Regeringen föreslår nytt system för att skapa ekonomisk trygghet
Det klara beskedet ger Maria Nilsson, sakkunnig på Socialdepartementet, som nu har bråda dagar för att bli klar med förslaget hur patientrörlighetsdirektivet ska inarbetas i svensk lag.
Målet är att det ska kunna gå ut på remiss i januari nästa år.
Nytt system ska öka patienternas ekonomiska trygghet
Även om det återstår att få en hel del pusselbitar på plats så är det också klart att svenska regeringen kommer att nappa på en nyhet i patientrörlighetsdirektivet, kallad ”förhandsanmälan”.
Varianten ”förhandsanmälan” är ett frivilligt system för medlemsstaterna, som har kommit till för att skapa ökad ekonomisk trygghet för de patienter som vill behandlas i ett annat EU-land, utan förhandstillstånd, men inte vågar chansa på att vården kommer att ersättas i efterhand.
Det innebär att du som patient kan få en bekräftelse på om den behandling du ska genomgå i ett annat EU-land ersätts och hur stor ersättningen blir, innan du låter dig behandlas.
– Patienten får ligga ute med pengarna, men får ett skriftligt besked på det belopp som kommer att betalas tillbaka utifrån en beräkning, säger Maria Nilsson.
– I lagen kommer det att beskrivas hur förhandsanmälan ska hanteras och av vem. Vilka underlag som behövs kommer att detaljbeskrivas i en förordning.
Patienten väljer själv
Det är du själv som patient som avgör om du vill komma in med en förhandsanmälan. Är det bråttom, eller är du helt säker på att få ersättning i efterhand för den vård du ska få, kan du åka iväg och låta dig behandlas precis som idag, med stöd av EUF-fördragets artiklar 56 och 57.
Vill du söka förhandstillstånd, enligt förordning 883/04, kan du även i fortsättningen göra det, men då måste du vara beredd på att du kan få avslag på din ansökan om gränsöverskridande vård på grund av att det bedöms att du kan få likvärdig vård i hemlandstinget inom rimlig tid.
2010 fick bara 20 procent av de som sökte förhandstillstånd ja till ersättning för utlandsvård medan 77 procent fick ja till ersättning för vård i annat EU-land om de åkte utan att söka förhandstillstånd.
Från början var EU-parlamentets krav att medlemsstaternas myndigheter sinsemellan skulle reglera betalningarna för den gränsöverskridande vården så att patienterna aldrig skulle behöva ligga ute med några pengar, i likhet med de som får ersättning enligt förordning 883/04, efter att ha sökt förhandstillstånd. Parlamentet menade att reformen annars skulle bli en rikemansreform. Medlemsstaterna lyckades dock inte enas om ett sådant förslag.
Vänt och vridit på alla stenar
Inför införandet av patientrörlighetsdirektivet i svensk lag har Socialdepartementet nu tagit chansen att göra en totalöversyn när det gäller gränsöverskridande vård.
– Vi har vänt och vridit på alla stenar i det utredningsarbete som pågår. Rättspraxisen har växt ganska vilt under åren, menar Maria Nilsson.
De stora knäckfrågorna för regeringen är att komma överens om vem som ska betala utlandsvården och vem som ska besluta om patienten har rätt till ersättning.
2007 var regeringen, där Göran Hägglund var ny socialminister, på väg att lägga fram ett lagförslag, som ärvts av den socialdemokratiska regeringen, men förslaget lades på is i sista stund i avvaktan på en gemensam europeisk lösning, som nu kommit.
I förslaget ville regeringen att landstingen skulle betala utlandsvården och överta delar av beslutsrätten. Försäkringskassan skulle även i fortsättningen avgöra vilka patienter som var berättigade till ersättning enligt förordning 883/04.
Ett av skälen till att regeringen ville att landstingen skulle även fortsättningsvis stå för kostnaderna var att det skulle stimulera landstingen till att effektivisera vården och minska vårdköerna.
SKL protesterade
Försäkringskassan stödde förslaget, men SKL protesterade och menade att om landstingen skulle betala borde de också få den fulla beslutsrätten. SKL krävde också att landstingen skulle få ekonomisk kompensation av staten om de skulle bli betalningsskyldiga.
– Vi diskuterar för tillfället olika alternativ för att försöka komma fram till den bästa lösningen. Vi måste också förhålla oss till vad direktivet kräver, säger Maria Nilsson.
Ett problem för regeringen, om man vill att landstingen ska betala utlandsvården, är hur den ska kunna bli jämlik för alla patienter i landet och hur de ”fattiga” landstingen ska klara kostnaderna.
”Finns inte i hemlandstinget”
Försäkringskassan har under många år fått hård kritik, för sina riktlinjer som inneburit att patienter nekats ersättning med motiveringen att ”vårdmetoden inte används i patientens hemlandsting”, eller om metoden inte ingår i hemlandstingets vårdutbud vid vårdtillfället så ingår den inte i det svenska allmänna sjukvårdssystemet.
Socialdepartement har inte gjort någon hemlighet av att man inte delat Försäkringskassans tolkningar av EU-rätten och de riktlinjer som utfärdats.
I det lagförslag som lades på is 2007 menade regeringen att det skulle räcka med att vårdmetoden fanns i ett enda landsting i Sverige för att den skulle ingå i det allmänna sjukvårdssystemet.
Annan tolkning av Jelinek-domen
Regeringen gjorde också en annan tolkning av den så kallade Jelinek-domen än Försäkringskassan och poängterade också vad som framkommit i Smits och Peerbooms-domen i EU-domstolen, att så länge vården är enligt vetenskap och beprövad erfarenhet med internationell måttstock så ska den ersättas.
I lagförslaget 2007 skrev regeringen: En patient ska få ersättning om ”behandlingsmetoden överensstämmer med en behandling som används inom det svenska allmänna sjukvårdssystemet ELLER är tillräckligt beprövad och erkänd av den internationella medicinska vetenskapen och användningen av den inte är förbjuden eller begränsad i svensk lagstiftning”.
En formulering som Försäkringskassan inte brytt sig om i sina riktlinjer under åren, trots att två svenska regeringar ställt sig bakom den.
Internationellt beprövade metoder
Vad Sjukhusläkaren erfarit kommer regeringen i lagförslaget nu att betona att behandlingsmetoder utomlands som är tillräckligt beprövade och erkända av den internationella medicinska vetenskapen ska ersättas även om de inte finns i Sverige, såvida det gäller diagnosområden som ersätts av vår allmänna sjukvårdsförsäkring.
Dilemmat i framtiden, om riktlinjerna för att bevilja ersättning för vård i andra EU-länder ändras, blir att avgöra om patienten har ett medicinskt behov av vården.
– Någon här i Sverige med medicinsk kompetens måste validera den vård som mottagits. Problemet är att man ser på behov på olika sätt i olika länder, säger Maria Nilsson.
Utmaningen för Socialdepartementet blir att utforma en lagtext som tar hänsyn till hur Sveriges hälso- och sjukvård är organiserad, men också till vad patientrörlighetsdirektivet och EUF-fördraget kräver, där det förbjuds att försvåra rätten till en tjänst inom EU, såvida det inte av allmänintresse finns tvingande skäl att skydda landets sjukvårdssystem.
Läkemedel ska också ersättas
I det nya patientrörlighetsdirektivet har medlemsstaterna enats om att patienterna även ska få läkemedel och medicinska hjälpmedel ersatta även om patienten införskaffar dem i ett annat EU-land, eller får ut dem i ett annat land än där de är förskrivna. Så är inte fallet idag.
Enligt direktivet har patienter också rätt att få läkemedel som godkänts för försäljning i andra EU-länder, även om de inte får säljas i patientens hemland. Anledningen är att man menat att det är nödvändigt för att patienten ska få en effektiv behandling även om behandlingen sker i ett annat EU-land.
Rätten för patienten att få ut läkemedlet förpliktar dock inte hemlandet att ersätta patienten för kostnaderna om det är ett läkemedel som inte ingår som en förmån i hemlandets nationella system för hälso- och sjukvård.
– Läkemedelsfrågan är oerhört komplicerad, vilket beror på att det inte är helt lätt att förena direktivets krav med våra nationella förmånssystem, säger Maria Nilsson.
Och Sjukhusläkarens reporter anar mellan raderna att Socialdepartements experter under arbetets gång kommer att skänka många tacksamhetens tankar till de läkemedelsbolag som tagit fram smärtstillande medel.
