Regionerna måste ta sitt ansvar

I detta nummer är det tydligt att vi behöver en vård vi ska ha i framtiden. Vi behöver såväl IVA- som IMA-platser efter befolkningens behov, såväl i vardag som vid ökad belastning, liksom säkra transporter när så behövs. Sjukhusläkaren granskade transporter av intensivvårdspatienter på grund av resursbrist för sex år sedan, och har nu gjort det igen.

Vi ser en svag nedåtgående trend i antal riskabla flyttar, vilket är positivt, men inte tillräckligt. Att flytta en IVA-patient mellan sjukhus innebär stora patientsäkerhetsrisker, och bör endast ske när man behöver flytta en patient till en annan vårdnivå och där rätt kompetens finns. 

Dessvärre sker flyttar ofta för att avlasta en fullbelagd intensivvårdsavdelning, med ökade risker för patienten som följd. 

Vid flyttar av våra sköraste patienter är inte bara själva transporterna farliga. Flyttarna innebär också förluster av kontinuitet i relation till ansvariga kliniker, såväl inom intensivvården som inom andra specialiteter. I värsta fall kan det leda till att patienter blir Svarte Petter. 

När patienter väl har flyttats på grund av platsbrist kan det vara till sjukhus där IVA-vård kan ges men där övriga behov av specialister inte kan tillgodoses. Det kan handla om patienter som flyttas till en IVA på ett sjukhus som saknar dialys, kärlkirurgi eller öron näsa hals-läkare. 

Och om en patient med behov av vård från flera specialister ska flyttas tillbaka till sjukhus där rätt kompetens finns blir det i värsta fall utdragna diskussioner om vilken klinik som ska vara ansvarig för vården – och patienten blir kvar. 

2018 fanns 527 intensivvårdsplatser. 2024 hade antalet minskat till 490. Samtidigt har vårddygnen på IVA minskat i antal sedan åren före pandemin. Är behovet då mindre i dag? Troligtvis inte, säger jag.  Om det är fullt på IVA blir intagningskriterierna högre, för rent krasst prioriterar vi hela tiden efter de resurser vi har med målet att de som är mest betjänta av IVA-vård ska få de åtråvärda platserna. Självklart ska vi inte överbehandla och ge vård som inte ger nytta. Men platsantalet är inte hela sanningen.

Vilken vård som kan ges vid en intensivvårdsavdelning varierar mellan sjukhusen. Vi vet också att det på många sjukhus finns intermediärvårdsplatser – med övervaknings- och behandlingsmöjligheter som är högre än på vanliga vårdavdelningar, men lägre än på IVA. Hur tillgången ser ut över landet finns det däremot inga tillgängliga data på. Här måste det till en förändring.

En nyckelfråga i sammanhanget är en fungerande kompetensförsörjning. För att kunna ha tillräckligt många IVA-platser öppna måste regionerna ta sitt ansvar som arbetsgivare.

Regionerna måste kunna attrahera nya medarbetare, men framför allt anstränga sig för att behålla alla våra kompetenta kollegor. 

För att kunna ha tillräckligt många IVA-platser öppna måste regionerna ta sitt ansvar som arbetsgivare.

Läkare och övrig vårdpersonal måste få god arbetsmiljö, bra villkor och möjligheter att utvecklas.

Det krävs regelbunden fortbildning med individuella planer och öronmärkt budget. Det krävs ledarskap som bygger på medicinsk kompetens. Det gäller vårdplatsbristen i stort, men inte minst beträffande intensivvården.

Vi i Sjukhusläkarna driver sedan många år på för att vi ska få fler vårdplatser i svensk sjukvård. På senare år har mycket positivt skett. I dag finns en samsyn kring grundproblemen både inom politiken och hos myndigheterna. Men det räcker inte. Det måste bli konkret handling också – inom en rad områden.

Nu är det mindre än ett år kvar till valet.

Vi i Sjukhusläkarna fortsätter att arbeta ihärdigt för våra kärnfrågor. Här är några av de förändringar som vi efterlyser:

• En nollvision måste införas – ingen ska dö på grund av vårdplatsbrist.
• En partiöverskridande sjukvårdsöverenskommelse för långsiktighet.
• Sjukvården behöver ledas av chefer med medicinsk kompetens, med en fot kvar i verksamheten.
• Sjukvården måste få satsa på kärnuppdraget, administration ska vara en stödfunktion.
• Sjukvården behöver en höjd grundbemanning för att hantera toppar och dalar.
• En satsning på fortbildning, det skapar en säkrare vård – och är patienternas rättighet.

Krigets lagar måste respekteras

I detta nummer finns ett reportage om den fruktansvärda humanitära katastrofen som kriget i Sudan innebär för lokalbefolkningen, med en enorm påverkan på hälso- och sjukvården. Kirurgen Peter Moberger rapporterar om den värstakrisen han sett i mänskligt lidande, där människor har vandrat långa sträckor med svåra skador, och där resursbristen är enorm. Krigets lagar och mänskliga rättigheter respekteras inte vilket är fullkomligt oacceptabelt.

Mitt tips på årets julklapp är att stötta de organisationer som försöker bedriva sjukvård mitt i den humanitära krisen.