• 21 september 2010
• 0
• AV: Helene Thornblad

Frågan om tillgång till biologiska läkemedel väckte stort engagemang hos Dagens Nyheters läsare sedan tidningen publicerat en artikel baserad på Ekots sändning. Mer än 90 kommentarer har skrivits i ämnet.

Flera patienter skriver om hur läkemedlen inneburit att de kunnat fortsätta arbeta och ha ett aktivt liv. ”Undrar hur mycket samhället har tjänat på att jag får den dyra medicinen. Jag kunde arbeta 75% fram till pensionen, och nu tar jag hand om min svage demente make hemma.” skriver en reumatiker. En läsare kopplar frågan till politisk retorik kring läkemedel: ”Förutom den enorma vinsten för den drabbade individen tjänar samhället på lägre sjukskrivning och mindre sjukhusvistelser. MEN då politikerna har bestämt att vi måste stoppa ’de skenande läkemedelskostnaderna’ ser vi nu att allt fler nekas fungerande behandling”.

Flera läsare tycker att det är dags att avskaffa landstingen. ”Vården skall vara lika för alla i hela landet. Låt staten överta ansvaret för sjukvården i landet.”, lyder en kommentar, medan en annan menar att bilden är komplex: ”Det är inte bara landstingen som ”väljer bort”. Så många som en tredjedel av MS-patienterna gör uppehåll i sin medicinering oftast på grund av biverkningar (Se Dagens Medicin). Ska landstingen finansiera dyra läkemedel om de inte används som avses. Problemet är att läkare ibland sätter tuffare behandlingsmål än patienterna.”

TT hakade snabbt på med en nyhet i kortform som togs upp av många lokalredaktioner i landet. Nerikes Allehanda frågade varför hälften så många reumatiker behandlas med biologiska läkemedel i Örebro som i Skåne. Bristen på reumatologer sågs som en förklaring, vilket inte alla läsare höll med om. ”Jag har haft RA i 6 år nu och biologisk medicin har varit på tapeten två gånger i mitt fall men blivit stoppat av en av överläkarna på reumatologen med hänvisning till att min kropp inte varit helt nedbruten ännu. Nu är min kropp helt nedbruten, jag kan inte gå, använda mina händer etc, och så har jag blivit benskör av allt kortison jag fått äta. Nu när min kropp är förstörd har jag fått löfte att prova biologisk medicin igen men fan trot, jag har fått det löftet tillbakadraget förr. Sanningen stavas PENGAR…” skrev en läsare.

Helsingborgs Dagblad sökte å sin sida svaret på varför patienter i Skåne använder mer biologiska läkemedel än riksgenomsnittet.”Vi har sett att antal vårdtillfällen och vårddagar på sjukhus har minskat med mer än 50 procent hos reumatikerna. Sjukskrivningarna inom gruppen har också minskat ordentligt”, säger Region Skånes medicinska rådgivare Ann Christin Andersson i artikeln.

Dagens Apotek frågade SKL:s Göran Stiernstedt om varför det är så stora skillnader mellan landstingen. Till tidningen säger han att landstingen inte är tillräckligt bra på att omfördela medel mellan olika verksamheter. Han hänvisar till att läkemedelskostnaderna för hjärt-kärl-patienter minskat och menar att detta borde skapa utrymme för de biologiska läkemedlen.

Läkemedelsvärlden citerar reumatologen Johan Bratt, som pekar på risken för att pengarna inte alltid räcker till läkemedel när budgeten ligger på kliniknivå. ”Man kan stå i en situation där man får välja mellan att ge ett nytt, dyrt, väldigt effektivt läkemedel till en patient och kanske få dra ner personalkostnaderna”, säger han.

Många läsarkommentarer skrevs även efter Marie Wedins debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 17/9. ”Men det finns ingen i toppen som vågar ta känsliga beslut och stå för öppna prioriteringar och transparens. Istället läggs detta ansvar på den enskilde läkaren som sitter med patienten framför sig. Detta ansvar blir naturligtvis tungt om läkaren känner solidaritet med sin patient och fungerar som dennes advokat gentemot systemet.” skriver en läsare. Under rubriken Dödsdom om du bor i fel landsting lyder kommentaren: ”Har själv jobbat med medicinska-demokratiska prioriteringar i landstingsvärlden, men det är oerhört svårt. Som dotter till en numera av sjukdom avliden mor, kan jag konstatera att landstingstillhörighet kan utgöra skillnaden mellan liv och död. Det är en sak att sitta vid sitt skrivbord eller på sin tjänstestol och göra dessa prioriteringar, men handlar det om en anhörigs möjlighet till överlevnad, spelar det ingen roll.”

Särläkemedlet Kuvan och förvaltningsrättens beslut att gå på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets linje att läkemedlet inte ska ingå i läkemedelsförmånen tas upp av en läsare: ”Nu hindras tillgång till medlet av enbart prisskäl, trots att samhällskostnaden för behandlingen minskar till måttlig genom bortfall av tidigare dyr betydligt sämre, svårt begränsande kostbehandling. Brist på medic. kompetens är uppenbar i förmånsverk och förvaltningsdomstol.”

En annan kommentar framhåller att inte bara nationell läkemedelsgaranti, behandlingsgaranti och vårdgaranti behövs, utan även en nationell taxa för privatpraktiserande läkare. Andra tar upp sjukvårdens finansiering, egenavgifter för lättare åkommor och privata sjukvårdsförsäkringar som kan komplettera den offentliga finansieringen. Även läkemedelsindustrin bär ett ansvar, framhåller en läsare: ”Problemet är att solidarisk finansiering också utnyttjas av läkemedelsindustrin. Forskning, liksom kliniska prövningar etc. kostar, vilket i hög grad styr medvetna satsningar, men företag ändrar regelbundet förpackningar för att kunna höja priserna i ett välfärdsland.”