Den påtagliga bristen på vårdplatser i allmänhet, och intensivvårdsplatser i synnerhet, medför att coronavirusets spridning i Sverige slår hårt på en redan ansträngd sjukvård. Sven Britton, professor i infektionssjukdomar vid Karolinska institutet, som själv ingår i en stor riskgrupp, efterlyser en rad åtgärder – inte minst att anställningsstopp på sjukhus plockas bort – för att få bukt på krisen.

• 18 mars 2020
• 1
• AV: Adam Öhman

– Det råder ju dels brist på sängplatser, dels brist på sjuksköterskor, framför allt inom intensivvården – enheten som ska ta hand om de som får svåra andningssymtom. Där har vi en tydlig flaskhals som kan få stor negativ betydelse, säger han.

Coronakrisen riktar, annorlunda uttryckt, nytt ljus på ett sedan tidigare välkänt problem. Den senaste kartläggningen från Svenska intensivvårdsregistret, som tre gånger per år samlar in aktuella uppgifter från alla svenska intensivvårdsavdelningar, visar att det totalt finns 526 intensivvårdsplatser i Sverige. Därutöver ska regioner kunna utöka antalet platser. Region Stockholm, som i svenska mått är särskilt hårt drabbat av smittspridningen, har till exempel meddelat att man kan utöka antalet platser från 90 till 180.

Men det råder inga tvivel om att Sverige, sett ur ett europeiskt perspektiv, ligger lågt i statistiken. Sjukhusläkaren kunde i november förra året konstatera att årets högsta snittnotering av antalet disponibla intensivvårdsplatser i Sverige per 100 000 invånare hittills var 5 – att jämföra med exempelvis Storbritannien där motsvarande siffra var 8. Snittet för Europa låg på 11,5 mellan 2010–2011.

Samtidigt fortsätter antalet bekräftade coronafall att öka i snabb takt – en takt som från myndighetshåll har beskrivits som ”toppen av ett isberg”.

– Vid hastig smittspridning har vi definitivt inte tillräckligt med platser. Inget land har det – men vi har det ju särskilt illa ställt, säger Sven Britton.

– Det är allvarligt att vi har legat i träda i många år i fråga om beredskapen. Det finns beredskapsplaner inom alla regioner, men planerna har inte aktiverats tillräckligt snabbt överallt. Det kommer att ta tid innan vi lyckas öka antalet platser överallt, och exakt vilka konsekvenserna blir vet vi inte förrän om lång tid framåt.

En naturligt följd, när dagen är slut, blir att läkare tvingas att prioritera ännu hårdare än vad som redan är fallet. Vilka ska få vård? Vilka ska inte få vård? Risken att personer i Sven Brittons ålder – han har hunnit fylla 81 år – hamnar i kläm är uppenbar.

Alla medborgare har rättigheter och ska få rätt vård, ingen ska ju uteslutas. Men som situationen ser ut i dag funkar inte det tyvärr. Sven Britton, professor i infektionssjukdomar

Vid sidan av att aktivera beredskapsplaner och arbeta för att öka antalet vårdplatser borde man, enligt Sven Britton, tidigare ha sett över tillgången på skyddsutrustning, samt försäkrat sig om att det finns tillräckligt med förutsättningar att ta prover i landet.

– Alla medborgare har rättigheter och ska få rätt vård, ingen ska ju uteslutas. Men som situationen ser ut i dag funkar inte det tyvärr. Det är ingen lätt situation.

Den senaste tiden har regeringen och svenska myndigheter vidtagit en rad åtgärder. Utrikesdepartementet avråder numera från alla utlandsresor, Sverige har infört inreseförbud från utomeuropeiska länder, karensdagen har tillfälligt slopats och sjukintyg likaså, för att nämna några exempel. Sven Britton välkomnar åtgärderna, men i likhet med många andra sakkunniga frågar han sig om det är tillräckligt.

För sjukvårdens del måste sjukhusen, enligt honom, nu på bred front ställa in alla behandlingar och operationer som i ett medicinskt perspektiv inte måste genomföras på en gång. Helt enkelt för att lätta på trycket, vilket redan har börjat praktiseras på olika håll. På samma gång är det centralt att ta bort anställningsstopp på sjukhus och förbereda sig för hur patienterna som blir tvungna att vänta på vård ska få hjälp framöver.

– Vi har ju sett hur varslen i Stockholm i stort har dragits tillbaka, men det borde man ha gjort mycket tidigare. Det går inte att dra ner på personalen i det här läget.

Det är mycket olyckligt att de var tvärsäkra och snabba i sin bedömning att riskerna för stor spridning i Sverige var liten. Det är magstarkt. Sven Britton, professor i infektionssjukdomar

Sven Britton betonar att det är problematiskt att Folkhälsomyndigheten inledningsvis angav att risken för allmän spridning i Sverige var obefintlig vilket gjorde att förberedelser för ett annat och värre scenario inte kom igång.

– Det är mycket olyckligt att de var tvärsäkra och snabba i sin bedömning att riskerna för stor spridning i Sverige var liten. Det är magstarkt, rent utsagt. Framför allt eftersom det handlar om ett nytt virus. Det finns fortfarande en hel del oklarheter kring smittsamheten, och det finns all anledning att understryka denna osäkerhet, säger han.

Folkhälsomyndigheten med statsepidemiolog Anders Tegnell i spetsen har återkommande tonat ner riskerna med viruset, och tidigare exempelvis meddelat att vi knappast kommer att ”gå från noll till tvåhundra fall på ett par dagar”. Med facit i hand tog dock spridningen tydlig fart på kort tid, strax efter uttalandet i fråga. Att prognoser ibland slår fel är inte märkligt, men Sven Britton anser att myndigheten inte enbart borde vara reaktiv utan också proaktiv, och förbereda för en annan och kanske värre utveckling.

– Det är som att man fortfarande inte vill erkänna att man har haft fel inledningsvis. Folkhälsomyndigheten borde öppet kommunicera att man har haft reservationer. ”Så här bedömer vi situationen, men det är möjligt att vi har fel, och vi planerar även för ett värre scenario”, säger han.

Vilka risker ser du med hur myndigheten har kommunicerat?

– Risken är, så klart, att människor på ett individplan inte har varit tillräckligt försiktiga, med allt som det för med sig.

Har du förtroende för Folkhälsomyndigheten?

– Ja, det har jag. På det stora hela. Men det finns mycket som jag tycker att man borde ha gjort annorlunda.

Ett viktigt verktyg i sammanhanget, som är något av en klassisk metod vid pandemier, är social isolering. Givet kunskapsläget om coronaviruset är det, enligt Sven Britton, särskilt betydelsefullt att personer i riskgruppen äldre nu skyddas genom isolering, vilket också förordas av Folkhälsomyndigheten.

– Vi har fördelen att även äldre personer som bor på äldreboenden har goda bostadsförhållanden. Det går att klara sig relativt lätt, även om man minskar antalet sociala kontakter. Men det betyder givetvis inte att de ska vara helt ensamma.

Det nya coronaviruset, SARS-Cov-2, som orsakar sjukdomen covid-19 smittar främst genom kontakt med droppar och sekret från luftvägarna, vilket kan inträffa vid nysningar och hostningar, men också genom kontakt mellan personer. Däremot är betydelsen av så kallad indirekt kontaktsmitta, alltså spridning via droppar som har landat på ytor, fortfarande oklar.

Ett sannolikt scenario är att epidemin är över till sommaren. Vill det sig illa fortsätter det i höst igen. Sven Britton, professor i infektionssjukdomar

Frågan är var det kommer att sluta för svensk del?

– Utan några åtgärder är 60–70 procent rimligt för svensk del, enligt min bedömning. Men med de vidtagna åtgärderna kan det röra sig om 10–20 procent i slutändan i värsta fall, vilket är mycket. Dödligheten är störst i början och minskar sedan tydligt, medan antalet smittade ökar. De som insjuknar först har fått den häftigaste infektionen, säger Sven Britton.

– Ett sannolikt scenario är att epidemin är över till sommaren. Vill det sig illa fortsätter det i höst igen, men då i lugnare takt i alla fall.

Sven Britton har en lång och till stora delar internationell karriär bakom sig. Han var gästprofessor vid University of California i USA 1975 och 1977 och vid UCLA i Los Angeles 1975 och 1977, samt direktör vid Armauer Hansen Research Institutet i Addis Abeba i Etiopien vid mitten av 1980-talet respektive 1990-talet.

Mellan arbeten som infektionsläkare på Danderyds sjukhus, överläkare och chef på Roslagstulls sjukhus och professor vid Karolinska institutet, en tjänst som han hade under mer än tjugo år, har han i långa perioder arbetat i Ghana och Etiopien.

Infektionssjukdomar är, globalt sett, fattigdomens sjukdomar. Fattigdom är en starkt bidragande kraft bakom infektioners spridning. Det var med andra ord kanske inte så märkligt att den unge infektionsläkaren med en förankring i den demokratiska socialismen särskilt sökte sig till vissa länder på den afrikanska kontinenten. Lägg därtill lusten att komma ut i världen, nyfikenheten, det karaktärsdrag som under lång tid har varit hans ledstjärna.

– Infektioner är i ständig förändring. Nu talar alla om coronaviruset, medan ingen gjorde det för ett tag sedan. Det är ett rörligt och globalt forskningsobjekt – ingen är ju expert på det nya coronaviruset ännu – och det är underbart att få vara en del av den processen, säger Sven Britton.

Om jag skulle bli smittad skulle jag sannolikt bli dösjuk. Sven Britton, professor i infektionssjukdomar

I dag arbetar han som läkare på Cityakuten i centrala Stockholm. Han följer utvecklingen kring coronaviruset noga, däribland i såväl svenska som amerikanska nyhetssändningar, även om hans tempo rent allmänt är något lugnare nu för tiden.

Han är inte orolig för sin egen hälsa, men hans familj – han har fem barn och sju barnbarn – har ställt en del frågor kring hur han tänker.

Alla har ett eget ansvar. Sven Britton, professor i infektionssjukdomar

– Jag har hjärtflimmer, men är ganska vältränad för att vara över 80 år. Men det är klart: Om jag skulle bli smittad skulle jag sannolikt bli dösjuk.

Sven Britton tog just efter Sjukhusläkaren intervju beslut om att inte arbeta och på så sätt hörsamma uppmaningen att personer som är över 70 år bör hålla sig i hemmet.

– Alla har ett eget ansvar. Det har jag också. Jag är ingen risk för andra, men man måste ju tänka på sig själv och min roll i min omgivning också. Samtidigt älskar jag detta med att vara med patienter och kanske kunna hjälpa dem. Det är också viktigt att understryka att det naturligtvis krävs betydligt mer än att enskilda individer är försiktiga för att motverka en dyster utveckling. Det krävs att regering, regioner och myndigheter tar verkningsfulla beslut.