivet. Hur väl vi förbereder oss inför en framtida pandemi hänger därför på om någon annan typ av kris hinner emellan. Det menar Finn Nilson, docent i riskhantering.

• 05 juni 2020
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Det finns egentligen två olika samhällsövergripande perspektiv inom riskhantering som kan användas vid coronakrisen. Det första, som då och då lyfts i debatten och som majoritetens av världens länder har valt att anamma, är försiktighetsprincipen. Enkelt uttryckt handlar den om att man alltid ska ta det säkra före det osäkra när man inte vet hur något kommer att påverka oss.

Det andra är ett mer riskanalytiskt hanteringsperspektiv kallat ALARP, som står för ”as low as reasonably practicable”, vilket innebär att man istället väger olika risker mot varandra.

– Man kan kort säga att det handlar om osäkerheter – hur väl jag känner till dem och hur bra data jag har. Ju sämre data jag har, desto mer måste man gå på försiktighetsprincipen, säger Finn Nilson, docent i riskhantering och föreståndare för Centrum för forskning om samhällsrisker vid Karlstad universitet.

Medan svårigheten i ett mer analytiskt riskhanteringsperspektiv ligger i de stora osäkerheterna är försiktighetsprincipens svaghet att man enbart ser till ett av många perspektiv – i det här fallet pandemin. Andra viktiga aspekter, så som ekonomi, psykisk ohälsa och våld i hemmet, blir istället sekundära.

– Men det är väldigt mycket svårare att ta ett större perspektiv om man inte vet allt i förväg. Och försiktighetsprincipen behöver inte innebära att man stänger ner ett helt samhälle, man måste vara mer finkänslig än så. Snarare handlar det om att stänga delar av samhället där vi ser att det finns problem. Finland är ett exempel, där man begränsade Nyland men inte resten av landet, säger Finn Nilson, som menar att mycket tyder på att man från svenskt håll anammat en ALARP-princip, även om det inte uttalats.

Man kan kort säga att det handlar om osäkerheter – hur väl jag känner till dem och hur bra data jag har. Finn Nilson

Han menar att det också är viktigt att förstå att riskanalysen som samhället gör inte ser likadan ut som den individen gör. Och att det just är den differensen som riskanalytiker och riskhanterare runt om i världen kritiserar den svenska modellen för. Finn Nilson tar användning av säkerhetsbälte som exempel för att illustrera problematiken.

– För individen har säkerhetsbältet en relativt stor inverkan, så som att inte kunna röra sig fritt, medan risken för att omkomma i en olycka per förd resa är otroligt låg. Utifrån individens riskanalysperspektiv är det inte värt att ha säkerhetsbälte. Men ur samhällets riskanalysperspektiv finns det inga fördelar överhuvudtaget med att vi inte ska ha säkerhetsbälte på oss, säger han och fortsätter:

– Samma sak ser vi ganska mycket i det som sker nu. Vi kräver ganska stora insatser från en grupp som har låg sannolikhet att råka illa ut för att skydda en annan grupp i samhället. Det krävs mer av individen samtidigt som riskanalyserna skiljer sig åt.

Han tar användning av säkerhetsbälte som exempel igen.

– Om vi enbart sa att vi vill att alla ska ha säkerhetsbälte på sig så skulle det sluta med en compliance på runt 20 procent. Därför har vi valt att lagstifta om det.

En annan aspekt som ALARP för med sig är att politikerna måste ta 100 procent ansvar.

– Det är otroligt många perspektiv som måste vägas in samtidigt, inte enbart folkhälsan, och det är det som gör det så otroligt svårt. I de länder där man har anammat försiktighetsprincipen är det enbart pandemin som ska hanteras, säger han och fortsätter:

– Jag tror att det är det som kommer att bli den stora diskussionen efter krisen när man ska analysera hanteringen – gjorde man rätt i Sverige att välja ett ALARP-perspektiv? Och jag hoppas att vi kommer att ha en mer moralisk och etisk diskussion istället för hur många som dött, hamnat på sjukhus eller smittats.

Ett problem med coronakrisen, menar Finn Nilson, är att den inte är någon svart svan, snarare en grå dito. Det kommer alltså med stor sannolikhet komma fler pandemier, men vilka lärdomar vi tar med oss in i den beror på hur lång tid som har passerat. Till saken hör också att riskhanteringsperspektivet är minst sagt lättfotat.

– Man kan till exempel se vad som hände efter terrorattacken på Drottninggatan. Då vändes allt inom MSB, regioner och kommuner mot terrorbekämpning.  Samma sak var det efter tsunamin eller Estoniakatastrofen då vi blev väldigt fokuserade på att hantera den typen av katastrofer, säger han.

När muren föll -89 och det inte längre fanns något överhängande hot om krig började man montera ned de svenska beredskapslagren. Och enligt Finn Nilson blev just tsunamin nästan en bekräftelse på att vi på något sätt hade gjort rätt, eftersom katastrofer är något som inte händer här.

– Nu när krisen har kommit nära tror jag att man kommer att bygga upp beredskapslagren igen. Men också att vi kommer att montera ned dem igen om vi inte får användning för det inom 10-15 år. Den största risken är egentligen att det kommer någon annan gråsvart svan innan nästa pandemi och att fokus flyttas till ett annat område.

Den största risken är egentligen att det kommer någon annan gråsvart svan innan nästa pandemi och att fokus flyttas till ett annat område. Finn Nilson

Skulle dessutom coronakrisen kunna hanteras relativt ”smärtfritt” och ”enkelt” finns det en risk att man från politiskt håll slår sig för bröstet och menar att det inte behövs beredskapslager eller en utbyggnad av sjukvården, enligt Finn Nilson.

– Riskhanteringsperspektivet är väldigt politiskt drivet, vilket jag har full förståelse för, men det blir också problematiskt. Att det handlar mer politik istället för faktisk riskhantering.

Finn Nilson, som själv forskar om olyckor, skador och sjukdomsrisker, menar att det dock finns en aspekt som sticker ut när man pratar om risker över lag. Där också insatser skulle göra störst skillnad för en framtida pandemi.

– Det man nästan alltid ser bakom all typ av utsatthet och sårbarhet är sociala eller sociodemografiska riskfaktorer – och det syns väldigt tydligt även i den här krisen. Jag hoppas att samhällets riskhantering tittar på vad vi har för riskutsatta individer. Och ser att det inte är individernas fel, utan samhällets som har satt dem i en riskutsatt situation.