• 17 februari 2014
• 0
• AV: Eva Nordin

När hälsoekonomiska beräkningar görs om vilka läkemedelsbehandlingar som ska ingå i läkemedelsförmånen, misskrediteras ibland äldre och svårt sjuka patienter som inte kan delta i arbetslivet. Det finns en uppenbar risk att hälso- och sjukvårdens resurser styrs mot yngre och friskare patienter.

Det menar Thomas Davidson, hälsoekonom på Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU (bilden), som är en av dem som varit tidigt ute och kritiserat det han tycker är en oroande utveckling.

Med hjälp av hälsoekonomiska analyser beslutar Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, vilka läkemedel som ska subventioneras och ingå i läkemedelsförmånen.

Det mått som används för att bestämma om ett läkemedel är värt sitt pris är kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår, QUALY.

– Den metod som TLV använder påverkas av patientgruppers möjligheter att bidra till produktion, det vill säga om de deltar i arbetslivet eller inte. Det innebär att när olika behandlingar ska utvärderas, så kan de som riktas till friskare personer i arbetsför ålder bli mer kostnadseffektiva, än de behandlingar som riktas till sjuka och äldre som inte arbetar, säger Thomas Davidson.

Äldre och sjuka en kostnad

Våren 2012 konstaterade TLV att cancerläkemedlet Zytiga, som riktas till män med långt framskriden prostatacancer, inte var kostnadseffektivt; priset var för högt i förhållande till vinsten.

I myndighetens hälsoekonomiska kunskapsunderlag stod: ”För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader”.

Pensionärernas riksorganisation, PRO reagerade på beslutet och anmälde det till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Organisationen menade att beslutet gick emot den värdegrund som hälso- och sjukvårdslagen vilar på och som ska ligga till grund för prioriteringar i vården: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen.

Även politiker och beslutsfattare gick ut i debatten och sa att det inte var okej att ensidigt prioritera utifrån produktivitet. PROs anmälan togs dock inte upp av DO. Och väldigt få satte sig egentligen in i frågan, menar Thomas Davidson.

– Samhällets resurser är begränsade och prioriteringar inom sjukvården måste ske, men däremot är det viktigt att dessa prioriteringar sker öppet och i linje med de lagar och principer som har fastställts.

”Går emot människovärdesprincipen”

Det finns problem med att inkludera produktion i hälsoekonomiska analyser, menar Thomas Davidson.

I alla situationer där en behandling ökar överlevnaden hos personer som inte arbetar tillförs det i dag en kostnad för offentlig- och privat konsumtion. Krasst uttryckt, om man drabbats av exempelvis cancer och inte kan återgå i arbete, uppkommer ingen ”produktionsintäkt”, istället belastas man med en kostnad för konsumtion. Detsamma gäller pensionärer som inte längre deltar i arbetslivet, eller svårt sjuka som trots behandling, inte kan återgå i arbete.

Att särbehandla patientgrupper för att de inte deltar i arbetslivet, går emot människovärdesprincipen som säger att prioriteringar inte får styras av kronologisk ålder, menar Thomas Davidson.

– Den etiska plattformen som ligger till grund för hälso- och sjukvårdslagen, säger att behov ska behandlas lika oavsett individens möjlighet att bidra till produktion. Genom att sätta olika värden på produktion och konsumtion för olika grupper, gör TLV avsteg från den centrala principen om människors lika värde, säger Thomas Davidson.