När Anna Rask-Andersen ser tillbaka på sin långa kliniska, akademiska och fackliga karriär återkommer ett tydligt tema: hennes aversion och kamp mot orättvisor. Ända sedan barnsben har hon haft en stark känsla för rätt och fel. I dag har hon hunnit bli 68 år och har formellt gått i pension, men hon är likafullt långt ifrån att på allvar trappa ner.

• 08 september 2020
• 1
• AV: Adam Öhman

Bristande öppenhet inom Sveriges kommuner och regioner, arbetsgivares senfärdighet i fråga om skyddsutrustning, vikten av att läkare får sköta vården utan påverkan av luddiga managementmodeller…

Fastän Anna Rask-Andersen numera officiellt har en mer tillbakadragen roll kliar det ofta i hennes fingrar. Tecknen är tydliga i olika forum och kanaler: hon har helt enkelt svårt att sluta bråka, som hon själv uttrycker det.

Coronakris eller inte, nämn ett ämne kopplat till sjukvårdens organisation och arbetsförhållanden – arbetstider, arbetsskador, vårdplatser, löner – och sannolikheten är stor att du får ett temperamentsfullt svar tillbaka.

Anna Rask-Andersen, professor emerita i arbets- och miljömedicin och tidigare överläkare på Akademiska sjukhuset, är inte direkt obekant för Sjukhusläkarens trogna läsekrets. Hennes fackliga meritförteckning är lång. Hon var ledamot av Läkarförbundets centralstyrelse mellan 2006 och 2014, ordförande för Upplands allmänna läkarförening mellan 2009 och 2012 – en förening som hon har varit styrelseledamot i sedan 2001 – och nyligen lämnade hon efter cirka 16 år över ordförandeklubban i Sjukhusläkarna Uppsala.

– Det har hänt mycket i fråga om attityder, särskilt kopplat till arbetsmiljöfrågor. När jag var yngre blev man många gånger mer eller mindre hånad av kollegor, inte sällan manliga läkare, om man sa något om arbetsmiljön. Det har funnits en pojkscoutsanda, en machomentalitet, i läkarkåren, säger hon.

– Trots att det alltid har funnits risker i läkaryrket har arbetsmiljöfrågorna inte tagits på tillräckligt stort allvar. Mycket har dock förändrats. Tack och lov. I dag ser vi ett enormt engagemang för arbetsmiljöfrågor runt om i landet. Vi har ju många fackliga kollegor som jobbar lokalt med dessa frågor och vi har ett betydligt större antal utbildningar, bland annat om arbetsmiljölagen och skyddsombudens roll.

Anna Rask-Andersens fackliga engagemang tog sin början i URQL, föreningen som sedan mitten av 1990-talet samlar Uppsalaregionens kvinnliga läkare. Hon kände snabbt att hon hade hamnat rätt. Föreningen anordnade en mängd debatter, inte minst om löneskillnader mellan kvinnor och män. Frågorna kändes angelägna, umgänget inspirerande.

Mycket hänger på de enskilda cheferna, men det är viktigt att man ser strukturerna. Anna Rask-Andersen

Efter en tid upptäckte URQL att andelen kvinnor i Upplands allmänna läkarförening och Sjukhusläkarna Uppsala var försvinnande liten. Föreningen protesterade, och fick till svar att organisationen gärna fick nominera en person till UAL respektive Sjukhusläkarna.

– Jag tänkte för egen del på en rad olika namn. Jag gav flera förslag. Men när ingen annan nappade och frågan i stället riktades till mig tackade jag efter viss betänketid ja. Och sedan har det bara rullat på…

Genom åren har Anna Rask-Andersen tagit sig an en rad olika ämnen, däribland behovet av fasta tjänster, arbetsmiljöproblem kopplade till öppna kontorslandskap och arbetsskador. En fråga som hon gång på gång har återkommit till är frågan om lika lön för lika arbete, en av frågorna som hon började jobba med redan i URQL.

Hon säger att löneskillnaderna de senaste tjugofem åren överlag har blivit mindre. Det saknas inte ljuspunkter, däribland har andelen kvinnliga chefer blivit större. Samtidigt kvarstår ju tyvärr en hel del arbete.

– Fastän kvinnliga läkare under lång tid har tagit striden får manliga läkare fortfarande ofta mer i lön. Kvinnliga barnläkare tjänar mindre än manliga kirurger och så vidare. Mycket hänger på de enskilda cheferna, men det är viktigt att man ser strukturerna.

Anna Rask-Andersen lyfter på ett övergripande plan fram en rad konkreta exempel på förbättringar inom olika områden som under årens lopp har kommit till efter facklig kamp, från ledighet efter nattjour och tuffare krav på riskbedömningar vid nedskärningar, till det faktum att visstidsförordnanden för ST- och specialistläkare på universitetssjukhus har tagits bort. Hennes helhetsbild av situationen på sjukhus runt om i landet är inte desto mindre tämligen dyster.

Ta situationen med vårdplatser. Den blir ju bara värre och värre. Anna Rask-Andersen

– Ta situationen med vårdplatser. Den blir ju bara värre och värre. Här i Uppsala är den helt ohållbar. Det kommer ju hela tiden in folk med svåra åkommor till akutmottagningen, men på grund av att det inte finns vårdplatser kan läkarna inte lägga in patienterna. Det är akuta situationer och höga krav, men kontrollen är låg, säger hon.

– Bristen på vårdplatser leder också till att folk blir osams, vilket medför låg social support. I det läget är det inte så konstigt att många slutar eller blir sjukskrivna. Organisatorisk och social arbetsmiljö handlar mycket om just krav, kontroll och social support. Är kraven höga och kontrollen låg, och den sociala supporten dessutom är otillräcklig, ökar risken för hjärtinfarkt och andra besvär.

Anna Rask-Andersen väger i sin stol vid skrivbordet. Hon tittar ut genom fönstren från biblioteket i lägenheten på femte våningen, ut över hustaken. Åt ena hållet syns Uppsala universitets huvudbyggnad och domkyrkans två torn, åt andra hållet Engelska parken och Gamla kyrkogården där bland annat Gustaf Fröding ligger begravd. Strax intill syns även Pelle Svanslösparken och dess miniatyrer: skolan, sillaffärerna och domkyrkotornen.

Biblioteket fungerar sedan i juni som hemmakontor. I och med att hon bor på egen hand är det inte svårt att få arbetsro. Hennes dotter och två söner är sedan länge utflugna. Rummet har emellertid i praktiken varit kontor under många år (”det är lättare att ha inte minst det fackliga materialet hemma, så att jag snabbt kan få tillgång till det”).

Efter att hon gått i pension i slutet av maj har hon fortsatt att arbeta i relativt stor utsträckning. I nuläget handlar det främst om forskning, handledning och mentorskap, parallellt med engagemanget i olika sjukvårdspolitiska och fackliga frågor.

Nu för tiden är Anna Rask-Andersen suppleant i styrelserna för Upplands allmänna läkarförening respektive Sjukhusläkarna Uppsala. Hon är i färd med att helt gå över till Seniora läkare och är för närvarande adjungerad styrelseledamot i föreningen, i väntan på att dess uppskjutna årsmöte ska ta ställning till om hon ska bli ordinarie styrelseledamot.

– Jag har ingen lust att sluta jobba helt. Inte nu i alla fall. Dels är det roligt att engagera sig i olika saker, dels finns det mycket kvar som behöver göras. Jag har nog lite svårt att sitta still. Jag är en energisk person och gillar när det händer saker.

Vad gör du på din fritid?

– Jag umgås med familj och vänner, men jag arbetar också som medicinsk konsult med bedömning av arbetsskadefall som har överklagats. Jag har gjort det sedan år 2000 och tänker fortsätta med det. Det känns både roligt och meningsfullt.

Intill böckerna i bokhyllorna ligger högar med plastmappar fyllda av dokument – protokoll, beslut och korrespondens – som Anna Rask-Andersen har samlat på sig. Trots försök att röja i materialet och sortera papperna med hjälp av etiketter, som exempelvis ”Sjukhusläkarna våren 2005”, ”100 läkare bort – överklagan” och ”Akuten”, utgör mapparna en lika omfångsrik som okonventionell del av inredningen.

Kollegor till Anna Rask-Andersen beskriver hur hennes fackliga arbete har karaktäriserats av en förmåga att kritiskt källgranska, att inte ge upp, att gå från ord till handling och driva ärenden vidare, även när motståndet har varit kompakt. Att begära ut, granska och spara handlingar har i detta sammanhang utgjort en central del.

– Jag är egentligen en ganska snäll person, men som facklig företrädare lär man sig ju att säga ifrån. Jag blir upprörd av orättvisor, och när jag väl har sett en orättvisa ger jag mig inte. Jag är medlemmarnas representant och det är deras intressen som jag ska företräda.

Andan är att vi kämpar och strider. Anna Rask-Andersen

Uppsala universitet har genom åren varit hennes huvudsakliga arbetsgivare, vilket har medfört att hon har haft en förhållandevis oberoende ställning gentemot sjukhus- och regiondirektörer. Om cheferna blir arga – ”so what”? Stödet inom Upplands allmänna läkarförening och Sjukhusläkarna ska inte heller underskattas.

– Om mina fackliga kollegor hade sagt att ”nu får du väl ändå sluta”, då hade jag taggat ner. Men så har det ju inte varit. Mycket handlar om andan bland oss fackligt aktiva i Uppsala. Vårt nya huvudskyddsombud Knut Bodin fortsätter ju att vara ”pain in the ass” för arbetsgivaren. Andan är att vi kämpar och strider.

Förmågan att gå till botten med saker och ting präglar dock inte enbart Anna Rask-Andersens fackliga arbete. Något förenklat är det likadant oavsett vad hon tar sig för. Devisen är att det mesta kan bli roligt om man blir tillräckligt engagerad.

– När jag jobbade med patienter gick jag ofta igenom alla journalkopior, sökte litteratur och besökte patienternas arbetsplatser. Även i min forskning, som främst är inriktad på kliniska och epidemiologiska studier av yrkesmedicinska lungsjukdomar, har jag tänkt likadant. Saker ska göras ordentligt, annars är det ingen mening.

Under mer än femton år var Anna Rask-Andersen huvudskyddsombud och regionalt skyddsombud för läkarna i Uppsala län, ett förtroende som hon förvaltade fram till förra året.

Hennes första år som huvudskyddsombud, 2003, blev en riktig rivstart. Kort tid efter att hon hade tagit över uppdraget nåddes hon av nyheten att Akademiska sjukhuset skulle göra sig av med 100 läkare. Det motsvarade ungefär 10 procent av läkargruppen på sjukhuset.

– Det var förfärligt! Situationen var tuff och många fick slita hårt för att den överhuvudtaget skulle gå ihop. En läkare som i praktiken gjorde två personers jobb fick hjärtinfarkt, och enligt min uppfattning var det kopplat till hans arbetssituation, säger Anna Rask-Andersen.

– Man hade inte gjort någon riskbedömning. Det var däremot inte tal om uppsägningar. I verkligheten var det anställningsstopp. Men i slutändan försvann ungefär 100 läkare. ST-läkare fick sluta när deras förordnande hade tagit slut. Detsamma gällde för andra läkare på vikariat och olika visstidsanställningar.

Jag drabbades nog av en liten chock när jag fick mer insyn i hur illa det stod till på sjukhusen. Anna Rask-Andersen

Nyheten om att hundra läkare skulle bort blev starten på en flera år lång process, med anmälan till Arbetsmiljöverket, inspektioner och överklagan, i samarbete med bland andra Torbjörn Karlsson och Bengt von Zur-Mühlen, båda styrelseledamöter i Sjukhusläkarna nationellt.

– Tyvärr vann vi inte striden om riskbedömningen. Det gjordes aldrig någon sådan bedömning. Men vår kamp gav ändå mersmak. Det blev tydligt att man måste vända sig till Arbetsmiljöverket när arbetsgivaren inte lyssnar, inte minst för att få respekt. Numera måste ju arbetsgivaren för övrigt alltid göra riskbedömningar vid nedskärningar, säger Anna Rask-Andersen, och fortsätter:

– Jag drabbades nog av en liten chock när jag fick mer insyn i hur illa det stod till på sjukhusen. Jag har aldrig förstått varför regionerna inte är mer angelägna om att personalen ska må bra. Kostnaderna för de sjuka hamnar ju till stor del på arbetsgivaren, och det är ju sjukvården som ska ta hand om alla patienter.

Hur skulle du värdesätta din kompetens inom arbets- och miljömedicin när det gäller din fackliga verksamhet? Den måste ju vara ovärderlig…?

– Det är så klart en bra grund att stå på. Jag är väl bekant med arbetssjukdomarna och vet vilka risker som finns. Jag är glad att jag hamnade i denna specialitet. Man får lära sig mycket, inte bara om de medicinska faktorerna. Man får lära sig om samhälle och företag, om sociala, ekonomiska och politiska aspekter.

Redan i tredje klass i grundskolan visste Anna Rask-Andersen att hon ville bli läkare. Förebilderna var många. Hon kommer från en utpräglad akademikersläkt både på pappas och mammas sida, och det var mycket tal om utbildning när hon växte upp. Hennes morbröder var läkare båda två, och två av kusinerna blev sedermera läkare och professorer.

Hon blir varm i rösten när hon minns tillbaka på sin uppväxt. Röstläget skiftar, sättet hon berättar likaså. Från ett något formellt tonläge till ett mjukare. Från en korrekt, om än entusiasmerande, beskrivning till en mer underfundig samling minnen. Skrattet finns där hela tiden. De emellanåt ganska tvära kasten finns där också.

Pappa arbetade som apotekare, mamma var hemmafru. Under Anna-Rask Andersens första åtta år bodde familjen i Stockholm innan den år 1961, som en följd av pappans arbetssituation, flyttade till Västerås. Efter drygt fem år bosatte sig familjen i Arbrå, en och en halv mil norr om Bollnäs. Där bodde hon tillsammans med sina föräldrar och sin yngre syster fram till att hon efter studenten år 1971 flyttade till Uppsala för att studera.

– Det var en på många sätt lycklig barndom. Det var kärleksfullt och tryggt. Både mamma och pappa ställde upp och stöttade mig och min syster i stort och smått, och det fanns hela tiden utrymme att följa sin nyfikenhet. Men det fanns också en sorg i familjen – min lillasyster drabbades av en funktionsnedsättning som en följd av en infektion vid 1,5 års ålder, säger hon, och tillägger att hon inte vill säga något mer om systern.

Aversionen mot orättvisor tog sig uttryck redan i unga år. När Anna Rask-Andersen gick i småskolan hemma i Högdalen i södra Stockholm hade hon och hennes klasskompisar under en period kortare arbetsdagar, eftersom skolan på grund av byggarbeten inte hade tillräckligt med klassrum. Skoldagarna började klockan 11 och slutade klockan 16. Upplägget gällde ända fram till att det var dags för luciafirande, då barnen i stället skulle infinna sig klockan 8, alltså tre timmar tidigare än vanligt. Den unga Anna tyckte att det vore logiskt att hon och hennes klasskompisar också skulle få gå hem tre timmar tidigare. Det tyckte dock inte skolledningen, varpå Anna vägrade att gå in i skolbyggnaden.

– Den gången gav jag mig dock. Jag hade en bra lärare som var diplomatisk och snäll. Hon övertalade mig och till slut gick jag in, säger hon och skrattar.

Ett annat exempel var när Anna Rask-Andersen som 19-åring jobbade på ett kafé på en gård utanför Arbrå. En i personalen bodde på gården och fick arbeta delade turer, vilket innebar att hon i praktiken inte var ledig en enda kväll. När kollegan blev nekad ledighet i samband med att hon skulle göra ett viktigt sångframträdande reagerade den blivande fackföreningsprofilen och markerade mot chefen.

Som tack fick hon en blå blomma gjord av kräppapper av arbetskamraten. Anna behöll blomman i flera år. Men den blev blekare och blekare med tiden, och till slut var det tyvärr inte mycket kvar av den, berättar hon.

– Jag har tänkt mycket på det där på senare år: När jag reagerade mot chefen på kaféet, eller för den delen när jag reagerade mot schemaläggningen vid luciafirandet på skolan i Högdalen, visade jag – grovt sett – prov på samma engagemang för rättvisa som senare skulle komma att prägla min fackliga verksamhet. Det var annorlunda, så klart, men också lika på många sätt.

Min fackliga verksamhet har nog varit roligast, om jag måste välja något. Anna Rask-Andersen

Efter medicinstudier i Uppsala och Linköping samt AT-tjänstgöring i Uppsala läns landsting började Anna Rask-Andersen arbeta vid Akademiska sjukhuset år 1980. Hon blev specialist i klinisk fysiologi 1984 och i yrkesmedicin 1988. Samma år disputerade hon med en avhandling om feberattacker och allergisk alveolit hos lantbrukare utlösta av inandning av mögeldamm.

– Jag hade egentligen inte tänkt att forska. Mina barn var små, och jag ville inte hålla på och arbeta en massa på nätter, helger och semestrar. Jag ville ha tid att ta hand om mina barn. Men det fanns mycket utrymme för forskning inom lab-specialiteterna, och man fick forska på arbetstid. Det gjorde att jag kände att det vore dumt att inte ta den chansen, säger hon och fortsätter:

– Professorn i klinisk fysiologi tillika klinikchefen tyckte dessutom att det var viktigt att både män och kvinnor forskade, till skillnad från många andra i chefspositioner vid den här tiden. Och då tänkte jag: Varför ska inte jag forska när min mammas släkt är full av framgångsrika forskare?

Anna Rask-Andersen lutar sig återigen tillbaka i sin stol. Hon tittar ut genom fönstren, ut över taken och ner mot Pelle Svanslösparken. Därnere leker några barn under sina föräldrars uppsikt.

– Jag har hunnit med mycket i mina dagar. Men min fackliga verksamhet har nog varit roligast, om jag måste välja något. Dels är frågorna intressanta, dels är kamratskapen med alla fantastiskt duktiga och engagerade kollegor underbar. Genom vårt fackliga arbete kämpar vi för många av de frågor som jag brinner för. För jämställdhet och rättvisa. För rätt och fel.